Ibland är livet tungt

[Bushido]

Vår gamla leonbergertik Kandi (stor jäkel till hund) var starkt inne på sitt tolfte levnadsår (hade ganska precis fyllt elva) när hon plötsligt insjuknade svårt. Ingen fattade någonting, ena dagen var hon hur pigg som helst (riktigt imponerande för en så stor och gammal hund) och dagen efter så låg hon och flåsade, svettades och gnydde på vardagsrumsgolvet. Vi tog henne direkt till veterinär och hon undersöktes ett bra tag innan det konstaterades att hon hade en cancertumör, stor som en apelsin, i mjälten (tror jag att det var, längesen nu). Hur hon kunnat klara sig så länge att den kunnat växa till sig så pass helt utan några problem var det ingen som förstod, och Veterinären ordinerade omedelbar borttagning eftersom hon inte hade klarat en operation i det tillståndet. Men min mor som var ensam hemma med oss tre barn ville gärna vänta på att farsan skulle komma hem från sin tredagars jobbvistelse i USA, för moraliskt stöd och sådär. Eftersom Kandi inte visade lika stora tecken på smärta längre gick läkaren med på detta och släppte till och med hem henne, på villkor att vi omedelbart skulle komma in med henne om hon blev sämre igen. När hon kom hem var hon såklart trött och medtagen men ändå förvånansvärt pigg och hon gick omkring bland oss och blev kelad och lekt med i flera timmar. Senare den natten blev hon sjuk på nytt, sjukare än hon varit på dagen, och vi blev tvugna att köra henne till veterinären för avlivning. Det har gått nästan åtta år sen dess och jag har inte tänkt på det hela på länge, men nu när jag sitter här och skriver så börjar tårarna rinna ändå... Älskade den vovven, hade henne under hela min uppväxt från det att jag var ett år gammal, och sen bara försvann hon över en dag...
Saknar dig Kandi, hoppas att du har det bra där du är

Mina djupaste sympatier till trådskaparen, först katterna och nu hunden... Fifan

 

[Skrotnisse]

"Snyfthistoria"
Saknar dig Kandi, hoppas att du har det bra där du är

Mina djupaste sympatier till trådskaparen, först katterna och nu hunden... Fifan

Det är tillräckligt jibbigt för att jag skall överväga huruvida jag skall skaffa fler hundar.
Min första räddningshund blev bara 9år pga kassa höfter.
Tåras fortfarande i ögonen när jag tänker på honom.

Min nuvarande älskar jag ännu mer:

Vet inte hur jag kommer att fungera utan honom.

 

[Smagatusk]

Vår gamla leonbergertik Kandi (stor jäkel till hund) var starkt inne på sitt tolfte levnadsår (hade ganska precis fyllt elva) när hon plötsligt insjuknade svårt. Ingen fattade någonting, ena dagen var hon hur pigg som helst (riktigt imponerande för en så stor och gammal hund) och dagen efter så låg hon och flåsade, svettades och gnydde på vardagsrumsgolvet. Vi tog henne direkt till veterinär och hon undersöktes ett bra tag innan det konstaterades att hon hade en cancertumör, stor som en apelsin, i mjälten (tror jag att det var, längesen nu). Hur hon kunnat klara sig så länge att den kunnat växa till sig så pass helt utan några problem var det ingen som förstod, och Veterinären ordinerade omedelbar borttagning eftersom hon inte hade klarat en operation i det tillståndet. Men min mor som var ensam hemma med oss tre barn ville gärna vänta på att farsan skulle komma hem från sin tredagars jobbvistelse i USA, för moraliskt stöd och sådär. Eftersom Kandi inte visade lika stora tecken på smärta längre gick läkaren med på detta och släppte till och med hem henne, på villkor att vi omedelbart skulle komma in med henne om hon blev sämre igen. När hon kom hem var hon såklart trött och medtagen men ändå förvånansvärt pigg och hon gick omkring bland oss och blev kelad och lekt med i flera timmar. Senare den natten blev hon sjuk på nytt, sjukare än hon varit på dagen, och vi blev tvugna att köra henne till veterinären för avlivning. Det har gått nästan åtta år sen dess och jag har inte tänkt på det hela på länge, men nu när jag sitter här och skriver så börjar tårarna rinna ändå... Älskade den vovven, hade henne under hela min uppväxt från det att jag var ett år gammal, och sen bara försvann hon över en dag...
Saknar dig Kandi, hoppas att du har det bra där du är

Mina djupaste sympatier till trådskaparen, först katterna och nu hunden... Fifan

Känner igen mig alltför väl. Fyra veckor har gått sedan jag fick avliva min leonberger. 10,5 år. Vid min sida alltid, även på jobbet de gånger jag har kunnat. Han hade också en stor tumör i magen. Från det att de upptäckte den tog det bara någon vecka innan det blev för mycket. Den tog all kraften ur honom, och att höra en 74 kilos hund rasa ihop på klinkergolvet är inte roligt. Det skar i bröstet, både för att dunsen var hård och för att det var så jobbigt att se en hund, som för några veckor sedan var så urstark, inte ens kunde hålla sig upprätt.

Att avliva honom var det värsta vi någonsin varit med om, alla kategorier. Ändå ska man på det igen och skaffa en ny till nästa sommar. Är man knäpp eller?

Hade jag vetat hur fan man lägger upp en bild på honom, hade jag gjort det.

 

[Anders]

Att avliva honom var det värsta vi någonsin varit med om, alla kategorier. Ändå ska man på det igen och skaffa en ny till nästa sommar. Är man knäpp eller?

Nej, man kan inte springa omkring och plåga sig själv genom att sörja hela livet. Döden är ju fullständigt naturlig om än jävligt sorglig.
Skaffa en ny hund och inse att det inte går att leva utan djuren hur mycket man än försöker. Sen när det är dags så får man ta den smällen då, man kan inte gå och älta sånt varje dag och bara vänta på att det ska hända.

Medan jag sitter här och surfar så sitter äldsta katten mellan mina armar och bara kurrar, kom nyss hem från stugan och han fick inte följa med för ovanlighetens skull och han gillar inte att bli lämnad själv. Konstigt att man blir så fäst vid dessa små och knäppa djur

 

[Anderberg]

Beklagar.
Var själv att tvungen att avliva min kisse i mars, blev 16 år.

 

[falken]

ursäkta....är lite på fuck U-humör idag + att jag fungerar dåligt när man talar om sånt...

mitt fel...

Haha, det är lugnt.. Tar inte direkt åt mig