Nordgren
Team ägare, fd racerförare
- Gick med
- 12 Mar 2003
- Hoj
- Honda RS125 & 3xHonda TSR250 & Honda CBR900RR
>Följande berättelse är en rent påhittad historia och alla liknelser med verkligheten är en renslump och inte på något vis ett bevis på att oegentligheter kan ha ägt rum, men dock läsvärd. Skulle någon vara intresserad av att ta hem en race hoj har jag väskor att sälja/låna ut. Min bedömning är att det måste vara en racehoj för att klara viktgränserna, så det blir svårt med en fyrtaktare.>
Det hela började med att jag hittade en hoj på nätet som hade mycket kit-grejer. Efter en hel del mejlkontakt med ägaren fick bekräftat att han hade precis de vevaxlar som jag letade efter. Det är inte helt lätt att hitta A-kit vevaxlar eftersom Honda Racing bara leasar ut deras A-kit motorer till VM-team och efter säsongen krävs allt tillbaka oavsett skick. Det gäller alltså hitta någon som ”glömt” att lämna tillbaka grejerna eller har mycket bra kontakter på HRC. Dessvärre ville inte ägaren bara sälja de två vevaxlarna som jag var intresserad av utan bara hela hojen. Därför började jag leta efter någon som var intresserad en fräsch hoj. Som tur var hade en danska racingkollega precis sålt sin hoj och letade efter en ny. Vi kom överens om affären och att jag skulle ta hem hojen. Det visade sig att killen som ägde hojen bara bodde 2 timmars bilfärd från Pittsburgh dit jag skulle för att presentera ett paper på en SAE konferens. Det var ett perfekt tillfälle att kolla på hojen men frågan var bara hur jag skulle få den till Sverige. Det rimligaste var att skicka hojen med båt och det skulle nog ha kostat någonstans runt 5000 kr men med risk att det kunde bli dubbelt så dyrt om den klassades som brandfarlig. Detta gjorde att jag funderade på en annan lösning. Det går ju att plocka ner hojen i små delar och ta med sig den på flyget. Man får ha med sig 2 väskor på 32 kilo vardera och handbagage på 8 kg och sen går det ju att betala för övervikt men det är mycket dyrt. Två kollegor på jobbet kunde tänka sig att ta med varsin väska åt mig och en annan kunde ta med en uppsättning bromsskivor. Detta gjorde att jag satsade på att ta hojen på flyget istället och skicka hem de skrymmande delarna med posten. Nu återstod också hur jag skulle betala om det blev ett köp. Han ville vara säker på att få pengarna innan jag fick hojen och jag på att få hojen innan han fick pengarna dvs. det vanliga dilemmat. Han kunde ju inte ta kort som privat person och överföring via nätet tar tid. Det slutade med att jag köpte en 20dollars American Express Travellers Cheque scannade in och mejlade honom. Han accepterade dem och förstås kontanter. Jag köpte 10000dollar i checkar och tog med mig resten i kontanter. Detta för att man bara får ta med sig 10000dollar in i USA. Jag fick lämna resten med en arbetskollega som tog dem över gränsen. Jag hade köpt en trälåda att lägga ram med motor i och en stor aluminiumväska samt lånade en stor resväska. Det behövdes fler väskor men det var lättare att köpa dem på plats.
