Hultan skrev:
Hur stor påverkan får den enskilde polisen igentligen ha?
Jag menar det där ni kallar rapporteftergift eller nåt sånt..
Hur "schysst" får en polisman vara? Finns det något att följa eller är det på "känn"?
Polislag (1984:387)
Rapporteringsskyldighet
9 § När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
En polisman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter. Lag (1998:27).
Rikspolisstyrelsens författningssamling
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om rapporteftergift;
1 § Bestämmelser om rapporteringsskyldighet och rapporteftergift finns i 9
§ polislagen (1984:387).
Kretsen av personer som kan få rapporteftergift
2 § Rapporteftergift får lämnas till envar. Av 5 kap. polisförordningen
(1998:1558) följer dock att rapporteftergift inte får lämnas till anställda inom
Polisen.
Allmänna råd
Rapporteftergift bör inte heller lämnas till personer som utan att vara
anställda inom Polisen är förordnade till arrestantvakt,
passkontrollant, flygplatskontrollant eller ordningsvakt. Detsamma
bör gälla den som genomgår polisprogrammet och uppdragstagare,
exempelvis konsulter, som är knutna till Polisen på ett sådant sätt att
beslutande polis objektivitet skulle kunna ifrågasättas om
rapporteftergift lämnas till dessa.
Förutsättningar för beslut om rapporteftergift
3 § Av 9 § andra stycket polislagen (1984:387) framgår att rapporteftergift
får lämnas endast om
1. brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är
obetydligt och
2. det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.
RPSFS 2000:36
FAP 101-2
Utkom från trycket
den 30 juni 2000
2
RPSFS 2000:36 Allmänna råd
Obetydligt brott
Vid en bedömning av om ett brott är obetydligt bör hänsyn tas till
samtliga föreliggande omständigheter. Ett brott bör bedömas som
obetydligt bl.a. om det framstår som bagatellartat och föga straffvärt.
Det bör också beaktas vilka resurser som bedöms åtgå för att lagföra
den misstänkte. Om lagföring är påkallad från allmän synpunkt, bör
brottet inte anses obetydligt.
Brott som har inneburit påtaglig fara för någons liv eller hälsa eller
för värdefull egendom bör inte anses som obetydligt.
Exempel på brott för vilka rapporteftergift bör kunna lämnas är
mycket lindriga former av bedrägligt beteende, egenmäktigt
förfarande, snatteri samt obetydliga överträdelser av vissa
specialstraffrättsliga bestämmelser.
Brott som bedöms uppenbart föranleda böter
Rekvisitet att det, i händelse av lagföring, skall vara uppenbart att
brottet inte kommer att föranleda annan påföljd än böter bör
tillämpas så att det för den beslutande polisen skall stå klart att endast
böter kan komma i fråga.
Inget krav på fullständig utredning om brottet
Av 9 § polislagen (1984:387) följer att rapporteftergift kan lämnas
endast i sådana fall där en rapporteringsskyldighet annars skulle ha
förelegat. Rapporteftergift bör kunna lämnas även om det inte har
klarlagts att ett brott har begåtts eller vem som har begått det. I dessa
fall krävs det dock att det redan av de kända omständigheterna
framgår att förutsättningarna i övrigt för rapporteftergift är uppfyllda.
I vissa fall bör rapporteftergift inte lämnas
Utrymmet för rapporteftergift är mindre än för åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Enbart den omständigheten att en
polis anser sig kunna utgå ifrån att åtal inte kommer att väckas eller
att förundersökning inte kommer att inledas är inte skäl för beslut om
rapporteftergift.
En förundersökning kan endast avslutas med stöd av en
bestämmelse i rättegångsbalken. Har en förundersökning om brott
inletts kan ett beslut om rapporteftergift inte fattas.
Om den misstänkte har använt hjälpmedel, samarbetat med andra
personer eller om tillvägagångssättet på annat sätt varit förslaget bör
rapporteftergift inte lämnas. Detsamma gäller om det inte är fråga om
en engångsföreteelse eller ett tillfällighetsbrott. Kontroll i Polisens
register bör därför som huvudregel ske innan rapporteftergift
beslutas. Har gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig till liknande
3
RPSFS 2000:36
eller allvarlig brottslighet bör rapporteftergift inte lämnas. Hänsyn
bör inte tas till brott som ligger långt tillbaka i tiden.
Om brottet har orsakat ekonomisk skada eller personskada, bör
rapporteftergift lämnas endast om skadan är ringa och oenighet inte
finns i ersättningsfrågan.
Beslut om rapporteftergift
4 § Rapporteftergift i nära anslutning till brottet får beslutas av den som
enligt 1 kap. 4 § polisförordningen (1998:1558) är polis (omedelbar
rapporteftergift).
Rapporteftergift efter viss utredning i frågan får beslutas av en polis med
befogenhet att fullgöra arbetsuppgifter som ankommer på
förundersökningsledare (rapporteftergift i efterhand).
Underrättelse och dokumentation
5 § En polis som har beslutat om rapporteftergift skall dokumentera detta.
När en viss person misstänks för att ha begått brottet skall han eller hon på
lämpligt sätt underrättas om vad beslutet om rapporteftergift innebär.
Ett beslut om omedelbar rapporteftergift behöver dock endast
dokumenteras när en målsägande finns.
Undantag från skyldigheten att dokumentera och underrätta får göras när
intresset av detta inte står i rimlig proportion till den insats som krävs för att
genomföra åtgärderna eller det annars finns särskilda skäl.
Allmänna råd
Av dokumentationen bör om möjligt framgå
1. den misstänktes identitet,
2. det brott som beslutet avser,
3.skälen för beslutet,
4. på vilket sätt underrättelsen skett,
5. om den misstänkte motsätter sig beslutet eller inte, samt
6.namnet på beslutande polis.
Underrättelse till den som inte fyllt arton år bör om möjligt ske i
närvaro av vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges
vård.
En misstänkt person som fått rapporteftergift bör informeras om
gällande bestämmelser på området.
I de fall skriftlig underrättelse lämnas bör detta ske på blankett som
fastställts av Rikspolisstyrelsen (RPS 403.16).
Ett exempel på en situation när intresset av dokumentation och
underrättelse inte står i rimlig proportion till den insats som krävs för
att genomföra åtgärderna är när en polispatrull i tät rusningstrafik
möter en bil vars förare inte har bilbältet på sig.
Särskilda skäl för att inte dokumentera eller underrätta kan
föreligga när andra brådskande arbetsuppgifter måste prioriteras.
RPSFS 2000:36 Anmälan om missnöje
6 § Om den som fått rapporteftergift anmäler missnöje över detta skall
beslutet återkallas och ärendet hanteras i vanlig ordning.
7 § Anmäler en målsägande missnöje över ett beslut om rapporteftergift
skall frågan hänskjutas till polismyndigheten. Är målsäganden missnöjd med
polismyndighetens beslut skall frågan överlämnas till åklagarmyndigheten.
Allmänna råd
Ett beslut om rapporteftergift vinner inte laga kraft och har inte
någon rättskraft. Det innebär att såväl polismyndigheten som
åklagare kan inleda en förundersökning eller företa en förenklad
utredning enligt rättegångsbalkens bestämmelser, utan hänsyn till att
beslut om rapporteftergift tidigare meddelats rörande brottet.
Denna författning träder i kraft den 1 juli 2000, då Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av rapporteftergift (RPSFS
1998:6, FAP 101-2) skall upphöra att gälla.
På Rikspolisstyrelsens vägnar
STEN HECKSCHER
Lars Tonneman
(Rättssekretariatet)