magnus_moss
Racing is life!
- Gick med
- 11 Aug 2003
- Ort
- västkusten
- Hoj
- Kawasaki Supersport, KTM Supermono, ISR Forgotten Era, Honda CB750
I am a racer!
Jag ÄR en rejsare, jag anser precis som vår store svenske racerförare på 50 och 60 talet Jo Bonnier, att racing ”is the finest of all sports” och jag står stolt för att jag kör roadracing! I alla sammanhang! Och hela hösten-vintern så myser jag i mitt racingvarande, jag grunnar på hur man kan förbättra prestation och optimera hojen. Jag andas racing, jag (som en kompis uttryckte det) ÄR racing!
Sen kommer våren och med den årets första race. Anderstorp. Och ALLTID händer samma sak; den mysiga ”Jag är en racerförare”-känslan övergår i en känsla av illamående!
Och när racehelgen infinner sig, kvalet avklarat och de halvtaskiga kvaltiderna är glömda (FÖR OM 15 MINUTER ÄR DET RACE) ja då övergår illamåendet i skitnödighet av guds nåde! Man tittar Mikael Rolandsson i ögonen och frågar ”Varför utsätter vi oss för detta, varför kan vi inte bara snabbspola 45 minuter framåt så kan vi stå här och gratulera varandra till at vi är hela och rena EFTER racet! Och slippa det läbbiga hojåkandet???!!!!!”
Men det funkar ju inte så, man får signalen att ”Nu är det grönt!!!!” och värmarna åker av och man rullar ut. Och då infinner sig lugnet (förhoppningsvis iaf, för mig gjorde det det HELA denna helgen), allt faller på plats, man fattar varför Magnus Mossberg har en plats på jorden; någon ska ju köra hoj nummer 22!
Så när lampan tänds är jag COOL, jag är dedikerad, jag är INTE bajsnödig, jag kommer av linjen BRA med bara liiite för mycket framhjulslyft, jag drar från min 22:a startposition (av 27 till kval) minst 4 man in i första krök, tar 2 till i inbromsningen efter långrakan och myser, det är najs att köra, det är grymt coolt att i motvinden knappt bromsa in i gamla start och målhögern, utan bara dra i 4:an, 3:an och känna bakhjulet leta fäste.Det är grymt att bli omkörd av Samuel Wikberger och se det som en möjlighet, som en chans att hitta MER fart, och sedan hitta den OCH SLÅ TILLBAKA!!!! 
Att sedan bakdäcket tar tokslut och jag tappar ett par placeringar på slutet spelar ingen roll, för jag satte PB med 1,2 sekunder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 1,39,2!!!!!!!!
Är jag snygg eller är jag snygg?????????
Och när sedan race 2 utvecklar sig på precis samma sätt, med en fight med Samuel Wikberger (och en finsk tjej på en APSNABB bike) så känns det BARA gôtt, det är för detta jag finns till! 13:e plats i mål, bakdäcket slut igen, men 7 sekunder kortare total racetid och 10 stycken 39r!!!! Tjoho!!!!
Jag ÄR en rejsare, jag anser precis som vår store svenske racerförare på 50 och 60 talet Jo Bonnier, att racing ”is the finest of all sports” och jag står stolt för att jag kör roadracing! I alla sammanhang! Och hela hösten-vintern så myser jag i mitt racingvarande, jag grunnar på hur man kan förbättra prestation och optimera hojen. Jag andas racing, jag (som en kompis uttryckte det) ÄR racing!Sen kommer våren och med den årets första race. Anderstorp. Och ALLTID händer samma sak; den mysiga ”Jag är en racerförare”-känslan övergår i en känsla av illamående!
Och när racehelgen infinner sig, kvalet avklarat och de halvtaskiga kvaltiderna är glömda (FÖR OM 15 MINUTER ÄR DET RACE) ja då övergår illamåendet i skitnödighet av guds nåde! Man tittar Mikael Rolandsson i ögonen och frågar ”Varför utsätter vi oss för detta, varför kan vi inte bara snabbspola 45 minuter framåt så kan vi stå här och gratulera varandra till at vi är hela och rena EFTER racet! Och slippa det läbbiga hojåkandet???!!!!!”Men det funkar ju inte så, man får signalen att ”Nu är det grönt!!!!” och värmarna åker av och man rullar ut. Och då infinner sig lugnet (förhoppningsvis iaf, för mig gjorde det det HELA denna helgen), allt faller på plats, man fattar varför Magnus Mossberg har en plats på jorden; någon ska ju köra hoj nummer 22!
Så när lampan tänds är jag COOL, jag är dedikerad, jag är INTE bajsnödig, jag kommer av linjen BRA med bara liiite för mycket framhjulslyft, jag drar från min 22:a startposition (av 27 till kval) minst 4 man in i första krök, tar 2 till i inbromsningen efter långrakan och myser, det är najs att köra, det är grymt coolt att i motvinden knappt bromsa in i gamla start och målhögern, utan bara dra i 4:an, 3:an och känna bakhjulet leta fäste.
Det är grymt att bli omkörd av Samuel Wikberger och se det som en möjlighet, som en chans att hitta MER fart, och sedan hitta den OCH SLÅ TILLBAKA!!!! Att sedan bakdäcket tar tokslut och jag tappar ett par placeringar på slutet spelar ingen roll, för jag satte PB med 1,2 sekunder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 1,39,2!!!!!!!!
Är jag snygg eller är jag snygg?????????
Och när sedan race 2 utvecklar sig på precis samma sätt, med en fight med Samuel Wikberger (och en finsk tjej på en APSNABB bike) så känns det BARA gôtt, det är för detta jag finns till! 13:e plats i mål, bakdäcket slut igen, men 7 sekunder kortare total racetid och 10 stycken 39
r!!!! Tjoho!!!!
. Men det viktiga är och som bör poängteras att jag var före dig över mållinjen i båda racen 
