Nu är det ju som andra har påpekat väldigt individuellt hur man hanterar olyckor och så, men jag kan väl skriva min story så kanske det hjälper nån. =)
Jag har varit med om 2 olyckor, den ena var rullgrus i en kurva och mörker, den andra är lite av ett mysterium eftersom att polisen inte gärna ville lägga tid på att utreda för mycket.
Första olyckan var egen klantighet, jag koncentrerade mig inte tillräckligt när jag körde, därför såg jag inte gruset. Hojjen tillhörde en kompis, så det kändes ju riktigt illa att förstöra den, men förutom den ekonomiska biten så hände inget nämnvärt. Jag fick en tankeställare angående när jag ska avstå att sätta mig på hojjen, och jag fick betala reparationerna av hans hoj.
Efter den olyckan så kände jag att jag inte litade på greppet i kurvorna, jag var tvungen att trippelkolla om det fanns grus eller inte innan jag vågade svänga, och då gick det så sakta och jag var nästan igenom hela kurvan innan jag vågade gasa... Det gjorde att jag började köra mera grusvägar, där kunde jag köra långsammare och bara puttra runt i vilken takt som helst utan att det störde mig. Jag tog även med mig kameran mycket mer och stannade och fotade, utökade helt enkelt anledningarna till att vara ute och åka. Jag tyckte dock alltid att körningen var rolig, bara att den aktiva delen kändes lite skrämmande. Efter ett tag började jag känna mig bekvämare med att köra fortare i kurvorna också, och då kunde jag hitta tjusningen i landsvägskörning igen.
Den andra olyckan var betydligt mer komplicerad, på nått sätt så krockade jag med en husbil nere på Nya Zealand. För det första så kommer jag inte ihåg nått av det, för det andra så litar jag inte på polisrapporten angående hur det gick till, och det fanns inga vittnen mer än de som satt i husbilen.
Den olyckan ledde till endel fysiska skador, jag bröt båda armarna, högerfoten och vänsterfoten var de tvungna att amputera. Jag hade dock väldig tur i övrigt, det var nära att gå åt helvete ett antal gånger p.g.a. för lite blod bland annat.
Redan i sjuksängen på ICUn så fick jag frågan av några kompisar om jag skulle köra hoj igen eller inte. Jag svarade det enda jag kunde svara, "Jag vet inte". Jag var tvungen att testa innan jag vet hur det känns, och om det skulle kännas dåligt så var jag fullt beredd på att lägga ner hojåkningen. Jag bestämde mig för att jag skulle köra hoj igen innan midsommar (olyckan var den 3e april). Jag visste inte riktigt hur realistiskt det målet var, men jag insåg att det är bra att ha ett tydligt mål om jag skulle komma igång med rehaben ordentligt och så.
Jag åkte bakpå några gånger innan jag fick protesen för att testa hur det kändes, och det kändes bra. Det var första steget (även här var jag beredd på att lägga ner allt om det inte hade känts bra).
Två dagar innan midsommar så testade jag att köra mammas CX500C. Det var inte långt, kanske blev 150 meter eller nått, men jag hade i alla fall kört som jag hade bestämt mig för. Jag insåg också vikten av att ha det som mål, för egentligen hade jag nog kunnat köra ett tag tidigare, men jag hade liksom inte tagit tag i det.
Sen kunde jag inte köra min R1100S i början, för jag kunde inte böja benet ordentligt, så jag skaffade en F650GS Dakar som jag kunde köra med, det vart inte jättemycket åkt det året, men en liten sväng till Norge han jag med i alla fall plus lite här hemma. Under den norgeturen så kändes det mesta ganska normalt faktiskt (förutom de rent fysiska sakerna förstås).
Därefter har jag mest kört på, ett tag inpå hösten så började jag kunna köra min R1100S igen, och det kändes ännu bättre, dock så hade jag fortfarande problem med att hålla benet böjt längre tid, så det vart bara småturer med den.
Rent generellt så kan man säga att jag analyserade mig igenom problemen, första olyckan kunde jag dra lärdomar av, alltså tror jag att jag är en bättre förare nu efteråt. Andra olyckan har jag inte kunnat göra så mycket med p.g.a. den bristfälliga informationen, så jag har helt enkelt accepterat att jag tar risker när jag är ute och åker. Det visste jag visserligen innan också, men det var en bekräftelse på det jag har utgått ifrån tidigare. Även innan så har jag funderat på om det är värt att ta de riskerna, och egentligen så har det inte förändrats nått, riskerna är i princip samma, och framförallt så känner jag att jag har inte undervärderat riskerna tidigare. Alltså kommer jag till samma slutsats nu som innan olyckan, det är värt att köra, alla de positiva upplevelserna väger upp riskerna.
Om du kommer till samma slutsats eller inte är det bara du själv som kan svara på, och för att ta reda på det så måste du testa. Som många andra har sagt så är det nog bra att ta det så snabbt som möjligt innan hjärnspökena sätter sig för mycket.
Så låna/hyr en hoj så snabbt du har möjlighet till det och kör en liten sväng, det behöver inte vara långt och det behöver absolut inte gå lika fort som du är van vid att köra. Sätt dig på hojjen och se vad som känns bra och vad som inte känns bra helt enkelt. Efter det kan du väl ta bankurser eller köra mera grusvägar (långsammare) eller byta till glidare eller vad som helst om det känns som att du får bättre kontroll på körningen då utan att känna att det går för sakta och blir tråkigt.
Hoppas att det går bra och att du hittar det som ger livet detdär lilla extra.
/Mats
