Fan va dålig man är på att löneförhandla :'(

[Werzion]

Mest välbetalda vd:n fick 120 miljoner i lön
Publicerad i dag 15:12

Kvinnan som förra året slog alla svenska manliga vd:ar på fingrarna har gjort det igen – och i år drygar hon ut försprånget. Ane Maersk Mc Kinney Uggla, arvtagerska till danska Maersk-koncernen, fördubblade lönen från 60 till 120 miljoner kronor.

Den som hade högst inkomst av tjänst 2013 i Sverige var, precis som året före, danskan Ane Maersk Mc Kinney Uggla. Hon är arvtagare till Maerks-imperiet men bor och betalar skatt i Sverige.

Till inomst av tjänst räknas lön, bonusar, arvoden och andra ersättningar i tjänsten.

Mc Kinney Uggla fördubblade sin lön från 60 till 120 miljoner, och tjänade därmed också dubbelt upp mot upp mot tvåan på listan, Anders Lönner, tidigare vd i läkemedelsbolaget Meda, och numera ordförande i branschkollegan Karo Bio.

Han hade alltså drygt 60 miljoner i inkomst av tjänst 2013.

Annika Falkengren, vd på banken SEB, klättrar starkt på inkomsstoppen och mer än fördubblar sin lön till 29,4 miljoner.

Trenden från tidigare år med att folk i spelbranschen klättrar i löneligan håller också i sig.

I år är det dags för svenskarna bakom Candy Crush att casha in. Sebastian Knutsson på King Mobile AB har till exempel cirka 27 miljoner i lön och eventuella bonusar.

Lönenivåerna i den absoluta toppen ökar alltså kraftigt jämfört med tidigare år.

Här intill finns en lista på de 10 mest välbetalda under 2013.

Uppgifterna kommer från Skatteverkets slutliga taxeringar för 2014, som DN gått igenom.

När det gäller inkomster av kapital är det som vanligt storägare i HM som dominerar, följda hack i häl av näringslivsgiganten Fredrik Lundberg. De ligger strax under eller kring en halv miljard i inkomster av kapital.

En nykomling på listan, med ungefär en kvarts miljard, är Karl Perlhagen, på Volati.

De tjänade mest:
1. Ane Maersk Mc Kinney Uggla, 120,2 miljoner kronor (lön föregående år 60,2 milj), Maersk rederier, Danmark.
2. Anders Lönner, 60,4 miljoner kronor (29,4 milj), Astra.
3. Magnus Lundberg, 43,9 miljoner kronor (8,4 milj), Biacore.
4. Lars Nyberg, 37,9 miljoner kronor (17,5 milj), IBS.
5. Leif Johansson, 35,2 miljoner kronor (28,2 milj), Electrolux.
6. Patrick Söderlund, 32,5 miljoner kronor (18,7 milj) Digital Illusions.
7. Annika Falkengren, 29,4 miljoner kronor (14,2 milj), SEB.
8. Johan Malmquist, 27,6 miljoner kronor (29,6 milj), Getinge.
9. Sebastian Knutsson, 27,3 miljoner kronor (2,5 milj), King Mobile AB.
10. Fredrik Knagenhielm-Karlsson, 26,5 miljoner kronor (24,2 milj), Lifco.
(Taxerade inkomster av tjänst inkomståret 2013)

Källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/mest-valbetalda-vdn-fick-120-miljoner-i-lon/

Scheiße
Tjänar varken några miljoner per år eller lyckats dubblera (eller som Knutsson, tiodubbla) min lön... tror jag måste ha en ny strategi vid förhandlingsbordet känner jag

 

[abethebabe]

Hon (Ane) måste haft en "tuff" förhandling med sig själv

 

[SJP]

Ja, själv får man vara glad om man får ihop till 120 hundringar.

 

[ething]

Om vi bortser från fantasierna (ingen får dessa löner baserat enbart på prestation) så har de flesta fel inställning till löneförhandling.

Man kan tycka vad man vill men på de flesta större företag ser det ut som följer.

Företagets syn:
- En avdelning får en lönepott på ~50 personer, motsvarande central förhandling
- Pengarna skall fördelas rättvist efter prestation (=ganska subjektivt)
- Personer som utmärkt sig eller ligger väldigt fel i lön får ett litet extra påslag

För 2015 får de flesta tjänstemän inom industrin ett centralt påslag kring 2%. Ett normalt spann blir då mellan 0% (samarbetsproblem, stora konflikter etc.) till 5% (Har personligen räddat företaget från konkurs...)

