Jag sa upp mig när jag var 57 å ett halvt.
Slutade dagen före midsommarafton.
Jag skulle inte jobba mer. Jag skulle bara köra motorcykel. Köra motorcykel och vara ute. Köra båt.
Jag hade inga kompisar som körde motorcykel längre. Dessutom jobbade alla mina kompisar.
Jag köpte tält och packväskor mm. Tänkte övervintra i Portugal. Kom inte iväg. Åkte båt och fortsatte fota motorbåtstävlingar. Var klar med det i stort sett efter 13 år.
Sålde båtarna året efter. Sa upp medlemskapet i båtklubben. Klar med båtlivet efter drygt 30 år i samma båt.
Funderade vidare på Portugal. Åkte hoj i Sverige. Samlade på orter som slutade på *fors. Fick ihop en hel del. Gillar Sverige. Campingar är för… folk som inte är så balla som jag. Fricampa är svårt. Miljoner vägbommar överallt. Portugal då? Mm var är tummen?
Tänkte att jag åker i november/december 2018. Snöigt och halt i november. Skit också.
Ägnade vinter åt att följa vädret i Sevilla för att se hur mina kommande vintrar skulle bli.
Det regnar mycket i Sevilla i november-december. Tälta nja. Hotell? Varför inte bara vara hemma om man ändå inte kan åka hoj.
Kollade priser för att köpa. Rätt dyrt. Camping? Svårt att se priser men jag såg tillräckligt med översnöade blomrabatter i norra Spanien för att förstå att verkligheten inte matchade min dröm.
Femte april -19 åkte jag iväg. Nog snackat. Planen var enkel bron till sydöstra Danmark sedan ha havet synligt till höger till norra Spanien, via Madrid till Gibraltar sund. Sedan norrut till Frankrike och sedan hem. Nu blev det inte så eftersom det var så kul och enkelt att köra runt själv på hoj så jag fortsatte följa kusten till Livorno sedan Rom och Rimini.
Stelviopasset hade inte öppnat för säsongen så det blev München, Berlin, Gdansk och Nynäshamn. ”Slår en dag på kontoret.”
Bland det bästa jag gjort. Navigerade med min iPhone6 och betalade med kort. Campade om det gick annars hotell.
1000 mil och 42 dagar.
Fick blodad tand. Och covid light, tappade lukt och smak. Tappade ork ett par dagar annars ok. Men ni vet, man fick ju inte resa.
Cyklade en del, åkte hoj i och runt stan.
Inte mycket till bucket list men där stod i alla fall Höga Kustenbron. Åkte dit kollade och åkte vidare. Kramfors check. Östersunds småsunkiga camping. Träffade en kille som körde FZ1 (eller FS1 som jag råkade säga, en moped). Vi pratade om Trollstigen. Jag trodde jag var ende svensk som inte åkt den. Han rekommenderade den så så blev det, via Brunflo och Sveg. Norge. Me like.
Åkte upp och vände och åkte ner igen. Maffigt (ja tråkmåns, den är överskattad). Jag gillar hårnålar och pirret av svindeln. Kul att köra och fina vyer.
Atlanthavkustveien eller vad det nu heter klämmer jag in. Åker till hamnen i Ålesund. Ser inte bron. Kollar telefonen. Jag har åkt fel rejält. Som förr i tiden. Jaha, Ålesund är jättefint. Åker själv, åker fel och är glad ändå.
Åker hem nöjd. Mera Norge!
Året efter, Lysebotn, 27 hårnålskurvor. Ett måste. Men väntar tills snön är borta. Jag har ju sett snödrivorna och var snöslungorna fräst fram. Kurvorna och vyerna var kanon. Kallt att tälta och köra men va fan.
Det blev den där bron och Atlantkustvägen senare. Trollstigen upp till Geiranger och vidare. Jättefint.
Åkte till Trondheim med min custom bara för att den är som gjord för norska asfaltsvägar och 80 blås. 160 mil på två dagar. Och för att jag gillar hojen som fan.
