Hadez
race.exe
Den 27 juli 2014 var andra dagen på en SO-helg i Karlskoga. Allting var perfekt, jag var på topp på alla sätt. Körningen funkade, gemenskapen härlig och jag hade sett fram emot helgen. Dagen innan hade jag satt personbästa. Inte en gång, inte två gånger, utan så många gånger så jag inte egentligen vet. Det hade faktiskt resulterat i en helt oväntad händelse.
Efter att jag under förmiddagen på lördag ha kört mina bästa tider någonsin, varv efter varv i första racet i Speedster Cup, fick jag ett märkligt besked som gjorde mig lite undrande. När jag kom in i depå vinkade en funktionär på mig. Jag stannade vid honom och fick veta att jag behövde prata med huvuddomaren. Jag förstod ingenting, vad hade jag gjort?
Jag hade inte fullföljt loppet. Istället hade jag fått stå parkerad ute i terrängen efter att ha styrt av i full fart i ingången till esset. Orsaken var att jag skulle varva en betydligt långsammare förare och hade missbedömt fartskillnaden. Efter trösen kommer en liten raka, sen en högersväng som håller i ända in i esset. Men när jag kommer farande där med planen att ta mig förbi på insidan i esset inser jag att jag kommer klyva hojen framför mig mitt itu. Alternativen jag har är att lägga ner mer för en snävare sväng, det går inte. Så jag styr rakt ut och hoppas på det bästa. Kurvan är doserad och jag flyger första biten, landar och bakfjädringen bottnar. Det gjorde ganska ont även fast jag stod upp. Sen var det som att köra över en åker med djupa fåror där jag drar in kopplingen och bara rullar och rullar och rullar. Det jag tänker på är att försöka undvika djupare hål, hur jag nu skulle kunna det? I alla fall så stannar jag tillslut. En funktionär kommer rusande och frågar om jag vill ha hjälp. Jag säger att jag kan försöka själv först och provar att försiktigt köra och navigera över "åkern". Det funkar inte alls. Så han hjälper mig att baxa hojen upp mot banan. Det är långt. Där får jag stå tills dess loppet är över och jag kan åka tillbaka till depå. Så lång tid tog det inte för det var väl näst sista varvet eller liknande. Och jag var så nöjd ändå. Jag hade ju aldrig kört bättre, det hade jag på känn.
Efter beskedet att jag ska prata med domaren så åker jag till mitt depåtält. Ställer upp hojen och börjar kolla eventuella skador. Då kommer en annan funktionär förbi och säger att jag ska gå upp till domarna uppe i tornet. Ok, jag gjorde väl nåt dumt där i situationen när jag åkte av tänker jag och går iväg till domartornet.
När jag kommer in i tidtagningsrummet där domarna sitter så börjar jag med att fråga vad jag gjort. Ingenting, blir svaret. Jaha, tänker jag och förstår inte något. En av funktionärerna säger att hon ska leta upp ett konferensrum att prata i och går iväg. Hon hittar ett och hon, jag och en domare sätter oss ner. De verkar vara på bra humör. Bra tecken, tänker jag.
Det visar sig att de tycker att jag kör riktigt bra, faktiskt så bra så att de tycker att det vore lämpligare om jag körde Rookie 1000. Ok, det var alltså det! Regelboken innehåller nämligen ingen tvångsuppklassning från Speedster till Rookie. Jag har hela tiden tyckt att det är ett misstag som kan leda till att Speedster dör som klass. Det vore väldigt tråkigt i och med att det har varit en sån succé så här på premiäråret.
Jag måste alltså själv acceptera att byta till Rookie. Självklart vill jag det. Inte bara att jag tycker det är rätt att klassa upp, jag blir ju glad också att de tycker att jag är redo för den uppgiften.
Uppklassningen sker direkt och jag gör mig redo att starta i mitt livs första lopp i Rookie 1000. Jag hade inte kvalat i Rookie så jag fick starta näst sist. Sist startade den andra uppklassade föraren från Speedster. Det kändes nästan skönt att stå där bak när starten gick. Dessutom var den en riktigt dålig start där jag drog på bakhjulet så jag såg rätt upp i himlen. Men det spelade ju ingen roll, jag hade inte direkt någon placering att tappa. Föraren bakom mig visste jag ju var bra mycket snabbare och han försvann snart in i högen av hojar i trösen. Han kom 10a sen. Bra gjort Lavi! Själv passerade jag en förare i racet och höll min plats. Jättenöjd.
