Jahaja. Finns det nån ände på det sugiga?
I tisdags skulle jag leka med min motorcykel på Sviestad för att bryta den negativa trend som präglar mitt liv. Det gick som bekant inget vidare, utan ödet drämde in en ny höger i solar plexus. Kantig körning i ett drygt varv, och sen blev det en overklig kväll med dödsfall och outtömd ångest.
Oh, well. Man kan ju glädja sig åt att man lever iaf.
På onsdagen byggde jag tillbaka Aprilian till gatskick för den stundande registreringsbesiktningen. Jag vill ha den gatreggad, för när 250SP-klassen läggs ner vilket förmodligen inte är allt för avlägset, så kanske hojen har något litet värde för nån stackars A1-körkortinnehavare.
Jag skulle bara provköra den en liten bit, till Vällingby för att hämta de tekniska dokument som krävs för besiktningen. På vägen tillbaka tänkte jag att det säkert var en massa poliser vid Brommaplan. Onsdag är ju motorcykelkörardagen, och poliserna fattar väl inte bättre än att bevaka Brostugan. Jag tog alltså bakvägen via Ängbybadet, och se DÄR var poliserna. Hurra.
En polisaspirantflicka tog sig an mig. Jag fick blåsa och visa körkortet. Sen frågade jag om det var allt, och hon sa ja. Jag skymtade fru Fortuna en bit bort och hon log mot mig, tyckte jag. Jag skulle inte alls åka dit för framförande av fordon med brukandeförbud!
Men det var så klart fel. Fru Fortuna log inte, hon grimaserade medan hon krystade ut en queensize-skitkorv över min tillvaro. Bakom mig kom en äldre polisherre gående och sa ljudligt "han har ju inget skattemärke"!
Jag suckade djupt, men bara inombords. Jag är ju för fan vanebrottsling snart.
Det skrevs rapporter och grejades. Kallt var det också. Och regnade.
Polismannen frågade om jag nekade till brott, och jag sa att jag helst fick så lite bekymmer som möjligt. "Äh, men vi skriver att du nekar", sa han. Jaha?
Torsdag morgon.
Jag kommer ut från porten och tänder dagens första cigarrett. Böjer mig ned med ciggen i mungipan och börjar låsa upp låset. På marken skimrar regnvattnet i regnbågens alla färger. Helveteshojen läckte bensin. Jag hade uppriktigt sagt inte blivit förvånad om skiten exploderat i ansiktet på mig. Det hade bara varit en konsekvent fortsättning på min "lucky streak".
Nu brann den inte upp. Det ljusnar!
Jag åkte raskt iväg till Bilprovningen i Högdalen och skulle skriva in mig. Det funkade inte. Jag antog att registeringsbesiktingar kanske inte gick via den vanlig turordningen och gick in i hallen för att meddela min ankomst. Registeringsbesiktningskillen var inte där, vilket gjorde att mannen jag talade med frågade: "Är du säker på att det är här? Är det inte till Västberga du ska?".
Och det var det ju. I min önskevärld hade det varit Högdalen, men när gubben sa det där kom jag på att det faktiskt var till Västberga jag skulle ha åkt. Vid det här laget hade min besiktningstid naturligtvis passerat, så jag ringde i panik til Västberga och förklarade läget. De tyckte att jag skulle komma dit, och jag trodde att de skulle vara extrabussiga mot mig och ta den ändå. Jag körde jättefort till Västberga och insåg väl där att jag faktiskt inte hade en aning om var bilprovningen låg. Jag tog ett par varv och hittade såsmåningom.
Det de hade menat med "kom hit med den" var att jag skulle lämna den där så skulle de ta den om det blev en lucka. Mannen meddelade att det kanske inte skulle hända innan helgen.
Suck.
Jag lämnade min lilla moped och började leta färdmedel hemåt, där bilen stod. Nu var det en timme tills jag skulle vara hos kund i sta'n. Inte en enda bussjävel går från Västberga till Gullmarsplan. Tunnelbanan hade nåt tekniskt fel, så det vara bara att ta till apostlahästarna. Efter diverse problem med min mentala kompass så kom jag till slut fram till bilen. Det tog en jävla timme. I duggregn och åtta grader.
Men jag är inte bitter. Bara oskickliga människor har otur, och jag antar att jag helt enkelt inte är bra nog just nu.
Så, det var dagens "mitt livs novell". Hoppas ni finner den sanna glädjen i skadeglädjen över mina tillkortakommanden. Varsågoda.
