Macho Woman
Äppelkäck
Jag har knappt varvat ner än. Var uppe i nivå med Watz när han satte varvrekord på Åsen under Bike Week.
Vi drog till Gellerskogaåsen med övningskörande tonåring, tungt lastade med sprit och schäfer. Det var nemas problemas med att fördriva tiden i bilen. BB-Jannica hade fullt upp med att byta fil, men hon kunde dock hänga med i skrålsången på en del av de gamla rockklassiker som jag och Tom diggade stenhårt till. Vad kan man annars göra till låtar som Poison med Alice Cooper och 20th Century Boy med T-Rex? Jag försökte hålla stämningen uppe genom att inmundiga nio starkbira på toppen av en sexa Martini Bianco. Lyckades ganska bra med det även om man blev tvungen att avbryta sången då och då med att vråla: KISSA NU! De plötsliga besöken på mackar bjöd dock på ett par trevliga och annorlunda möten. Alkohol är nyckeln. På Statoilmack i Arboga träffade vi en som göteborgare spillde hela sin livshistoria över disk. På Statoil i Karlskoga lämnade vi bakom oss ett gäng förundrade turister och en nyväckt kassör, efter att jag rusat in och illvrålat: "Var är toaletten? Det är extremt bråttom!" för att sedan bryskt armbåga mig före sju japaner som stod i kö. Antar att de fick en annorlunda bild av Sverige. Kassören lät sig dock inte besväras. Han höll med mig om vikten av att inmundiga starkbärs.
Sedan kom vi fram till depån - the one place to be. Eftersom en rr-depå är det absolut trevligaste stället man kan befinna sig på, kände jag mig tvingad att se så mycket som möjligt av den på en gång. Alltså sprang jag ut och in mellan tälten som en vårkåt iller med en storligen förundrad Jannica i släptåg. Hon hade på något sätt fått intrycket att jag är en mogen och seriös kvinna, men för att citera Tom: "Man känner ju inte dig om man inte har sett dig i rr-depå." Eftersom man är young and restless, eller åtminstone restless hann jag knappt köra in huvudet i något tält i mer än i en halvtimme i taget, fast jag egentligen borde ha tagit itu med veckans två storligen intressanta Se & Hör-nyheter direkt, dvs. syskonen Hasselbergs nya förbindelser. (Ni tror väl inte att vi tjejer åker till depån för att se rr?) Nåväl. Jag vill tacka alkoholen för att jag lärde känna ett tjog förare till, vilket gör sitt till för att öka intresset för sporten. Ju fler personer du känner i varje klass, desto mer engagerad blir du. Och jag lovade sisådär ett tiotal i varje klass att jag skulle heja på dem...
På lördagen vaknade jag oförskämt fräsch. Vem säger att synden straffar sig själv? Den dagen, liksom söndagen fördrevs som vanligt med att man gick omkring och småmyste, gluttade på hojar och var avundsjuk över att man själv inte kör, tittade på kval och rejs och klämde själv i med varenda muskel när man levde sig in i sina idolers
körning. Efter det är det lika viktigt att hänga med på förarnas snack och känslor, som brukar synas ganska tydligt, över hur kvalet/rejset gick. Man kan lära sig en hel del om folks personligheter genom att höra dem tala om hur det gick för övriga förare i kvalet. Vissa springer omkring och hugger och tauntar på dem de kört fortare än, andra springer och gratulerar dem det gått bra för. De interna striderna kryddar extra och ser ut som följer efter helgen:
Bröl-Björn vs. Chrille 1-0
Team ZXR. Jocke vs. Björn Quixote 0-1
Sporthojs framtidshopp: Den lille rackaren Camilo vs. Bodyguard-Patrik 1-0
Grysfylldbalja verkar mest ha en intern strid med sig själv om det är roligare att ligga i sandfållan eller att komma i mål. Det förstnämnda verkar ha vunnit i helgen. (Se på moln och tugga grus...) Mamma, pappa och brorsan verkar inte det minsta förvånade eller oroliga längre. De bara skakar på huvudet, går och sopar grus och pusslar kåpbitar. Skärpning, Johan! Jag citerar broder Tommy: "Vill du se några pattar eller inte?"