Dagen efter, söndag 27 juli, var det så dags att kvala i Rookie och försöka få en bättre placering på gridden. Det visar sig snart att körningen inte funkar lika bra som dagen innan. Inte dåligt på något sätt, men inte den där udden där tiderna blir sådär magiskt låga. På slutet pressar jag hårt, det vet alla att det inte alltid ger utdelning. Mot slutet av kvalet har jag i alla fall ett riktigt bra varv på gång, det känns. Det där flytet infinner sig och det känns harmoniskt. Jag kommer ner mot hårnålen och viker in mot apex med svag broms. Strax innan apex går jag på avslag. Bra kurva. Full gas mot min svåraste kurva, snabbvänstern. Här tar jag alltid det säkra före det osäkra vilket betyder att jag släpper av lite onödigt precis innan kurvan och trycker ner hojen för att sen möta med underhållsgas. Det känns bra.
Plötsligt dyker något upp på utsidan i kurvan. Ok, jag blir omkörd, ingen fara. Men i nästa sekund inser jag att något är fel. Eftersom nästa kurva är höger och det går ganska fort måste jag försöka glida in bakom den som kör om. Men han kommer inte om tillräckligt fort. Jag slår av för att kunna komma in bakom. Det räcker inte, vad fan ska jag göra! Under bråkdelen av en sekund måste jag fatta ett beslut. Jag väljer att bromsa försiktigt för att få ner farten, det borde gå att dra rakt över gräset bara jag är upprätt. Av bromsningen reser sig hojen och jag styr rakt ut. Väl inne på gräset på innerplan framför huvudläktaren hinner jag tänka att det går för fort, det här funkar inte. Hojen viker sig under mig och allt blir svart...
Det som jag nu berättar har jag inget eget minne av, utan är vad som andra berättat och vad som framgår av journalerna.
Tyvärr slår jag i huvudet ordentligt när jag kraschar. Jag svimmar och kommer vara avsvimmad under ganska lång tid, oklart hur lång. Personer på huvudläktaren har berättat att de uppfattar det som otäckt att jag glider, rullar och tumlar helt livlös. Några befarar det värsta.
Ambulanspersonal tar hand om mig, intuberar och försöker bedöma hur allvarligt skadad jag är. Den första diagnosen är misstänkt skallbasfraktur. Det blir storlarm och ilfärd mot Karlskoga lasarett där traumalarmet gått och teamet är redo. Lyckligtvis har inte skallen spruckit så hjälmen har tagits av tillsammans med en del av mig utrustning. Här har jag någon kort vaken period. Jag minns att jag var där och att jag försökte göra mig av med en mask som satt över ansiktet, antagligen syrgas. Om jag lyckades eller inte vet jag inte, jag svimmade igen.
På sjukhuset undersöks jag och det görs magnetröntgen. Allting kollas. De lägger in mig på intensiven och kopplar upp slangar, elektroder och annat. Så ligger jag till kvällen med morfin intravenöst.
När jag väl vaknar har jag ingen aning om var jag är. Turligtvis finns en sköterska där och kan direkt upplysa mig om vad som hänt och var jag är och varför. Jag kommer ihåg tiden innan kraschen. Jag förstår och hoppas bara på det bästa. Jag mår skit. Det snurrar som om jag satt i en karusell. Hon säger att jag har fått en kraftig hjärnskakning men att de inte hittat någonting annat. Jag hann nog tänka att jag var trasigare än så.
Jag har någon stund av sinnesnärvaro. Min telefon ringer men jag hinner inte svara. Jag ringer tillbaka, det var min depåkompis. Han undrar hur det är och säger nåt om mina grejer. Jag minns inte riktigt. Lite senare skickar han sms med info om att han tagit hand om mina saker, lastat släpet och ställt buss och släp i besiktningshallen. Tack "tarantella"!