När vi väl var framme i Chicago efter nio timmars resa blir jag förstås granskad av tullen. De var skeptiska när de såg mina stora väskor och tog in mig. Att väskorna var tomma tyckte de var märkligt knappade in mig i systemet men annars gick det bra. Tyvärr var det ännu ett flyg till Pittsburgh. Det imponerade inte i storlek och framför allt inte när motorn stannar precis innan start. Tur att jag var så trött att jag kunde sova. Men det gick bra och vi kom till hotellet kl 05 svensk tid. Dagen efter åkte några av oss till ett outlet. För min del handlade det om att hitta en stor resväska och jag köpte Samsonites största. När vi kom tillbaka gick vi ut och åt och träffade lite fler svenskar. Alla tyckte det var en galen idé att ta hojen på flyget och än mer fundersamma blev när de förstod vilka pengar det rörde sig om. Pengarna vågade jag inte lämna på hotellet utan hade dem på mig. På söndagen skulle jag träffa Chris, så jag gick upp tidigt för att da den första bussen till flygplatsen. Fördelen när man kommer till USA är att man alltid är morgonpigg. Tyvärr var jag för ivrig att få komma iväg eftersom jag missade att sommaren var slut. Men en timme senare kom jag iväg och fick tag i en av Budgets största bil. Det var lätt att hitta men det tog drygt 3 timmar att köra dit. Chris visade mig hojen och delarna. Allt var som han sagt det skulle vara, så jag köpte hojen på villkor att han lovade mig att hjälpa mig plocka ner hojen. Vi började plocka ner, rengöra och packitera delarna efterhand. Det tog längre tid än vad vi både hade trott. Fast vi hade roligt och pratade mycket racing. Chris hade förberett med att skaffa många papperslådor och det blev många lådor. När vi var klara med att packat allt i lådor återstod det att få in allt i bilen. Den största lådan med alla kåporna gick inte att få med och en uppsättning hjul med däcken på fick jag lämna kvar. Efter 11 timmars jobb kom jag till slut iväg och det kändes skönt. När jag kom tillbaka till hotellet såg personalen lite konstigt på mig när jag lastade ut allt. Det blev en stressig morgon först att hinna ut till flygplatsen och lämna bilen innan konferensen började. Under veckan hann jag träffa en kille från KTH som gärna tog en väska åt mig och en tjej från Saab som tog lite grejer. Dessutom tog en kollega till från jobbet en väska. Därför åkte jag och köpte tre väskor till. Mina kvällar gick mycket åt att springa ner med väskor på gymmet för att väga dem och det var inte lätt att få ihop det. Eftersom det gick att få ner ramen och motorn i en väska bestämde jag mig för att göra det. Problemet var bara att jag behövde verktyg. Jag nämnde det för Fredrik från KTH och han frågade Optimun som hade en monter på konferensen och hade sitt kontor i Pittsburgh. De ringde deras tekniker och han skrattade och sa att det inte var några problem. Optimun hade nämligen ett team i VM som tävlat med Honda 250 där han varit mekaniker. Jag och Fredrik åkte ut dit på torsdags morgonen och fick ett studiebesök på deras kontor och labb. De arbetar med att utveckla motorsimuleringsverktyg och gör även en del produkter. Det var roligt att träffa dem och prata racing med dem för det var deras stora intresse. På fredagen var det dags för hemresa och jag hade bara en liten låda med växellådsdrev som vägde 9 kilo kvar. Den skulle kosta 50 dollar att skicka, så jag snålade och la dem också i handbagaget som då vägde drygt 25 kilo. Det jag förstås var mest orolig för var om säkerhetskontrollen skulle släppa igenom grejerna. Jag hade tagit med trälådan i fall de skulle vägra att ta ramen och motorn på flyget för att kunna skicka den till Sverige. I aluminiumväskan hade jag tanken som var inslagen i ett lakan som jag sköljt upp på hotellet i allt från schampo till tvål för att det inte skulle lukta bensin. Väskan med ramen och motorn kostade 121 dollar i övervikt. Den öppnade de och tyckte att den lyktade konstigt men efter att jag förklarat att den var helt ren från bensin släppte han igenom den. Aluminiumväskan kollade de inte alls så när jag fått igenom mina grejer pustade jag ut rejält. Men för att skrämmas upp ordentligt när jag såg att väskan som min kollega fått av mig granskades i minsta detalj. Jag hade förpackat allt väl och det var mängder med små prylar och allt sprättes upp och kollades. De godkände som tur var bromsoken fast de inte kunde öppna dem. När vi väl kom där ifrån kunde vi inte låta bli att le stort. Nu skulle jag bara köra mig av med trälådan som jag hade med mig. När jag kom fram till den kom en gubbe fram till