Veckans raket: Donkey. Ingen officiell paraplyflicka kunde vara stoltare än jag. Han kom från ingenstans, han körde, han kvalade, han kom i mål inom de 20. Folk tränar i åratal för att göra samma sak. Undras om han köpte märkliga piller i Germany?
Säsongens raket: Flying Fredrik Sörebo. Som sagt: gamla hundar kan sitta. De kan förmodligen bli utmärkta paraplypojkar också.
Helgens bonus: Att få träffa min egen poser Valmers och min lille kramgoe gosse Hagge. Det finns alltså trevliga, och inte så bonniga, killar i Värmland!
Helgens besvikelse: Mina killar X-smurfen och Göteborgsspanjoren. Båda skyllde på brist på motivation. Vill ni inte vara de hårdaste killarna i Sverige längre? Eller har jag skrämt er så till den milda grad att ni inte vågar hamna på pallen längre? Vem vill egentligen bli förföljd och hämningslöst beundrad av en rr-groupie? Kanske var det lördagkvällen som gav er den sista lilla armbågsknuffen ut över branten. Våldsam grensling, bananätning och slagsmål kan bli lite för mycket för di känslige.
Men, helgen blev lyckad och det främst av en anledning. Jannica blev såld på rr. Hon har till och med skrivit kontrakt där hon lovar att köra Rookie 600 nästa säsong och jag kommer att hålla henne stenhårt vid det löftet. Kan tänka mig få så lysande intressanta team som det tänkta Team Machobitch. Jag tänker hålla mig själv vid det löftet, även om jag skulle kunna skylla på en kvarting Bacardi, en sexa whisky och tre starköl. Förresten så var jag inte berusad. Det var linserna som gjorde att jag såg sådan ut. Att jag kräktes berodde på jordnötsringarna som legat framme för länge. Till de sju som sov i stugan vill jag inte be om ursäkt för den hemmagjorde gratängpizzans placering. Precis framför trappan måste vara en tiopoängare!
Tack alla nyfunna polare för en poppig säsong. Nästa år kör jag om jag kan finansiera en hoj. Annars kommer jag att skriva "seriösa"
artiklar för roadracing.se. Vi ses någonstans i närheten av hårda killar och tjejer på räsers...
Vi drog till Gellerskogaåsen med övningskörande tonåring, tungt lastade med sprit och schäfer. Det var nemas problemas med att fördriva tiden i bilen. BB-Jannica hade fullt upp med att byta fil, men hon kunde dock hänga med i skrålsången på en del av de gamla rockklassiker som jag och Tom diggade stenhårt till. Vad kan man annars göra till låtar som Poison med Alice Cooper och 20th Century Boy med T-Rex? Jag försökte hålla stämningen uppe genom att inmundiga nio starkbira på toppen av en sexa Martini Bianco. Lyckades ganska bra med det även om man blev tvungen att avbryta sången då och då med att vråla: KISSA NU! De plötsliga besöken på mackar bjöd dock på ett par trevliga och annorlunda möten. Alkohol är nyckeln. På Statoilmack i Arboga träffade vi en som göteborgare spillde hela sin livshistoria över disk. På Statoil i Karlskoga lämnade vi bakom oss ett gäng förundrade turister och en nyväckt kassör, efter att jag rusat in och illvrålat: "Var är toaletten? Det är extremt bråttom!" för att sedan bryskt armbåga mig före sju japaner som stod i kö. Antar att de fick en annorlunda bild av Sverige. Kassören lät sig dock inte besväras. Han höll med mig om vikten av att inmundiga starkbärs.
Sedan kom vi fram till depån - the one place to be. Eftersom en rr-depå är det absolut trevligaste stället man kan befinna sig på, kände jag mig tvingad att se så mycket som möjligt av den på en gång. Alltså sprang jag ut och in mellan tälten som en vårkåt iller med en storligen förundrad Jannica i släptåg. Hon hade på något sätt fått intrycket att jag är en mogen och seriös kvinna, men för att citera Tom: "Man känner ju inte dig om man inte har sett dig i rr-depå." Eftersom man är young and restless, eller åtminstone restless hann jag knappt köra in huvudet i något tält i mer än i en halvtimme i taget, fast jag egentligen borde ha tagit itu med veckans två storligen intressanta Se & Hör-nyheter direkt, dvs. syskonen Hasselbergs nya förbindelser. (Ni tror väl inte att vi tjejer åker till depån för att se rr?) Nåväl. Jag vill tacka alkoholen för att jag lärde känna ett tjog förare till, vilket gör sitt till för att öka intresset för sporten. Ju fler personer du känner i varje klass, desto mer engagerad blir du. Och jag lovade sisådär ett tiotal i varje klass att jag skulle heja på dem...
