Om att vara instruktör utan att veta om det...
Förutom att jag i år stiftat betanskap med två nya banor (Gelleråsen och Midlanda) och haft jättekul på det mesta jag varit med på så är nog mitt största minne av säsongen sista passet på Gelleråsen i augusti när jag körde som instruktör för Astra-Zenecas MC-klubb:
Eftersom banan hade varit blöt största delen av dagen så blev det lite friare körning sista passet när asfalten äntligen blivit torr. Jag körde på i min egen takt och lyckades få till ett riktigt bra flyt så tempot gick upp varv efter varv. Strax framför mig låg det en kille som höll lite låg fart i kurvorna men mellan kurvorna så gav han fullt så det var inte så enkelt att komma förbi honom. Speciellt på långrakan så blåste han på allt vad tygen höll. Jag blev mer och mer irriterad så efter några varv så bestämde jag mig för att ta honom på start/mål-rakan.
Så i depåkurvan tar jag lite höjd för att köra om på högersidan på rakan. Sedan ger jag fullt! Jag ger verkligen allt Daytonan har att ge och kommer upp jämsides ungefär mitt på rakan och tänker: "Men släpp av då!!
Du ser väl att jag vill förbi!!!" Men i helsike att han gör, han fortsätter gasa. Jag fortsätter också gasa och segar mig förbi. Sedan bromsar jag så sent jag törs och kastar mig in i Trösen och bestämmer mig för att nu får det gå som det vill men jag ska banne mig köra ifrån honom... När jag kommer ut på start/mål-rakan igen så vänder jag mig om för att kolla var han är. Fan!!! 20 meter bakom!?
Grr, bara att skruva upp tempot ytterligare då! När jag återigen kommer ut på rakan och vänder mig om, tror ni inte fanskapet ligger 20 m bakom även då!! Vad i h-e... Äh, låter väl karln köra om då. Så jag slår av.
Men det gör han inte. Han ligger där, 20 meter bakom, och tuffar liksom jag i 120 på start/mål-rakan. "Taskigt grabben, det var din chans!" tänker jag. "Nu ska du få äta bajs!"
så jag drar på igen och kör allt vad tygen håller de sista tre-fyra varven (hela tiden med honom 20 meter efter mig...).
När jag kommer ut i depån och parkerar så kör han upp och parkerar bredvid mig, hoppar av hojen, sliter av sig hjälmen, springer fram mot mig och nästan börjar krama och kyssa mig...
Jag bara står där som ett fån och undrar tills han säger, med mungiporna uppe vid öronen: "ÅHH VAD KUL!! Tack för att jag fick åka efter dig! Och i DET tempot!! Jag har ALDRIG haft så kul i hela mitt liv!! TACK!!!"
Han berättade senare att han alltid varit rädd att köra fort i kurvor men när han såg mig så bestämde han sig för att sluta med det. Detta var hans första bandag någonsin och efter denna upplevelse så skulle det absolut inte bli hans sista!
Och jag som bara försökte bli av med karln...