Har någon kontaktat min sambo? Hon och dottern är hemma och vet kanske ingenting. Jag ringer henne. Hon blir orolig men är samtidigt ganska saklig. Hon undrar hur jag mår. Jag ligger på IVA efter att ha slagit i huvudet, säger jag. Hon säger: Ok, är det stabilt? Jag förklarar att jag är yr och mår ganska dåligt. Hon ska ringa avdelningen och fråga efter mer information för jag vet inte så mycket och orkar inte prata länge.
Nästa dag ligger jag kvar för observation. En kraftig hjärnskakning är verkligen vidrigt. Ingenting är stadigt. Jag försöker ta mig upp för att gå på muggen själv. Håller på att ramla direkt. Försöker inte komma upp mer på några timmar.
All vila gör att jag bara måste röra på mig. Jag tar mig ut i korridoren. Det var inte så bra. Jag är tvungen att klamra mig fast mot väggarna och måste kapitulera och ta mig tillbaka till sängen igen. Somnar igen. Det är det jag gör mest, sover.
Läkarna diskuterar om jag ska flyttas till hemlandstinget eller inte. Men de bestämmer sig för att jag kan skrivas ut nästa dag. När min sambo ringer och hör om status så får hon reda på det. Min mobil har laddat ur. Ingen har laddare som passar. Men jag får låna en annan telefon och ringer sambon. Det finns ju ett praktiskt problem: buss och släp måste hem. Hon bestämmer sig för att komma och hämta mig och sätter sig på ett tåg till Karlskoga.
Dagen efter skrivs jag alltså ut. Sambon möter upp mig. Från sjukhuset får man ta en sjukresa hem om man bor i länet. I mitt fall gäller inte det utan istället regeln om att man då får åka till platsen där ambulansen hämtade mig. Det passar perfekt. Så vi väntar på taxi till Gelleråsen. Det är soligt och varmt. Jag är väldigt ljuskänslig vilket är en vanlig effekt av hjärnskakning. Solbrillor på.
Jag mår riktigt dåligt men pratar ändå med chauffören i taxin en del. Berättar vad som hänt. Han verkar kunna en del om roadracing. Det visar sig att det är Christer Miinin, en före detta Superbikemästare. Liten värld!
Framme vid Gelleråsen går jag in på kansliet. Mike är där. Han undrar hur det är och går sen med oss och öppnar besiktningshallen. Buss, släp och alla grejer är där så jag sätter mig försiktigt i passagerarsätet och bävar inför den långa resan hemåt. Sambon kör lugnt och försiktigt. Det är första gången hon kör bussen, och nu med det stora släpet. Men det går bra. Jag kan till och med slumra till lite. Vi tar oss hem, även om det tar sin tid.
Någonstans på vägen stannar vi och käkar. Jag mår väl lite bättre så jag ringer en verkstad en bit ifrån där jag bor. Kan jag lämna hojen där så de kan kolla skadorna? Japp det går bra. Så vi tar en avstickare och lämnar hojen. En på verkstan hade sett min krasch. Han verkar lite tveksam först. Jag klandrar honom inte, jag såg förjäklig ut. Ögonen är så uppsvullna så jag har bara en liten springa att titta genom. Helt blåslagen.
Kommer hem i alla fall och sover, sover, sover. Min lilla dotter är lite rädd för pappa i början men barn är barn så hon förstår snart att det är jag och då är det ok även om jag ser konstig ut.
Träffar läkare som tycker sjukhusets sjukskrivning är för kort. Hon förlänger till en månad. Dessutom får jag remiss till en ögonspecialist. Den undersökningen gav samma resultat som alla andra - inga fel. Då så, resultatet är alltså en sjuhelsikes hjärnskakning, men i övrigt har jag klarat mig. Får väl tillägga att musklerna fått sig rejäla smällar. Jag har fruktansvärt ont och kan knapp röra mig. Det tar ungefär två månader för det att lägga sig, och ena axeln kan jag känna av än idag.
Nu jobbar jag igen och min återhämtning har gått riktigt bra. Att det tar sån tid att komma tillbaka från en hjärnskakning är väldigt jobbigt. Men nästan värre är vetskapen om att det kan ta kanske ett år innan man vet om man är helt återställd eller inte.
Ett riktigt stort tack till alla som hjälpte mig efter kraschen. De flesta kommer nog aldrig läsa den här texten men för de som gör det - ta åt er.
