Mavve
Ur-medlem sen 2002.
Man har ju hört barns önskningar att få bli en gangster när de blir stora. Skrämmande men inte helt omotiverat 
På Stockholms hetaste nattklubbar umgås gangstrar sida vid sida med rika affärsmän, överklassens unga och halvkändisar.
Här kan den lille slagskämpen från förorten bli kung. Här frågar ingen varifrån hans pengar kommer.
”Vissa kvällar kändes det som om det var fler kriminella än vanliga människor på krogen”, berättar en ung kvinna ur innekretsen.
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar har pratat med restaurangfolk, gangsterledare, festfixare, poliser och människor i Stockholms nöjesliv.
Tillsammans med fotograferna Mattias Carlsson och Magnus Wennman rapporterar han om en värld där kungarna har guldlänk om halsen och hoprullade tusenlappar i fickorna.
Jag sitter i himlen men visste inte att den ser ut så här – ett gäng mäklare som står vid ett bord och festar och är glada där de dansar och smuttar på champagne – men de vet sin plats, att de är i himlen på nåder – och mycket riktigt – nu får de maka på sig, och det illa kvickt –
– för där kommer en arabisk prins! En riktig prins som redan har varit på Laroy.
I går gjorde han av med 21 000 spänn och i kväll sa han till personalen att han skulle bränna mer – ännu mer!
Eftersom pengar är det enda som räknas i himlen – pengar och skönhet – är prinsen denna natt Kung, och servitriserna makar snabbt undan mäklarna som smuttar på champagne och försöker verka coola även när de skuffas undan, ty prinsen och hans sällskap kräver plats.
Prinsen är omgiven av stora grabbar och unga blondiner – riktiga tårtbitar! – som dansar runt hans bord, och de där tårtbitarna är verkligen läckra. Som de svänger på höfterna! Som de vrider på bysterna – för att väcka prinsens uppmärksamhet.
Men han ser dem knappast, för han är omgiven av ett stort sällskap och sitter längst in i hörnet – längst in i Spy Bars viprum, högst upp på viprummets viphylla, vilket är himmelrikets innersta krets, så långt man kan komma i Stockholms nattliv.
Att landa här är få förunnat. Först måste man krångla sig förbi Fadde och de andra vakterna nere i entrén. Bara det är en prövning, inte en vandring men ett tålmodigt trampande i skärselden där det kanske inte hjälper hur länge man än väntar. För en riktig innekrog – som Spy Bar – har för länge sedan avskaffat den löjliga idén med köer. En kö är ju i någon mening demokratisk, eftersom den som väntat 30 minuter – 60 minuter – 120 – i viss mån kan anse att han eller hon bör få komma in.
Pekar på dem som får komma in
I stället har man anställt pointers som pekar på den som väljs ut för att denna kväll få komma in på nattklubben och spendera sina pengar.
Det hjälper inte att tigga – Guuuud vad en del förnedrar sig för att få komma in! De sträcker fram sina visitkort – jag arbetar på utrikesdepartementet! jag arbetar på slottet! jag känner Martin Dahlin! känner ni inte igen mig – jag har varit med i teve flera gånger!
Den där bruden som hängde utanför Kharma tog priset. Hon sa: Jag är känd i Göteborg! Jag gör reklam där...
Herre Gud! Har folk ingen värdighet? Hur kan de stå och köa en halvtimme – bara det borde diskvalificera dem – och sedan snacka om Göteborg ... jag menar...
...men de flesta bara står där och sträcker på sig i höstkylan och försöker vara coola och hoppas att vakterna ska se just dem och – peka!
Det finns idioter som börjar argumentera och kanske till och med bråka. Losers! Ty en sådan figur kan känna sig blåst inte bara denna kväll, utan alla kvällar.
Visar man ödmjukhet och förklarar för vakterna att man förstår att man inte kommer in just i afton, och om man tar i hand – i hand! – och önskar en trevlig kväll, fast man själv inte får komma in, ökar chansen att nästa gång – eller gången därefter – få träda in till dansen, spriten, champagnen...
...och när man väl släppts in och går uppför trappan, och om man tar till höger två gånger kan man se Red Room – viprummet! – där det står fler vakter vid ett rött rep.