På lördagen vaknade jag oförskämt fräsch. Vem säger att synden straffar sig själv? Den dagen, liksom söndagen fördrevs som vanligt med att man gick omkring och småmyste, gluttade på hojar och var avundsjuk över att man själv inte kör, tittade på kval och rejs och klämde själv i med varenda muskel när man levde sig in i sina idolers
körning. Efter det är det lika viktigt att hänga med på förarnas snack och känslor, som brukar synas ganska tydligt, över hur kvalet/rejset gick. Man kan lära sig en hel del om folks personligheter genom att höra dem tala om hur det gick för övriga förare i kvalet. Vissa springer omkring och hugger och tauntar på dem de kört fortare än, andra springer och gratulerar dem det gått bra för. De interna striderna kryddar extra och ser ut som följer efter helgen:Bröl-Björn vs. Chrille 1-0
Team ZXR. Jocke vs. Björn Quixote 0-1
Sporthojs framtidshopp: Den lille rackaren Camilo vs. Bodyguard-Patrik 1-0
Grysfylldbalja verkar mest ha en intern strid med sig själv om det är roligare att ligga i sandfållan eller att komma i mål. Det förstnämnda verkar ha vunnit i helgen. (Se på moln och tugga grus...) Mamma, pappa och brorsan verkar inte det minsta förvånade eller oroliga längre. De bara skakar på huvudet, går och sopar grus och pusslar kåpbitar. Skärpning, Johan! Jag citerar broder Tommy: "Vill du se några pattar eller inte?"
Veckans raket: Donkey. Ingen officiell paraplyflicka kunde vara stoltare än jag. Han kom från ingenstans, han körde, han kvalade, han kom i mål inom de 20. Folk tränar i åratal för att göra samma sak. Undras om han köpte märkliga piller i Germany?
Säsongens raket: Flying Fredrik Sörebo. Som sagt: gamla hundar kan sitta. De kan förmodligen bli utmärkta paraplypojkar också.
Helgens bonus: Att få träffa min egen poser Valmers och min lille kramgoe gosse Hagge. Det finns alltså trevliga, och inte så bonniga, killar i Värmland!
Helgens besvikelse: Mina killar X-smurfen och Göteborgsspanjoren. Båda skyllde på brist på motivation. Vill ni inte vara de hårdaste killarna i Sverige längre? Eller har jag skrämt er så till den milda grad att ni inte vågar hamna på pallen längre? Vem vill egentligen bli förföljd och hämningslöst beundrad av en rr-groupie? Kanske var det lördagkvällen som gav er den sista lilla armbågsknuffen ut över branten. Våldsam grensling, bananätning och slagsmål kan bli lite för mycket för di känslige.
Men, helgen blev lyckad och det främst av en anledning. Jannica blev såld på rr. Hon har till och med skrivit kontrakt där hon lovar att köra Rookie 600 nästa säsong och jag kommer att hålla henne stenhårt vid det löftet. Kan tänka mig få så lysande intressanta team som det tänkta Team Machobitch. Jag tänker hålla mig själv vid det löftet, även om jag skulle kunna skylla på en kvarting Bacardi, en sexa whisky och tre starköl. Förresten så var jag inte berusad. Det var linserna som gjorde att jag såg sådan ut. Att jag kräktes berodde på jordnötsringarna som legat framme för länge. Till de sju som sov i stugan vill jag inte be om ursäkt för den hemmagjorde gratängpizzans placering. Precis framför trappan måste vara en tiopoängare!
Tack alla nyfunna polare för en poppig säsong. Nästa år kör jag om jag kan finansiera en hoj. Annars kommer jag att skriva "seriösa"
artiklar för roadracing.se. Vi ses någonstans i närheten av hårda killar och tjejer på räsers...Bifogat
Last edited:
Gör en insats själv och lär mig allt du kan.