Nu ser jag fram emot en ny hoj och säsongen 2015, träffa alla raceputtar och ge mig in i Rookie 1000 igen.
Efter att jag under förmiddagen på lördag ha kört mina bästa tider någonsin, varv efter varv i första racet i Speedster Cup, fick jag ett märkligt besked som gjorde mig lite undrande. När jag kom in i depå vinkade en funktionär på mig. Jag stannade vid honom och fick veta att jag behövde prata med huvuddomaren. Jag förstod ingenting, vad hade jag gjort?
Jag hade inte fullföljt loppet. Istället hade jag fått stå parkerad ute i terrängen efter att ha styrt av i full fart i ingången till esset. Orsaken var att jag skulle varva en betydligt långsammare förare och hade missbedömt fartskillnaden. Efter trösen kommer en liten raka, sen en högersväng som håller i ända in i esset. Men när jag kommer farande där med planen att ta mig förbi på insidan i esset inser jag att jag kommer klyva hojen framför mig mitt itu. Alternativen jag har är att lägga ner mer för en snävare sväng, det går inte. Så jag styr rakt ut och hoppas på det bästa. Kurvan är doserad och jag flyger första biten, landar och bakfjädringen bottnar. Det gjorde ganska ont även fast jag stod upp. Sen var det som att köra över en åker med djupa fåror där jag drar in kopplingen och bara rullar och rullar och rullar. Det jag tänker på är att försöka undvika djupare hål, hur jag nu skulle kunna det? I alla fall så stannar jag tillslut. En funktionär kommer rusande och frågar om jag vill ha hjälp. Jag säger att jag kan försöka själv först och provar att försiktigt köra och navigera över "åkern". Det funkar inte alls. Så han hjälper mig att baxa hojen upp mot banan. Det är långt. Där får jag stå tills dess loppet är över och jag kan åka tillbaka till depå. Så lång tid tog det inte för det var väl näst sista varvet eller liknande. Och jag var så nöjd ändå. Jag hade ju aldrig kört bättre, det hade jag på känn.
Efter beskedet att jag ska prata med domaren så åker jag till mitt depåtält. Ställer upp hojen och börjar kolla eventuella skador. Då kommer en annan funktionär förbi och säger att jag ska gå upp till domarna uppe i tornet. Ok, jag gjorde väl nåt dumt där i situationen när jag åkte av tänker jag och går iväg till domartornet.
När jag kommer in i tidtagningsrummet där domarna sitter så börjar jag med att fråga vad jag gjort. Ingenting, blir svaret. Jaha, tänker jag och förstår inte något. En av funktionärerna säger att hon ska leta upp ett konferensrum att prata i och går iväg. Hon hittar ett och hon, jag och en domare sätter oss ner. De verkar vara på bra humör. Bra tecken, tänker jag.
Det visar sig att de tycker att jag kör riktigt bra, faktiskt så bra så att de tycker att det vore lämpligare om jag körde Rookie 1000. Ok, det var alltså det! Regelboken innehåller nämligen ingen tvångsuppklassning från Speedster till Rookie. Jag har hela tiden tyckt att det är ett misstag som kan leda till att Speedster dör som klass. Det vore väldigt tråkigt i och med att det har varit en sån succé så här på premiäråret.
Jag måste alltså själv acceptera att byta till Rookie. Självklart vill jag det. Inte bara att jag tycker det är rätt att klassa upp, jag blir ju glad också att de tycker att jag är redo för den uppgiften.
Uppklassningen sker direkt och jag gör mig redo att starta i mitt livs första lopp i Rookie 1000. Jag hade inte kvalat i Rookie så jag fick starta näst sist. Sist startade den andra uppklassade föraren från Speedster. Det kändes nästan skönt att stå där bak när starten gick. Dessutom var den en riktigt dålig start där jag drog på bakhjulet så jag såg rätt upp i himlen. Men det spelade ju ingen roll, jag hade inte direkt någon placering att tappa. Föraren bakom mig visste jag ju var bra mycket snabbare och han försvann snart in i högen av hojar i trösen. Han kom 10a sen. Bra gjort Lavi! Själv passerade jag en förare i racet och höll min plats. Jättenöjd.
