Viktor L
Moderator
Det varierar från vurpa till vurpa.
På Kemora en gång pangade jag lite väl fort i den långa kurvan precis i slutet på rakan då jag ville om framförvarande men glömmer naturligtvis att svänga. Åker ut i potatislandet i säkert 120 men håller mig på hjulen och parkerar snyggt sittande på hojen 10-20 meter från skogsbrynet med hojen nedgrävd två decimeter i marken.
Slutet av samma vecka på Kemora tappar jag bakhjulet på väg ut på långrakan i låg hastighet (för hög för en upptorkande bana med gatdäck). Vurpan går bra men smäller i handen rätt ordentligt. Brutet lillfinger och krokigt ringfinger blev resultatet den gången.
Sen har jag även provat vara av på landsväg som hastigast. Trött, bajsigt visir och solen i ögonen gör lätt att man missbedömer en kurva. Roffe jag hade tuffat på långa mil innan dess och skulle i princip börja styra kosan hemåt när olyckan var framme. Jag hamnar i grussträngen på sidan av vägen som är lösare än jag vet inte vad, kör i den ett antal meter utan att lyckas komma upp på asfalten igen innan framhjulet skär ner i diket och jag åker huvud först över styret och börjar kullra på asfalten för att senare åka ner i diket.
Resultatet? Komplicerat fraktur på språngbenet i fotleden och ett elakt köttsår på vänster knä. Gick uppskattningsvis av vägen i 90km/h och på den platsen kan det sluta betydligt sämre än så eftersom det på andra sidan diket är en stubb-åker och diket är djupt och har en massa vägtrummor precis efter kurvan. Hjälmen hade ett elakt stort hål uppskrapat i bakhuvudet också. Kände mig som en mörad köttbit ungefär en vecka efteråt.
Nu i efterhand kan man nästan skratta åt samtliga men dom har lämnat sina ärr, både fysiskt och psykiskt. Känner ingen vidare lust längre att köra jättefort (sålde min RC8R) och håller nu på att bygga en myshoj att tuffa runt med istället på våra kultur-turer samt att jag har kraftig smärta i min vänsterfot av och till, något som jag enligt läkarna kommer få leva med resten av mitt liv.
Som andra redan sagt, den här gången gick det bra, men nästa gång kan gå hursomhelst. Men det är nog bara köra på och begrunda sina misstag och försöka lära sig ifrån dom, då slipper man kanske krasha nästa gång.
På Kemora en gång pangade jag lite väl fort i den långa kurvan precis i slutet på rakan då jag ville om framförvarande men glömmer naturligtvis att svänga. Åker ut i potatislandet i säkert 120 men håller mig på hjulen och parkerar snyggt sittande på hojen 10-20 meter från skogsbrynet med hojen nedgrävd två decimeter i marken.
Slutet av samma vecka på Kemora tappar jag bakhjulet på väg ut på långrakan i låg hastighet (för hög för en upptorkande bana med gatdäck). Vurpan går bra men smäller i handen rätt ordentligt. Brutet lillfinger och krokigt ringfinger blev resultatet den gången.
Sen har jag även provat vara av på landsväg som hastigast. Trött, bajsigt visir och solen i ögonen gör lätt att man missbedömer en kurva. Roffe jag hade tuffat på långa mil innan dess och skulle i princip börja styra kosan hemåt när olyckan var framme. Jag hamnar i grussträngen på sidan av vägen som är lösare än jag vet inte vad, kör i den ett antal meter utan att lyckas komma upp på asfalten igen innan framhjulet skär ner i diket och jag åker huvud först över styret och börjar kullra på asfalten för att senare åka ner i diket.
Resultatet? Komplicerat fraktur på språngbenet i fotleden och ett elakt köttsår på vänster knä. Gick uppskattningsvis av vägen i 90km/h och på den platsen kan det sluta betydligt sämre än så eftersom det på andra sidan diket är en stubb-åker och diket är djupt och har en massa vägtrummor precis efter kurvan. Hjälmen hade ett elakt stort hål uppskrapat i bakhuvudet också. Kände mig som en mörad köttbit ungefär en vecka efteråt.
Nu i efterhand kan man nästan skratta åt samtliga men dom har lämnat sina ärr, både fysiskt och psykiskt. Känner ingen vidare lust längre att köra jättefort (sålde min RC8R) och håller nu på att bygga en myshoj att tuffa runt med istället på våra kultur-turer samt att jag har kraftig smärta i min vänsterfot av och till, något som jag enligt läkarna kommer få leva med resten av mitt liv.
Som andra redan sagt, den här gången gick det bra, men nästa gång kan gå hursomhelst. Men det är nog bara köra på och begrunda sina misstag och försöka lära sig ifrån dom, då slipper man kanske krasha nästa gång.