mig och sa att han precis skulle ringa säkerhetstjänsten och att ett falsklarm kostar 10000 dollar. Jag uräkta mig fint och frågade en säkerhetskille var jag kunde kasta den men han tyckte den var så bra så han tog den själv. Nu var det bara den personliga säkerhetskollen kvar innan vi kunde gå på planet. När mitt handbagage kom in i röntgen stannade förstås bandet. De blev lite förvånade över hur tung väskan var men som tur är säger de inget om vikten. De undrade vad det var och lastade ut allt och körde några delar i en separats röntgen men allt var grönt. När vi kom till Chicago blev det samma visa igen med mitt handbagage. Där hade vi dessutom sådan tur att planet var fullt två dagar i rad så jag och Johan stannade kvar och kollade runt i Chicago. Vi hann bland annat med att åka upp i Sears Tower och ett besök på akvariet. När vi kom till Kastrup var förstås inte våra väskor på bandet och när vi frågade SAS sa de först att de är nog kvar i Pittsburgh. Då kändes det inget vidare kan jag säga. Men efter en stund hittade de väskorna fast de var illa tilltygade. De ersatte faktiskt en väska vilket var mer än jag vågat hoppas på. Det var en ren fröjd att komma hem men nu gällde det bara att få reda på om de andra fick med sig mina väskor. De som flugit via Detroit hade blivit tillsagda att det delarna inte kommit ombord på alla flygbolag och när min kollega sa att det var en hel hoj som skulle tas hem sa de att det fanns inte en chans att någon skulle ta med en tank på flyget. Tur att de inte kollade väskan med tanken i. Alla väskorna hade kommit till Sverige. De grejerna som var i Stockholm hämtade jag när jag var på jobbet i Södertälje. Det som är kvar i USA är kåporna och en uppsättning fälgar. Det tog ett tag innan han svarade på mejl och jag trodde faktiskt att jag blivit blåst på de grejerna. Men nu har vi kontakt och försöker hitta billigaste transporten hem till dem. Jag har sätt ihop hojen och min danska racingkollega har hämtat den. Det var visst hans julklapp till sig själv.
Det hela började med att jag hittade en hoj på nätet som hade mycket kit-grejer. Efter en hel del mejlkontakt med ägaren fick bekräftat att han hade precis de vevaxlar som jag letade efter. Det är inte helt lätt att hitta A-kit vevaxlar eftersom Honda Racing bara leasar ut deras A-kit motorer till VM-team och efter säsongen krävs allt tillbaka oavsett skick. Det gäller alltså hitta någon som ”glömt” att lämna tillbaka grejerna eller har mycket bra kontakter på HRC. Dessvärre ville inte ägaren bara sälja de två vevaxlarna som jag var intresserad av utan bara hela hojen. Därför började jag leta efter någon som var intresserad en fräsch hoj. Som tur var hade en danska racingkollega precis sålt sin hoj och letade efter en ny. Vi kom överens om affären och att jag skulle ta hem hojen. Det visade sig att killen som ägde hojen bara bodde 2 timmars bilfärd från Pittsburgh dit jag skulle för att presentera ett paper på en SAE konferens. Det var ett perfekt tillfälle att kolla på hojen men frågan var bara hur jag skulle få den till Sverige. Det rimligaste var att skicka hojen med båt och det skulle nog ha kostat någonstans runt 5000 kr men med risk att det kunde bli dubbelt så dyrt om den klassades som brandfarlig. Detta gjorde att jag funderade på en annan lösning. Det går ju att plocka ner hojen i små delar och ta med sig den på flyget. Man får ha med sig 2 väskor på 32 kilo vardera och handbagage på 8 kg och sen går det ju att betala för övervikt men det är mycket dyrt. Två kollegor på jobbet kunde tänka sig att ta med varsin väska åt mig och en annan kunde ta med en uppsättning bromsskivor. Detta gjorde att jag satsade på att ta hojen på flyget istället och skicka hem de skrymmande delarna med posten. Nu återstod också hur jag skulle betala om det blev ett köp. Han ville vara säker på att få pengarna innan jag fick hojen och jag på att få hojen innan han fick pengarna dvs. det vanliga dilemmat. Han kunde ju inte ta kort som privat person och överföring via nätet tar tid. Det slutade med att jag köpte en 20dollars American Express Travellers Cheque scannade in och mejlade honom. Han accepterade dem och förstås kontanter. Jag köpte 10000dollar i checkar och tog med mig resten i kontanter. Detta för att man bara får ta med sig 10000dollar in i USA. Jag fick lämna resten med en arbetskollega som tog dem över gränsen. Jag hade köpt en trälåda att lägga ram med motor i och en stor aluminiumväska samt lånade en stor resväska. Det behövdes fler väskor men det var lättare att köpa dem på plats.
