Bjork1
Ny medlem
Funderingarna, tankarna och sömnlösa nätter. Det är så det känns att livet kommer fortsätta. Martin, Stefan ni är så otroligt saknade.
Varje gång jag sätter mig framför datorn så känns det bra, vet inte om det är för att jag väntar in i det sista på att se er på MSN eller på sporthoj. Att säga att dom 4 senaste veckorna varit kaotiska är väl i minsta laget. Hela livet har vänts upp och ner. Jag känner mig bara vilsen, lost, enorm hopplöshet.
Har aldrig kännt mig så tom inombords, hyrde film igår för att försöka koppla bort allt. Det gick inget vidare kommer inte ens ihåg filmen.
Frågor som man vill ha svar på men aldrig kommer få, det enda man kan göra är att försöka att leva med det.
Försöker att ta en dag i taget, lite som carpe diem seeze the day stuket. Att blicka framåt är inte att tänka på, orkar ju knappt igenom idag.
Man går in på mobilen ser era nr, dom finns ju kvar. Då måste ju ni med finnas? Känns som ni bara är ute och reser men att vi kommer ses igen är ju en självklarhet. Om det nu är så att livet efter existerar, så hoppas jag att hojarna är snygga och att kvinnorna är av hög klass=) Då är det ju som hemma...(hos mig)
Att känna skulden varje gång man sätter sig på hojen, skulden att ha roligt, jag vet att ni inte skulle velat att vi slutade åka hoj men det känns som att man inte har riktigt lika roligt längre. Kommer knappt ihåg när jag hade roligt sist.
Saknaden av att inte ha er här är enorm och den kan jag inte uttrycka i text. Jag har inte kört sen Martin gick bort, suget efter hojen finns inte än... Jag hoppas ni har det bra där ni är, jag har ju aldrig trott på livet efter. Det vet ni ju för det har vi diskuterat.
Sommaren är kommer inte bli som vi sa, vi skulle ju åka hoj, spela in film, äta glass och dricka fulöl på Harrys. Känns tungt nu, jag är så trött på alla som inte förstår att det är jobbigt, och säger nåt i stil med att tiden läker alla sår. Men enligt mig så gör den inte det, man får lära sig att leva med öppna sår genom livet.
Livet kommer vara en enda lång väntan tills vi ses igen.
Nu känns det som att jag och Chrille bara står som två fån och väntar på er.
Jag kan inte fatta att ni är borta, vi vill ju ha er här, tänker på alla som saknar er.
Familjen släktingar och vänner tänker på er, inte en dag kommer passera utan att jag kommer fundera. Jag kommer nog lägga ner sporthojsåkandet för det känns inte som förr. Men minnen för livet har ni gett mig, dom kommer jag att bära med mig hela livet.
Jag känner mig ifrån åkt i livet, varför ska ni alltid vara snabbast???
///Martin Björk
Varje gång jag sätter mig framför datorn så känns det bra, vet inte om det är för att jag väntar in i det sista på att se er på MSN eller på sporthoj. Att säga att dom 4 senaste veckorna varit kaotiska är väl i minsta laget. Hela livet har vänts upp och ner. Jag känner mig bara vilsen, lost, enorm hopplöshet.
Har aldrig kännt mig så tom inombords, hyrde film igår för att försöka koppla bort allt. Det gick inget vidare kommer inte ens ihåg filmen.
Frågor som man vill ha svar på men aldrig kommer få, det enda man kan göra är att försöka att leva med det.
Försöker att ta en dag i taget, lite som carpe diem seeze the day stuket. Att blicka framåt är inte att tänka på, orkar ju knappt igenom idag.
Man går in på mobilen ser era nr, dom finns ju kvar. Då måste ju ni med finnas? Känns som ni bara är ute och reser men att vi kommer ses igen är ju en självklarhet. Om det nu är så att livet efter existerar, så hoppas jag att hojarna är snygga och att kvinnorna är av hög klass=) Då är det ju som hemma...(hos mig)
Att känna skulden varje gång man sätter sig på hojen, skulden att ha roligt, jag vet att ni inte skulle velat att vi slutade åka hoj men det känns som att man inte har riktigt lika roligt längre. Kommer knappt ihåg när jag hade roligt sist.
Saknaden av att inte ha er här är enorm och den kan jag inte uttrycka i text. Jag har inte kört sen Martin gick bort, suget efter hojen finns inte än... Jag hoppas ni har det bra där ni är, jag har ju aldrig trott på livet efter. Det vet ni ju för det har vi diskuterat.
Sommaren är kommer inte bli som vi sa, vi skulle ju åka hoj, spela in film, äta glass och dricka fulöl på Harrys. Känns tungt nu, jag är så trött på alla som inte förstår att det är jobbigt, och säger nåt i stil med att tiden läker alla sår. Men enligt mig så gör den inte det, man får lära sig att leva med öppna sår genom livet.
Livet kommer vara en enda lång väntan tills vi ses igen.
Nu känns det som att jag och Chrille bara står som två fån och väntar på er.
Jag kan inte fatta att ni är borta, vi vill ju ha er här, tänker på alla som saknar er.
Familjen släktingar och vänner tänker på er, inte en dag kommer passera utan att jag kommer fundera. Jag kommer nog lägga ner sporthojsåkandet för det känns inte som förr. Men minnen för livet har ni gett mig, dom kommer jag att bära med mig hela livet.
Jag känner mig ifrån åkt i livet, varför ska ni alltid vara snabbast???
///Martin Björk