I tisdags skulle jag leka med min motorcykel på Sviestad för att bryta den negativa trend som präglar mitt liv. Det gick som bekant inget vidare, utan ödet drämde in en ny höger i solar plexus. Kantig körning i ett drygt varv, och sen blev det en overklig kväll med dödsfall och outtömd ångest.
Oh, well. Man kan ju glädja sig åt att man lever iaf.
På onsdagen byggde jag tillbaka Aprilian till gatskick för den stundande registreringsbesiktningen. Jag vill ha den gatreggad, för när 250SP-klassen läggs ner vilket förmodligen inte är allt för avlägset, så kanske hojen har något litet värde för nån stackars A1-körkortinnehavare.
Jag skulle bara provköra den en liten bit, till Vällingby för att hämta de tekniska dokument som krävs för besiktningen. På vägen tillbaka tänkte jag att det säkert var en massa poliser vid Brommaplan. Onsdag är ju motorcykelkörardagen, och poliserna fattar väl inte bättre än att bevaka Brostugan. Jag tog alltså bakvägen via Ängbybadet, och se DÄR var poliserna. Hurra.
En polisaspirantflicka tog sig an mig. Jag fick blåsa och visa körkortet. Sen frågade jag om det var allt, och hon sa ja. Jag skymtade fru Fortuna en bit bort och hon log mot mig, tyckte jag. Jag skulle inte alls åka dit för framförande av fordon med brukandeförbud!
Men det var så klart fel. Fru Fortuna log inte, hon grimaserade medan hon krystade ut en queensize-skitkorv över min tillvaro. Bakom mig kom en äldre polisherre gående och sa ljudligt "han har ju inget skattemärke"!
Jag suckade djupt, men bara inombords. Jag är ju för fan vanebrottsling snart.
Det skrevs rapporter och grejades. Kallt var det också. Och regnade.
Polismannen frågade om jag nekade till brott, och jag sa att jag helst fick så lite bekymmer som möjligt. "Äh, men vi skriver att du nekar", sa han. Jaha?
Torsdag morgon.
Jag kommer ut från porten och tänder dagens första cigarrett. Böjer mig ned med ciggen i mungipan och börjar låsa upp låset. På marken skimrar regnvattnet i regnbågens alla färger. Helveteshojen läckte bensin. Jag hade uppriktigt sagt inte blivit förvånad om skiten exploderat i ansiktet på mig. Det hade bara varit en konsekvent fortsättning på min "lucky streak".
Nu brann den inte upp. Det ljusnar!
Jag åkte raskt iväg till Bilprovningen i Högdalen och skulle skriva in mig. Det funkade inte. Jag antog att registeringsbesiktingar kanske inte gick via den vanlig turordningen och gick in i hallen för att meddela min ankomst. Registeringsbesiktningskillen var inte där, vilket gjorde att mannen jag talade med frågade: "Är du säker på att det är här? Är det inte till Västberga du ska?".
Och det var det ju. I min önskevärld hade det varit Högdalen, men när gubben sa det där kom jag på att det faktiskt var till Västberga jag skulle ha åkt. Vid det här laget hade min besiktningstid naturligtvis passerat, så jag ringde i panik til Västberga och förklarade läget. De tyckte att jag skulle komma dit, och jag trodde att de skulle vara extrabussiga mot mig och ta den ändå. Jag körde jättefort till Västberga och insåg väl där att jag faktiskt inte hade en aning om var bilprovningen låg. Jag tog ett par varv och hittade såsmåningom.
Det de hade menat med "kom hit med den" var att jag skulle lämna den där så skulle de ta den om det blev en lucka. Mannen meddelade att det kanske inte skulle hända innan helgen.
Suck.
Jag lämnade min lilla moped och började leta färdmedel hemåt, där bilen stod. Nu var det en timme tills jag skulle vara hos kund i sta'n. Inte en enda bussjävel går från Västberga till Gullmarsplan. Tunnelbanan hade nåt tekniskt fel, så det vara bara att ta till apostlahästarna. Efter diverse problem med min mentala kompass så kom jag till slut fram till bilen. Det tog en jävla timme. I duggregn och åtta grader.
Men jag är inte bitter. Bara oskickliga människor har otur, och jag antar att jag helt enkelt inte är bra nog just nu.
Så, det var dagens "mitt livs novell". Hoppas ni finner den sanna glädjen i skadeglädjen över mina tillkortakommanden. Varsågoda.