Jo jag vet att man kan åka på vad som helst vart som helst. Ni vet det också.
Jag åkte en Europatripp till. Viaduc Millau och Clermont-Ferrand stod på listan.
Nynäs, Gdansk, Warszawa, Brno, Bratislava, Ljubljana, Wien, Stelviopasset, Monza, Europas längsta hängbro (eller vad det nu var), Clermont F (som vi säger), Paris i repris, det låg i/på vägen, Bryssel och Nürburgring och vidare till någon camping i Tyskland där det är 135 mil till Stockholm. Det var inte planen, men jag klämde de milen så ett nytt pb. Rödbyfärjan och bron till Sverige.
I år blev det bara Bergen. Inte såå bara. Prickade i några dagar när det inte regnade och det är finfina vägar dit och tillbaka. Rjukan är fint.
Örnesvingen, Geiranger
Så har jag valt att spendera en del av min tid.
Det är skönt att åka själv. Det passar inte alla men jag har inget val.
Inga besök på museer men alla städer jag åkt in i. Minst ett varv Nerja är ju en känd (?) turistort men för liten för ett varv. Första trippen klämde jag 80 städer/orter. Kul att flukta lite. Så många turistattraktioner blev det inte. Jag fick knalla till Fontana di Trevi (When in Rome). Maniken Piss I Bryssel, knalla. Klippan på Gibraltar har linbana eller buss. Inga alternativ för mig.
En hotellobby vid Gardasjön. Inte museum men en öl och en moppe.
Nu var det inte någon bildtråd eller reseberättelser som efterfrågades. Bollen är nog inne.
När man går i pension så kan man förslagsvis resa på motorcykel. Själv eller med sällskap. Tält eller hotell eller både och.
Detta är vad jag vill göra. USA, Australien och Asien lockar inte alls. Flyga är fel sätt tycker jag. Hyra hoj, nej tack.
Nordkap, kanske. Finland, Estland, Lettland och Litauen, nja… kanske.
Mera Sverige ja självklart. Å Norge. Älskar skiten.
Slutade dagen före midsommarafton.
Jag skulle inte jobba mer. Jag skulle bara köra motorcykel. Köra motorcykel och vara ute. Köra båt.
Jag hade inga kompisar som körde motorcykel längre. Dessutom jobbade alla mina kompisar.
Jag köpte tält och packväskor mm. Tänkte övervintra i Portugal. Kom inte iväg. Åkte båt och fortsatte fota motorbåtstävlingar. Var klar med det i stort sett efter 13 år.
Sålde båtarna året efter. Sa upp medlemskapet i båtklubben. Klar med båtlivet efter drygt 30 år i samma båt.
Funderade vidare på Portugal. Åkte hoj i Sverige. Samlade på orter som slutade på *fors. Fick ihop en hel del. Gillar Sverige. Campingar är för… folk som inte är så balla som jag. Fricampa är svårt. Miljoner vägbommar överallt. Portugal då? Mm var är tummen?
Tänkte att jag åker i november/december 2018. Snöigt och halt i november. Skit också.
Ägnade vinter åt att följa vädret i Sevilla för att se hur mina kommande vintrar skulle bli.
Det regnar mycket i Sevilla i november-december. Tälta nja. Hotell? Varför inte bara vara hemma om man ändå inte kan åka hoj.
Kollade priser för att köpa. Rätt dyrt. Camping? Svårt att se priser men jag såg tillräckligt med översnöade blomrabatter i norra Spanien för att förstå att verkligheten inte matchade min dröm.
Femte april -19 åkte jag iväg. Nog snackat. Planen var enkel bron till sydöstra Danmark sedan ha havet synligt till höger till norra Spanien, via Madrid till Gibraltar sund. Sedan norrut till Frankrike och sedan hem. Nu blev det inte så eftersom det var så kul och enkelt att köra runt själv på hoj så jag fortsatte följa kusten till Livorno sedan Rom och Rimini.