Medarbetarens syn:
- Allt jag gör är fantastiskt och Bosse på kvalitetsgruppen tjänar 5000:- mer än mig, jag SKALL ha samma lön.

Resultat:
- Medarbetaren får 3%. 50% mer än centralt påslag men väldigt besviken eftersom önskemålet var 15%.

Det är nu det blir intressant. De smarta medarbetarna som verkligen anser att 5000:- mer i månaden är ett krav för att må bra börjar fila på sin CV, äta lunch med rätt personer och ser till att hitta ett jobb som ger dem "rätt" lön. Majoriteten gör däremot tvärt om, sitter kvar på samma jobb och gör samma sak med förväntan om ett annat resultat. Jag tror Einstein hade ett citat om detta beteende. När jag frågar varför så är ofta svaret att de absolut inte vill byta jobb men "kräver" vad de anser vara rätt lön. Jag kan inte säga att den senare kategorin har fel men vad jag kan säga är att deras taktik lyckas i <1% av fallen.

Är lönen det viktiga så får man följa pengarna i karriären, är innehållet i jobbet det viktiga så får man kanske gå en annan väg.

 

[RymdBörje]

Om vi bortser från fantasierna (ingen får dessa löner baserat enbart på prestation) så har de flesta fel inställning till löneförhandling.

Man kan tycka vad man vill men på de flesta större företag ser det ut som följer.

Företagets syn:
- En avdelning får en lönepott på ~50 personer, motsvarande central förhandling
- Pengarna skall fördelas rättvist efter prestation (=ganska subjektivt)
- Personer som utmärkt sig eller ligger väldigt fel i lön får ett litet extra påslag

För 2015 får de flesta tjänstemän inom industrin ett centralt påslag kring 2%. Ett normalt spann blir då mellan 0% (samarbetsproblem, stora konflikter etc.) till 5% (Har personligen räddat företaget från konkurs...)

Medarbetarens syn:
- Allt jag gör är fantastiskt och Bosse på kvalitetsgruppen tjänar 5000:- mer än mig, jag SKALL ha samma lön.

Resultat:
- Medarbetaren får 3%. 50% mer än centralt påslag men väldigt besviken eftersom önskemålet var 15%.

Det är nu det blir intressant. De smarta medarbetarna som verkligen anser att 5000:- mer i månaden är ett krav för att må bra börjar fila på sin CV, äta lunch med rätt personer och ser till att hitta ett jobb som ger dem "rätt" lön. Majoriteten gör däremot tvärt om, sitter kvar på samma jobb och gör samma sak med förväntan om ett annat resultat. Jag tror Einstein hade ett citat om detta beteende. När jag frågar varför så är ofta svaret att de absolut inte vill byta jobb men "kräver" vad de anser vara rätt lön. Jag kan inte säga att den senare kategorin har fel men vad jag kan säga är att deras taktik lyckas i <1% av fallen.

Är lönen det viktiga så får man följa pengarna i karriären, är innehållet i jobbet det viktiga så får man kanske gå en annan väg.

Förhandling innebär väl för de flesta att det underförstått finns en motpart som vill och är beredd att prata?

Med en motpart som bara slänger pappret på bordet och säger: Ta det eller så får du det i alla fall....
så är det inte mycket till förhandling.

Eller när chefer inte har något mandat alls...en bad mig mer eller mindre om ursäkt en gång och tyckte det hela var pinsamt, mycket pinsamt. Det var i praktiken redan klart ett par nivåer ovanför hur det skulle se ut och lägre chefer fick helt enkelt bara meddela "Brukspatrons vilja" i frågan.

Men visst finns det de som har tur och har en motpart som verkligen går att förhandla med.

 

[Manne990]

Förhandling innebär väl för de flesta att det underförstått finns en motpart som vill och är beredd att prata?

Med en motpart som bara slänger pappret på bordet och säger: Ta det eller så får du det i alla fall....
så är det inte mycket till förhandling.

Eller när chefer inte har något mandat alls...en bad mig mer eller mindre om ursäkt en gång och tyckte det hela var pinsamt, mycket pinsamt. Det var i praktiken redan klart ett par nivåer ovanför hur det skulle se ut och lägre chefer fick helt enkelt bara meddela "Brukspatrons vilja" i frågan.