Det trängs alltid folk utanför det röda sammetsrepet och tittar in, och därinne sitter de lyckligaste av de lyckliga och tittar ut –
– och tro inte att det bara är kändisar. Även en kändis kan bli nekad! Till exempel den bedagade skådespelaren X, som ju alla vet strängt taget bara är ett fyllo. Eller aktören Y som både är bråkig och så fattig att han ändå inte har råd att köpa ett helrör med vodka eller ett par flaskor champagne.
Vem som helst med pengar kan komma in – fast om du är okänd ska du boka ett bord i förväg. Ju mer okänd du är – en nobody! – desto dyrare förväntas du dricka – som mäklarna – men de kan också vara banktjänstemän eller något sådant – vilka nu dansar ganska trångt och skålar i champagne och försöker se lyckliga ut – lyckliga – trots att de fått klart för sig att deras värde är betydligt lägre än den arabiske prinsens –
– två helrör vodka är rimligt för sex personer. En nota på 5 000 för drycker är absolut inget konstigt! Helrör eller champagne är det som gäller och om man inte fattar det har man strängt taget inget här att göra.
Om du händelsevis vill dricka en öl så – vad ska man säga – visst! du kan lämna viprummet och gå ut i stora baren – där serveras öl – men... det här är faktiskt Stureplan, och här dricker man drinkar och champagne, här träffas beresta människor som vet att föra sig!
Många oskrivna regler
Det finns så många fler koder och oskrivna regler ... naturligtvis ska du vara rätt klädd ... det duger inte att komma i slitna 80-talsjeans – jo förresten, om sådana för tillfället är moderna ... fast du behöver icke följa modets lagar om du är tillräckligt känd eller tillräckligt rik... Men det gemensamma för de lyckligaste av de lyckliga är att de vet hur man beter sig – man uppför sig belevat som man gör i finare kretsar.
Det gäller också för flickorna. Men flickorna förväntas inte göra av med pengar. Flickorna blir bjudna. Enda kravet man ställer på flickorna är att de är vackra och inte gärna äldre än 30 år, hellre 25 än 30. Det kan aldrig vara för mycket tjejer. De är en lockfaktor och ju snyggare de är desto populärare blir stället – och då kommer affärsmän, brats (rikesmansbarn), kändisar... ”Folk med pengar som är bra på att slösa”, säger en person som haft en nyckeltjänst på en innekrog.
Krogarna runt Stureplan vill ha bra folk. Och när de säger bra folk menar de vackra människor med mycket pengar.
Som den unge affärsmannen som brände 465 000 kronor på två och en halv månad. Tala om bra folk! Rekordet var när han gjorde av med 75 000 kronor på en helg – men då räknar han in söndagen också. Han är noga med det. 75 000 på en fredag-lördag – det vore för mycket! Men om du räknar i söndagen också, så vad fan ... sprit, champagne, horkanot (förlängd limousin) och brudar – massor av brudar.
Gjorde man av med så mycket pengar bara på nöjen vore man antingen sinnessjukt rik eller rent korkad. Men den här killen hade en idé. Han kom hem från utlandet, hade gott om kontanter – mycket gott om dem – och skulle köpa sig in i de fina kretsarna.
Kalkylen var enkel. Den som har mest pengar vinner. Vid de största borden finns de bästa kontakterna, och på nattklubbarna kan man förena nytta med nöje. Alla tjejer vill sitta med den som har mest pengar och mest champagne.
Affärsmannen har en kompis som också ville arbeta sig in i Stockholms innevärld. Kompisen hade inga pengar. Men han hade i sin tur en kompis som dejtade en tjej som i sin tur hade varit ihop med en massa kändisar.
Var alltid ute på krogen – alltid!
Så han hängde på det där gänget för de var inga losers – de svepte alltid in på ställena som om de hade hemortsrätt där, och han såg till att han uppförde sig belevat och var trevlig mot de rätta människorna och han var alltid ute – alltid! –
– och det fanns två riktigt grymma brudar som också jämt var ute. Två riktiga golddiggers. De hängde vid borden med flest flaskor och de där brudarna var så otroligt snygga att han dreglade när han såg dem –
– och killen var trägen och gick ut kväll efter kväll och hälsade på alla och var trevlig mot alla och efter ett halvår hände något otroligt –
En av de där fabulöst snygga brudarna ringde honom och ville gå ut – tillsammas! Först stod han bara och gapade och undrade vad fan som hade hänt ... tills han fattade: Han var inne!