När vi väl var framme i Chicago efter nio timmars resa blir jag förstås granskad av tullen. De var skeptiska när de såg mina stora väskor och tog in mig. Att väskorna var tomma tyckte de var märkligt knappade in mig i systemet men annars gick det bra. Tyvärr var det ännu ett flyg till Pittsburgh. Det imponerade inte i storlek och framför allt inte när motorn stannar precis innan start. Tur att jag var så trött att jag kunde sova. Men det gick bra och vi kom till hotellet kl 05 svensk tid. Dagen efter åkte några av oss till ett outlet. För min del handlade det om att hitta en stor resväska och jag köpte Samsonites största. När vi kom tillbaka gick vi ut och åt och träffade lite fler svenskar. Alla tyckte det var en galen idé att ta hojen på flyget och än mer fundersamma blev när de förstod vilka pengar det rörde sig om. Pengarna vågade jag inte lämna på hotellet utan hade dem på mig. På söndagen skulle jag träffa Chris, så jag gick upp tidigt för att da den första bussen till flygplatsen. Fördelen när man kommer till USA är att man alltid är morgonpigg. Tyvärr var jag för ivrig att få komma iväg eftersom jag missade att sommaren var slut. Men en timme senare kom jag iväg och fick tag i en av Budgets största bil. Det var lätt att hitta men det tog drygt 3 timmar att köra dit. Chris visade mig hojen och delarna. Allt var som han sagt det skulle vara, så jag köpte hojen på villkor att han lovade mig att hjälpa mig plocka ner hojen. Vi började plocka ner, rengöra och packitera delarna efterhand. Det tog längre tid än vad vi både hade trott. Fast vi hade roligt och pratade mycket racing. Chris hade förberett med att skaffa många papperslådor och det blev många lådor. När vi var klara med att packat allt i lådor återstod det att få in allt i bilen. Den största lådan med alla kåporna gick inte att få med och en uppsättning hjul med däcken på fick jag lämna kvar. Efter 11 timmars jobb kom jag till slut iväg och det kändes skönt. När jag kom tillbaka till hotellet såg personalen lite konstigt på mig när jag lastade ut allt. Det blev en stressig morgon först att hinna ut till flygplatsen och lämna bilen innan konferensen började. Under veckan hann jag träffa en kille från KTH som gärna tog en väska åt mig och en tjej från Saab som tog lite grejer. Dessutom tog en kollega till från jobbet en väska. Därför åkte jag och köpte tre väskor till. Mina kvällar gick mycket åt att springa ner med väskor på gymmet för att väga dem och det var inte lätt att få ihop det. Eftersom det gick att få ner ramen och motorn i en väska bestämde jag mig för att göra det. Problemet var bara att jag behövde verktyg. Jag nämnde det för Fredrik från KTH och han frågade Optimun som hade en monter på konferensen och hade sitt kontor i Pittsburgh. De ringde deras tekniker och han skrattade och sa att det inte var några problem. Optimun hade nämligen ett team i VM som tävlat med Honda 250 där han varit mekaniker. Jag och Fredrik åkte ut dit på torsdags morgonen och fick ett studiebesök på deras kontor och labb. De arbetar med att utveckla motorsimuleringsverktyg och gör även en del produkter. Det var roligt att träffa dem och prata racing med dem för det var deras stora intresse. På fredagen var det dags för hemresa och jag hade bara en liten låda med växellådsdrev som vägde 9 kilo kvar. Den skulle kosta 50 dollar att skicka, så jag snålade och la dem också i handbagaget som då vägde drygt 25 kilo. Det jag förstås var mest orolig för var om säkerhetskontrollen skulle släppa igenom grejerna. Jag hade tagit med