Men visst finns det de som har tur och har en motpart som verkligen går att förhandla med.

I stora företag och organisationer är det oftast så. Jag jobbade tidigare på SEB och där hade inte min chef mycket utrymme att påverka min lön.

I mindre företag är det en helt annan sak, MEN man måste inför en löneförhandling ha tänkt igenom konsekvenserna av de olika utfallen som förhandlingen kan resultera i och ha bestämt sig för vad man kan acceptera. Sedan är det ju bra att kunna sälja sig själv också.

 

[ething]

Förhandling innebär väl för de flesta att det underförstått finns en motpart som vill och är beredd att prata?

Med en motpart som bara slänger pappret på bordet och säger: Ta det eller så får du det i alla fall....
så är det inte mycket till förhandling.

Eller när chefer inte har något mandat alls...en bad mig mer eller mindre om ursäkt en gång och tyckte det hela var pinsamt, mycket pinsamt. Det var i praktiken redan klart ett par nivåer ovanför hur det skulle se ut och lägre chefer fick helt enkelt bara meddela "Brukspatrons vilja" i frågan.

Men visst finns det de som har tur och har en motpart som verkligen går att förhandla med.

Du har helt rätt. På stora företag ägnar vi oss åt lönedelgivning. Förhandling sker före lönedelgivning där man går igenom förväntningar vs. realistiska möjligheter. Löneförhandling sker egentligen bara när man byter jobb, resten är att likna vid summerande betyg av året.

Min poäng med föregående inlägg är att få förstår spelets regler idag och är sedan besvikna över resultatet. Tror man att det går att komma långt med förhandlingsteknik har man ett jobbigt uppvaknande framför sig.

Lär dig spelet istället och lev därefter.

 

[Markus]

Om vi bortser från fantasierna (ingen får dessa löner baserat enbart på prestation) så har de flesta fel inställning till löneförhandling.

Man kan tycka vad man vill men på de flesta större företag ser det ut som följer.

Företagets syn:
- En avdelning får en lönepott på ~50 personer, motsvarande central förhandling
- Pengarna skall fördelas rättvist efter prestation (=ganska subjektivt)
- Personer som utmärkt sig eller ligger väldigt fel i lön får ett litet extra påslag

För 2015 får de flesta tjänstemän inom industrin ett centralt påslag kring 2%. Ett normalt spann blir då mellan 0% (samarbetsproblem, stora konflikter etc.) till 5% (Har personligen räddat företaget från konkurs...)

Medarbetarens syn:
- Allt jag gör är fantastiskt och Bosse på kvalitetsgruppen tjänar 5000:- mer än mig, jag SKALL ha samma lön.

Resultat:
- Medarbetaren får 3%. 50% mer än centralt påslag men väldigt besviken eftersom önskemålet var 15%.

Det är nu det blir intressant. De smarta medarbetarna som verkligen anser att 5000:- mer i månaden är ett krav för att må bra börjar fila på sin CV, äta lunch med rätt personer och ser till att hitta ett jobb som ger dem "rätt" lön. Majoriteten gör däremot tvärt om, sitter kvar på samma jobb och gör samma sak med förväntan om ett annat resultat. Jag tror Einstein hade ett citat om detta beteende. När jag frågar varför så är ofta svaret att de absolut inte vill byta jobb men "kräver" vad de anser vara rätt lön. Jag kan inte säga att den senare kategorin har fel men vad jag kan säga är att deras taktik lyckas i <1% av fallen.

Är lönen det viktiga så får man följa pengarna i karriären, är innehållet i jobbet det viktiga så får man kanske gå en annan väg.

Grymt inlägg, eftersom det verkar vara med sanningen överensstämmande till ca 101%&

 

[Markus]

Förhandling innebär väl för de flesta att det underförstått finns en motpart som vill och är beredd att prata?

Med en motpart som bara slänger pappret på bordet och säger: Ta det eller så får du det i alla fall....
så är det inte mycket till förhandling.

Eller när chefer inte har något mandat alls...en bad mig mer eller mindre om ursäkt en gång och tyckte det hela var pinsamt, mycket pinsamt. Det var i praktiken redan klart ett par nivåer ovanför hur det skulle se ut och lägre chefer fick helt enkelt bara meddela "Brukspatrons vilja" i frågan.

