Inte enbart riktat till dig, "def" - det gäller så många andra, ofta yngre; i vart fall yngre än mig.
Vad är det som är galet med er?
Varför hålla på och jaga bevis åt det ena hållet eller det andra?
Att yla om "har ni video på det?" blir bara så larvigt: Polisen rapporterar det han eller hon tycker det finns fog att rapportera. Accepterar man inte så går det till rätten. Rätten väljer sedan att tro på polisen: ett "open and shut case".
Att polisen i vissa fall har en videoupptagning kopplad till en ProViDa / polispilot är bara för att göra jobbet enklare i lagföringskedjan: den som fått kliva in i baksätet på en bil och ser sig själv bära sig åt som ett arsle i trafiken kommer sällan att vägra skriva under på platsen, istället för att något halvår senare tvingas sitta i en rättssal och se samma pinsamhet rullas upp på en skärm framför sittande rätt.
Videoupptagning av trafikbrott underlättar för rätten genom att brotten aldrig kommer så långt.
Men, brottet är ju ändå gjort - eller hur?
Har inte polisen en videoupptagning av det som hänt så rapporterar dom ändå, och man själv åker dit.
Det vill verkligen mycket till innan rätten dömer mot en polisman, även om man själv laddar upp med vittnen och annat.
Jag hör själv till dom som hävdar "skriv aldrig under på plats", men jag uppmanar också den som säger A att också säga B. Senast jag var uppe rätten för att slåss mot en fortkörning jag hade vägrat skriva under så innebar det 36 mils rundresa till fucking Lidköping av alla meningslösa platser. Jag hade tid sent på eftermiddagen, och när det väl var min tur så var jag den förste som verkligen kom av alla som var inställda till rättegång för att dom vägrat skriva under. 15 personer den dagen var no-shows, och jag fick en liten klapp på axeln för att jag var på plats och slogs för min sak.
Fick jag rätt? Självklart inte.
Det svenska systemet med en Judge Dredd som tillåts rycka kortet på plats även om man nekar och en Länsstyrelse som bestämmer tiden för indragningen lååångt innan eventuella felaktigheter i mätningen eller dokumentation prövas rättsligt bäddar för att man inte bifaller den som klagar.
...eftersom den som hunnit förlora arbetsinkomst eller rent av arbete helt och hållet då på något vis måste kompenseras.
Men, det är som det är. Den som vill ändra på systemet får gärna försöka.
Det viktiga är ju att inte bli rapporterad!
Att välja ställe att wheela på där man inte stör någon, inte riskerar någon annan - och inte hålla på och härja på samma ställe hela tiden!
håller man sig inom hastighetsbegränsningarna och inte kör bakhjul när man har trafik lr människor framför sig så tycker jag inte att man ska kunna fällas för vårdslöshet i trafik.
Kan jag också tycka. Men går det iväg till rätten så är risken stor att det enda dom kommer att se på filmen är hur länge din motorcykel varit "okontrollerbar" genom att det hjul du styr med varit i luften, och så åker du på lite mer än du hade behövt göra annars.
Det
finns domar som säger att bakhjulsåk inte per definition behöver vara vårdslöshet i trafik - men det är inte ristat i sten.
Jag tycker att abethebabes historia från I-området låter helt befängd, men han kommer från Halland så jag måste ju tro honom.
Jag ser inte att det finns lagrum för att omhänderta ett körkort på platsen i det skeende som beskrivits där, och att "försöka driva det så långt jag kunde utan att ta det till rätten" är sannerligen inte långt.
Erkände på plats, alltså? Nekade, men sket i att inställa dig till förhandlingen?
Well well.
Min erfarenhet är att det allra viktigaste är att hålla en sådan ton och sådant uppträdande att saken stannar på platsen. Hur löser man det?
Ja, rent allmänt skall man se till att redan från start ha ett bra förhållande till de lokala poliserna. Det är det viktigaste av allt. Om dom är "ute efter en" redan från början så kommer man att sitta där som en blöt fläck - det är bara en tidsfråga.
Kör som folk i trafiken, och sköt stuntandet snyggt - helgtomma I-områden brukar faktiskt vara inte bara accepterat utav polisen, utan till och med uppskattat: inte sällan håller de som gasar där på kvällar och helger annat bus borta - och polisen vet dessutom var ni är.
Det funkar så länge ingen klagar, och det är gruppen själv som bestämmer hur länge man kan hålla till på ett och samma ställe genom sitt uppträdande på platsen.
Inte sällan är det en trist svans med icke hojåkande följeslagare som skapar grund för de klagomål som gör att man hamnar i konflikt med polisen.
För när polisen får in sin första anmälan med klagomål - då är det annat ljud i skällan.
Smart polis åker ner och berättar hur det ligger till, söker samförstånd.
Smarta motorcyklister stannar kvar och lyssnar till vad som sägs - och agerar därefter.
Tyvärr så drar folk ofta iväg i panik, visar finger och kommer tillbaka lite senare igen - och så är den negativa spiralen igång. Oftast helt i onödan.
Från moppeålder och uppåt har jag haft regelbundna snack med polisen angående skiljaktig syn på hur man skall framföra olika typer av fordon i trafiken. I det allra flesta fall har polisen haft mer rätt än jag, i de allra flesta fall har vi skiljts som vänner utan att något mer än möjligen en minnesanteckning har skrivits.
Jag har aldrig mött någon dum eller grisig snut. Däremot några få, enstaka polismän som inte trott på det här med rapporteftergift i tveksamma lägen eller som velat se eller erkänna någon annan vinkel en den strikt lagboksmässiga. Gråter jag över det? Nej för tusan!
Alla schyssta och resonabla poliser man mött under åren väger upp de trista typerna med råge.
Kör och agera så ni får polisen med er istället för mot er, säger en gubbe som gärna lyfter framhjulet när tillfälle ges och omständigheterna tillåter.