Dagen efter, söndag 27 juli, var det så dags att kvala i Rookie och försöka få en bättre placering på gridden. Det visar sig snart att körningen inte funkar lika bra som dagen innan. Inte dåligt på något sätt, men inte den där udden där tiderna blir sådär magiskt låga. På slutet pressar jag hårt, det vet alla att det inte alltid ger utdelning. Mot slutet av kvalet har jag i alla fall ett riktigt bra varv på gång, det känns. Det där flytet infinner sig och det känns harmoniskt. Jag kommer ner mot hårnålen och viker in mot apex med svag broms. Strax innan apex går jag på avslag. Bra kurva. Full gas mot min svåraste kurva, snabbvänstern. Här tar jag alltid det säkra före det osäkra vilket betyder att jag släpper av lite onödigt precis innan kurvan och trycker ner hojen för att sen möta med underhållsgas. Det känns bra.
Plötsligt dyker något upp på utsidan i kurvan. Ok, jag blir omkörd, ingen fara. Men i nästa sekund inser jag att något är fel. Eftersom nästa kurva är höger och det går ganska fort måste jag försöka glida in bakom den som kör om. Men han kommer inte om tillräckligt fort. Jag slår av för att kunna komma in bakom. Det räcker inte, vad fan ska jag göra! Under bråkdelen av en sekund måste jag fatta ett beslut. Jag väljer att bromsa försiktigt för att få ner farten, det borde gå att dra rakt över gräset bara jag är upprätt. Av bromsningen reser sig hojen och jag styr rakt ut. Väl inne på gräset på innerplan framför huvudläktaren hinner jag tänka att det går för fort, det här funkar inte. Hojen viker sig under mig och allt blir svart...
Det som jag nu berättar har jag inget eget minne av, utan är vad som andra berättat och vad som framgår av journalerna.
Tyvärr slår jag i huvudet ordentligt när jag kraschar. Jag svimmar och kommer vara avsvimmad under ganska lång tid, oklart hur lång. Personer på huvudläktaren har berättat att de uppfattar det som otäckt att jag glider, rullar och tumlar helt livlös. Några befarar det värsta.
Ambulanspersonal tar hand om mig, intuberar och försöker bedöma hur allvarligt skadad jag är. Den första diagnosen är misstänkt skallbasfraktur. Det blir storlarm och ilfärd mot Karlskoga lasarett där traumalarmet gått och teamet är redo. Lyckligtvis har inte skallen spruckit så hjälmen har tagits av tillsammans med en del av mig utrustning. Här har jag någon kort vaken period. Jag minns att jag var där och att jag försökte göra mig av med en mask som satt över ansiktet, antagligen syrgas. Om jag lyckades eller inte vet jag inte, jag svimmade igen.
På sjukhuset undersöks jag och det görs magnetröntgen. Allting kollas. De lägger in mig på intensiven och kopplar upp slangar, elektroder och annat. Så ligger jag till kvällen med morfin intravenöst.
När jag väl vaknar har jag ingen aning om var jag är. Turligtvis finns en sköterska där och kan direkt upplysa mig om vad som hänt och var jag är och varför. Jag kommer ihåg tiden innan kraschen. Jag förstår och hoppas bara på det bästa. Jag mår skit. Det snurrar som om jag satt i en karusell. Hon säger att jag har fått en kraftig hjärnskakning men att de inte hittat någonting annat. Jag hann nog tänka att jag var trasigare än så.
Jag har någon stund av sinnesnärvaro. Min telefon ringer men jag hinner inte svara. Jag ringer tillbaka, det var min depåkompis. Han undrar hur det är och säger nåt om mina grejer. Jag minns inte riktigt. Lite senare skickar han sms med info om att han tagit hand om mina saker, lastat släpet och ställt buss och släp i besiktningshallen. Tack "tarantella"!
Har någon kontaktat min sambo? Hon och dottern är hemma och vet kanske ingenting. Jag ringer henne. Hon blir orolig men är samtidigt ganska saklig. Hon undrar hur jag mår. Jag ligger på IVA efter att ha slagit i huvudet, säger jag. Hon säger: Ok, är det stabilt? Jag förklarar att jag är yr och mår ganska dåligt. Hon ska ringa avdelningen och fråga efter mer information för jag vet inte så mycket och orkar inte prata länge.