Men visst finns det de som har tur och har en motpart som verkligen går att förhandla med.

Jag hade en chef som gick att trycka på ordentligt och det gav hyfsat resultat, sedan har det varit segt tidvis, ibland lättar det litet.

Det är verkligen ingångslönen som avgör, allt annat är tur.

 

[BoSoZoKu]

Folk har en väldigt skev självbild. Alla tycker de är värda mer i lön. Alltid. Skulle tro att det är fler som är överbetalda än underbetalda.

 

[RymdBörje]

Du har helt rätt. På stora företag ägnar vi oss åt lönedelgivning. Förhandling sker före lönedelgivning där man går igenom förväntningar vs. realistiska möjligheter. Löneförhandling sker egentligen bara när man byter jobb, resten är att likna vid summerande betyg av året.

Min poäng med föregående inlägg är att få förstår spelets regler idag och är sedan besvikna över resultatet. Tror man att det går att komma långt med förhandlingsteknik har man ett jobbigt uppvaknande framför sig.

Lär dig spelet istället och lev därefter.

Min poäng är just att det inte förekommer någon förhandling alls, lokalt och personligen. Det finns ett centralat avtal för det mesta utifrån vilket det i bästa fall smetas ut jämnt.

Men någon som vill diskutera, förhandla och har ett meningsfullt mandat står icke att finna.
Visserligen körs och görs alla turerna på pappret men inte i sak eller anda.

Alltså, det finns ingen att spela spelet med...

Flera vittnar om en motpart som i bästa fall säger det förberedda och därefter konstaterar att så blir det!
För att dra en mindre bra sport analogi så:
Det är som att komma ut på plan och upptäcka att motståndarens mål är borttaget och att man trots att matchen precis börjat redan ändå ligger under. Då får man som lök på laxen meddelat att man förväntas lämna WO annars blir det ännu sämre resultat.
Och det är väl knappast att spela spel, eller hur?

 

[Markus]

Börje, du har rätt, så är livet för de flesta.

 

[ething]

Min poäng är just att det inte förekommer någon förhandling alls, lokalt och personligen. Det finns ett centralat avtal för det mesta utifrån vilket det i bästa fall smetas ut jämnt.

Men någon som vill diskutera, förhandla och har ett meningsfullt mandat står icke att finna.
Visserligen körs och görs alla turerna på pappret men inte i sak eller anda.

Alltså, det finns ingen att spela spelet med...

Flera vittnar om en motpart som i bästa fall säger det förberedda och därefter konstaterar att så blir det!
För att dra en mindre bra sport analogi så:
Det är som att komma ut på plan och upptäcka att motståndarens mål är borttaget och att man trots att matchen precis börjat redan ändå ligger under. Då får man som lök på laxen meddelat att man förväntas lämna WO annars blir det ännu sämre resultat.
Och det är väl knappast att spela spel, eller hur?

Du har helt rätt. Vi säger samma sak från två perspektiv. Det jag försöker säga är att antingen kan man bli bitter när man kommer till matchen och upptäcker att planen lutar och målet är borta, eller så inser man att matchen egentligen inte avgörs på planen utan någon annan stans.

*Matrixreferens* "To bend the spoon, you have to realize that there is no spoon" *tillbaka till verkligheten*

Återigen, det är svårt att spela spelet om man inte lär sig reglerna och hela idén om att man sitter ner och förhandlar om sin lön är gravt överskattad idag.

För att bli konkret: Är du missnöjd med din lön så ta upp det långt innan lönerörelsen börjar. Får du floskler till svar och inga löften så är de precis lika värdelösa som din magkänsla säger. Där har du valet, behåll jobbet och lönen eller byt jobb och lön.

 

[Manne990]

Folk har en väldigt skev självbild. Alla tycker de är värda mer i lön. Alltid. Skulle tro att det är fler som är överbetalda än underbetalda.

Fast frågan om någon är underbetald eller överbetald är alltid subjektiv och därför är det bara tyckande från alla parter...

 

[ething]

Löneförhandling

Om ni vill ha en studie i metadebatt så kan jag ta mina egna lönesamtal. Jag har utvecklat lönesättningsmodellen för ledningsgruppen jag sitter med i. Min chef använder samma modell. Jag ger alltså min chef ett verktyg som han sedan använder för att sätta min lön, inte mycket till överraskningar där...