trälådan i fall de skulle vägra att ta ramen och motorn på flyget för att kunna skicka den till Sverige. I aluminiumväskan hade jag tanken som var inslagen i ett lakan som jag sköljt upp på hotellet i allt från schampo till tvål för att det inte skulle lukta bensin. Väskan med ramen och motorn kostade 121 dollar i övervikt. Den öppnade de och tyckte att den lyktade konstigt men efter att jag förklarat att den var helt ren från bensin släppte han igenom den. Aluminiumväskan kollade de inte alls så när jag fått igenom mina grejer pustade jag ut rejält. Men för att skrämmas upp ordentligt när jag såg att väskan som min kollega fått av mig granskades i minsta detalj. Jag hade förpackat allt väl och det var mängder med små prylar och allt sprättes upp och kollades. De godkände som tur var bromsoken fast de inte kunde öppna dem. När vi väl kom där ifrån kunde vi inte låta bli att le stort. Nu skulle jag bara köra mig av med trälådan som jag hade med mig. När jag kom fram till den kom en gubbe fram till mig och sa att han precis skulle ringa säkerhetstjänsten och att ett falsklarm kostar 10000 dollar. Jag uräkta mig fint och frågade en säkerhetskille var jag kunde kasta den men han tyckte den var så bra så han tog den själv. Nu var det bara den personliga säkerhetskollen kvar innan vi kunde gå på planet. När mitt handbagage kom in i röntgen stannade förstås bandet. De blev lite förvånade över hur tung väskan var men som tur är säger de inget om vikten. De undrade vad det var och lastade ut allt och körde några delar i en separats röntgen men allt var grönt. När vi kom till Chicago blev det samma visa igen med mitt handbagage. Där hade vi dessutom sådan tur att planet var fullt två dagar i rad så jag och Johan stannade kvar och kollade runt i Chicago. Vi hann bland annat med att åka upp i Sears Tower och ett besök på akvariet. När vi kom till Kastrup var förstås inte våra väskor på bandet och när vi frågade SAS sa de först att de är nog kvar i Pittsburgh. Då kändes det inget vidare kan jag säga. Men efter en stund hittade de väskorna fast de var illa tilltygade. De ersatte faktiskt en väska vilket var mer än jag vågat hoppas på. Det var en ren fröjd att komma hem men nu gällde det bara att få reda på om de andra fick med sig mina väskor. De som flugit via Detroit hade blivit tillsagda att det delarna inte kommit ombord på alla flygbolag och när min kollega sa att det var en hel hoj som skulle tas hem sa de att det fanns inte en chans att någon skulle ta med en tank på flyget. Tur att de inte kollade väskan med tanken i. Alla väskorna hade kommit till Sverige. De grejerna som var i Stockholm hämtade jag när jag var på jobbet i Södertälje. Det som är kvar i USA är kåporna och en uppsättning fälgar. Det tog ett tag innan han svarade på mejl och jag trodde faktiskt att jag blivit blåst på de grejerna. Men nu har vi kontakt och försöker hitta billigaste transporten hem till dem. Jag har sätt ihop hojen och min danska racingkollega har hämtat den. Det var visst hans julklapp till sig själv.
kul läsning.. jag betalade bara mina 10 laxar för min 02 R1...
vi kunde ju bränt runt i din previa o sladdat o gjort mopperingar i snön o haft askul.. snackat gamla sp250 minnen o annat... men näe :kocko du måste ha det värsta i 2taktsväg... frågan är bara har du någon lämplig chaffis till 2004? ska du köra några endurancelopp med vespan?(hondan alltså) Jag kan sätta ihop det bästa teamet åt dej på notime 
Hittat på Ebay eller ( scambay) som jänkarna säger till min R1:a för 100 USD+ Frakt. vettigt??? 