Nästa dag ligger jag kvar för observation. En kraftig hjärnskakning är verkligen vidrigt. Ingenting är stadigt. Jag försöker ta mig upp för att gå på muggen själv. Håller på att ramla direkt. Försöker inte komma upp mer på några timmar.
All vila gör att jag bara måste röra på mig. Jag tar mig ut i korridoren. Det var inte så bra. Jag är tvungen att klamra mig fast mot väggarna och måste kapitulera och ta mig tillbaka till sängen igen. Somnar igen. Det är det jag gör mest, sover.
Läkarna diskuterar om jag ska flyttas till hemlandstinget eller inte. Men de bestämmer sig för att jag kan skrivas ut nästa dag. När min sambo ringer och hör om status så får hon reda på det. Min mobil har laddat ur. Ingen har laddare som passar. Men jag får låna en annan telefon och ringer sambon. Det finns ju ett praktiskt problem: buss och släp måste hem. Hon bestämmer sig för att komma och hämta mig och sätter sig på ett tåg till Karlskoga.
Dagen efter skrivs jag alltså ut. Sambon möter upp mig. Från sjukhuset får man ta en sjukresa hem om man bor i länet. I mitt fall gäller inte det utan istället regeln om att man då får åka till platsen där ambulansen hämtade mig. Det passar perfekt. Så vi väntar på taxi till Gelleråsen. Det är soligt och varmt. Jag är väldigt ljuskänslig vilket är en vanlig effekt av hjärnskakning. Solbrillor på.
Jag mår riktigt dåligt men pratar ändå med chauffören i taxin en del. Berättar vad som hänt. Han verkar kunna en del om roadracing. Det visar sig att det är Christer Miinin, en före detta Superbikemästare. Liten värld!
Framme vid Gelleråsen går jag in på kansliet. Mike är där. Han undrar hur det är och går sen med oss och öppnar besiktningshallen. Buss, släp och alla grejer är där så jag sätter mig försiktigt i passagerarsätet och bävar inför den långa resan hemåt. Sambon kör lugnt och försiktigt. Det är första gången hon kör bussen, och nu med det stora släpet. Men det går bra. Jag kan till och med slumra till lite. Vi tar oss hem, även om det tar sin tid.
Någonstans på vägen stannar vi och käkar. Jag mår väl lite bättre så jag ringer en verkstad en bit ifrån där jag bor. Kan jag lämna hojen där så de kan kolla skadorna? Japp det går bra. Så vi tar en avstickare och lämnar hojen. En på verkstan hade sett min krasch. Han verkar lite tveksam först. Jag klandrar honom inte, jag såg förjäklig ut. Ögonen är så uppsvullna så jag har bara en liten springa att titta genom. Helt blåslagen.
Kommer hem i alla fall och sover, sover, sover. Min lilla dotter är lite rädd för pappa i början men barn är barn så hon förstår snart att det är jag och då är det ok även om jag ser konstig ut.
Träffar läkare som tycker sjukhusets sjukskrivning är för kort. Hon förlänger till en månad. Dessutom får jag remiss till en ögonspecialist. Den undersökningen gav samma resultat som alla andra - inga fel. Då så, resultatet är alltså en sjuhelsikes hjärnskakning, men i övrigt har jag klarat mig. Får väl tillägga att musklerna fått sig rejäla smällar. Jag har fruktansvärt ont och kan knapp röra mig. Det tar ungefär två månader för det att lägga sig, och ena axeln kan jag känna av än idag.
Nu jobbar jag igen och min återhämtning har gått riktigt bra. Att det tar sån tid att komma tillbaka från en hjärnskakning är väldigt jobbigt. Men nästan värre är vetskapen om att det kan ta kanske ett år innan man vet om man är helt återställd eller inte.
Ett riktigt stort tack till alla som hjälpte mig efter kraschen. De flesta kommer nog aldrig läsa den här texten men för de som gör det - ta åt er.
Nu ser jag fram emot en ny hoj och säsongen 2015, träffa alla raceputtar och ge mig in i Rookie 1000 igen.
Last edited:
Jag drog av på gata för en massa år sen, och jag minns vissa saker precis innan perfekt, men jag kom inte ihåg hur jag hittade till garaget i grannkvarteret, och ordförrådet försvann 