 

[Qwerty]

Om vi bortser från fantasierna (ingen får dessa löner baserat enbart på prestation) så har de flesta fel inställning till löneförhandling.

Man kan tycka vad man vill men på de flesta större företag ser det ut som följer.

Företagets syn:
- En avdelning får en lönepott på ~50 personer, motsvarande central förhandling
- Pengarna skall fördelas rättvist efter prestation (=ganska subjektivt)
- Personer som utmärkt sig eller ligger väldigt fel i lön får ett litet extra påslag

För 2015 får de flesta tjänstemän inom industrin ett centralt påslag kring 2%. Ett normalt spann blir då mellan 0% (samarbetsproblem, stora konflikter etc.) till 5% (Har personligen räddat företaget från konkurs...)

Medarbetarens syn:
- Allt jag gör är fantastiskt och Bosse på kvalitetsgruppen tjänar 5000:- mer än mig, jag SKALL ha samma lön.

Resultat:
- Medarbetaren får 3%. 50% mer än centralt påslag men väldigt besviken eftersom önskemålet var 15%.

Det är nu det blir intressant. De smarta medarbetarna som verkligen anser att 5000:- mer i månaden är ett krav för att må bra börjar fila på sin CV, äta lunch med rätt personer och ser till att hitta ett jobb som ger dem "rätt" lön. Majoriteten gör däremot tvärt om, sitter kvar på samma jobb och gör samma sak med förväntan om ett annat resultat. Jag tror Einstein hade ett citat om detta beteende. När jag frågar varför så är ofta svaret att de absolut inte vill byta jobb men "kräver" vad de anser vara rätt lön. Jag kan inte säga att den senare kategorin har fel men vad jag kan säga är att deras taktik lyckas i <1% av fallen.

Är lönen det viktiga så får man följa pengarna i karriären, är innehållet i jobbet det viktiga så får man kanske gå en annan väg.

Det här måste vara något av det bästa jag läst på länge. Helt sant och håller helt med.

Det man kan göra som anställd är ju att sätta ett mål gemensamt med sin chef. Att när jag uppnår detta, om jag nu lyckas så ändrar vi min lön till X kr mera i månaden.
Fungerar väl bäst om man jobbar med försäljning eller där det är lätt att se/mäta resultat. Annars så kan man ha utbildningar som mål. Att när jag har det där certet så får jag x kr mer då jag även kan utföra dessa jobb.
När jag som anställd inbringar ett mervärde än tidigare.

 

[RymdBörje]

Du har helt rätt. Vi säger samma sak från två perspektiv. Det jag försöker säga är att antingen kan man bli bitter när man kommer till matchen och upptäcker att planen lutar och målet är borta, eller så inser man att matchen egentligen inte avgörs på planen utan någon annan stans.

*Matrixreferens* "To bend the spoon, you have to realize that there is no spoon" *tillbaka till verkligheten*

Återigen, det är svårt att spela spelet om man inte lär sig reglerna och hela idén om att man sitter ner och förhandlar om sin lön är gravt överskattad idag.

För att bli konkret: Är du missnöjd med din lön så ta upp det långt innan lönerörelsen börjar. Får du floskler till svar och inga löften så är de precis lika värdelösa som din magkänsla säger. Där har du valet, behåll jobbet och lönen eller byt jobb och lön.

Jag brukar hantera det "Seriösa Gensvaret från Motparten" med ett till resignation gränsande hysteriskt fnitter samtidigt som jag något övertydligt prisar den outsägligt visa lönesättningspolicyn!

En sport i sig att vara avogt inställd utan möjlighet(snudd på iaf) till negativ återkoppling!

Jo, jag är rätt väl införstådd med hur valsituationen ser ut, tyvärr skall väl tilläggas. F-n vet om det inte iaf hade känts bättre åtminstone kortsiktigt, att vara okunnig om saker och tings tillstånd och i stället levt i förvillelsen att det faktiskt var på riktigt?

 

[Pelle]

Många lurar sig själva att tro att man är berättigad till löneförhöjning för att man ställt upp extra på helger och liknande under året också, något som hanteras med ersättning per tillfälle i seriösa företag (eller extrasemester eller något annat).

Vi har faktiskt inte någon förhandling, utan det kallas dialog. I många fall monolog. Men jag är helt på ethings linje, vill man höja lönen så det märks är byte av tjänst nödgat.