Stelviopasset hade inte öppnat för säsongen så det blev München, Berlin, Gdansk och Nynäshamn. ”Slår en dag på kontoret.”
Bland det bästa jag gjort. Navigerade med min iPhone6 och betalade med kort. Campade om det gick annars hotell.
1000 mil och 42 dagar.
Fick blodad tand. Och covid light, tappade lukt och smak. Tappade ork ett par dagar annars ok. Men ni vet, man fick ju inte resa.
Cyklade en del, åkte hoj i och runt stan.
Inte mycket till bucket list men där stod i alla fall Höga Kustenbron. Åkte dit kollade och åkte vidare. Kramfors check. Östersunds småsunkiga camping. Träffade en kille som körde FZ1 (eller FS1 som jag råkade säga, en moped). Vi pratade om Trollstigen. Jag trodde jag var ende svensk som inte åkt den. Han rekommenderade den så så blev det, via Brunflo och Sveg. Norge. Me like.
Åkte upp och vände och åkte ner igen. Maffigt (ja tråkmåns, den är överskattad). Jag gillar hårnålar och pirret av svindeln. Kul att köra och fina vyer.
Atlanthavkustveien eller vad det nu heter klämmer jag in. Åker till hamnen i Ålesund. Ser inte bron. Kollar telefonen. Jag har åkt fel rejält. Som förr i tiden. Jaha, Ålesund är jättefint. Åker själv, åker fel och är glad ändå.
Åker hem nöjd. Mera Norge!
Året efter, Lysebotn, 27 hårnålskurvor. Ett måste. Men väntar tills snön är borta. Jag har ju sett snödrivorna och var snöslungorna fräst fram. Kurvorna och vyerna var kanon. Kallt att tälta och köra men va fan.
Det blev den där bron och Atlantkustvägen senare. Trollstigen upp till Geiranger och vidare. Jättefint.
Åkte till Trondheim med min custom bara för att den är som gjord för norska asfaltsvägar och 80 blås. 160 mil på två dagar. Och för att jag gillar hojen som fan.
Jo jag vet att man kan åka på vad som helst vart som helst. Ni vet det också.
Jag åkte en Europatripp till. Viaduc Millau och Clermont-Ferrand stod på listan.
Nynäs, Gdansk, Warszawa, Brno, Bratislava, Ljubljana, Wien, Stelviopasset, Monza, Europas längsta hängbro (eller vad det nu var), Clermont F (som vi säger), Paris i repris, det låg i/på vägen, Bryssel och Nürburgring och vidare till någon camping i Tyskland där det är 135 mil till Stockholm. Det var inte planen, men jag klämde de milen så ett nytt pb. Rödbyfärjan och bron till Sverige.
I år blev det bara Bergen. Inte såå bara. Prickade i några dagar när det inte regnade och det är finfina vägar dit och tillbaka. Rjukan är fint.
Örnesvingen, Geiranger
Så har jag valt att spendera en del av min tid.
Det är skönt att åka själv. Det passar inte alla men jag har inget val.
Inga besök på museer men alla städer jag åkt in i. Minst ett varv Nerja är ju en känd (?) turistort men för liten för ett varv. Första trippen klämde jag 80 städer/orter. Kul att flukta lite. Så många turistattraktioner blev det inte. Jag fick knalla till Fontana di Trevi (When in Rome). Maniken Piss I Bryssel, knalla. Klippan på Gibraltar har linbana eller buss. Inga alternativ för mig.
En hotellobby vid Gardasjön. Inte museum men en öl och en moppe.
Nu var det inte någon bildtråd eller reseberättelser som efterfrågades. Bollen är nog inne.
När man går i pension så kan man förslagsvis resa på motorcykel. Själv eller med sällskap. Tält eller hotell eller både och.
Detta är vad jag vill göra. USA, Australien och Asien lockar inte alls. Flyga är fel sätt tycker jag. Hyra hoj, nej tack.
Nordkap, kanske. Finland, Estland, Lettland och Litauen, nja… kanske.
Mera Sverige ja självklart. Å Norge. Älskar skiten.