Natt efter natt hade han stått i diskodunket och skrikit sina trevliga hälsningsfraser och dunkat för honom okända men troligen viktiga människor i ryggen och – nu – var – han – inne.
När han stod där med telefonen i handen brann sanningen i eldskrift framför honom. Om den här tjejen som han hade dreglat så mycket över ringde honom – ho ho ho! – så betydde det att han inte längre behövde henne.
Golddiggers! Varför ska jag ta dem? tänkte han. Nu kan jag få mycket bättre!
Man kan alltså väga sex månaders oavlönat nattslit för att komma in i innekretsarna mot en investering på 465 000 kronor på två och en halv månad.
Vem gjorde rätt? Båda!
Ty nu är de bägge vännerna inne – och på krogen, säger mannen som brände nästan en halv miljon, handlar det inte bara om brudar och borsten. Framför allt handlar det om kontakter. Man kan satsa en halv miljon på en aktie, och den kan gå upp eller ner, man kan vinna eller förlora. Men en halv miljon på krogen – det är 30 investeringar – och man vinner alltid!
Så mycket kontakter som han har skapat med hjälp av de pengarna. Även kriminella! Det är inget att hymla med: om du sitter vid ett bord och beställer in två helrör vodka och fem flaskor champagne och cigarrer så är det ingen som frågar var pengarna kommer ifrån.
På det viset är nattklubbarna kring Stureplan demokratiska på ett ganska roligt sätt, ty vem som helst kan lura sig in. Bara man har tillräckligt med deg!
Och – låt oss vara ärliga – om man ser en kille som jämt är ute och som jämt beställer in en massa helrör men som aldrig tycks jobba – det är knappast så att han städar i tunnelbanan, om du fattar vad jag menar. En sådan kille kan det vara väldigt nyttigt att bli bekant med. För en kriminell kille – en gangster! – har kontroll. Han vet vad alla gör, ingen bråkar med honom och om man behöver en liten tjänst – och nu pratar vi inte om kriminella prylar – så vet gangstern alltid vart man ska vända sig. Om man behöver köpa billiga visitkort eller så.
Men vad är det i så fall gangstern vinner? Samma sak som alla andra! Han blir sedd. Han blir bekräftad. Han är någon!
Därför är det så mycket kriminella på krogarna runt Stureplan och på andra ställen i centrala Stockholm, och därför kan en välkänd brottmålsadvokat säga:
När jag går ut på krogen brukar jag se mina klienter. De får alltid bättre bord än jag.
Livet på nattklubben är en extrem form av ståndscirkulation. Här kan den lille slagskämpen från förorten bli någon – han kan, för en natt åtminstone, bli viktigare än den största finanshaj eller kronprinsessan Victorias vänner – för det är pengarna som räknas.
På nattklubbarna är det bara ytan som gäller – hur skulle det kunna vara något annat? Man kan inte prata, bara skrika, eftersom musiken är så hög. Man är där för att dricka, dansa, synas och se.
Och krogen drivs för att någon – oftast en högst respektabel medborgare – vill tjäna pengar. Sålunda är den som spenderar mycket också en viktig, alltid välkommen gäst.
forts nästa inlägg--------------->
På Stockholms hetaste nattklubbar umgås gangstrar sida vid sida med rika affärsmän, överklassens unga och halvkändisar.
Här kan den lille slagskämpen från förorten bli kung. Här frågar ingen varifrån hans pengar kommer.
”Vissa kvällar kändes det som om det var fler kriminella än vanliga människor på krogen”, berättar en ung kvinna ur innekretsen.
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar har pratat med restaurangfolk, gangsterledare, festfixare, poliser och människor i Stockholms nöjesliv.
Tillsammans med fotograferna Mattias Carlsson och Magnus Wennman rapporterar han om en värld där kungarna har guldlänk om halsen och hoprullade tusenlappar i fickorna.
Jag sitter i himlen men visste inte att den ser ut så här – ett gäng mäklare som står vid ett bord och festar och är glada där de dansar och smuttar på champagne – men de vet sin plats, att de är i himlen på nåder – och mycket riktigt – nu får de maka på sig, och det illa kvickt –
– för där kommer en arabisk prins! En riktig prins som redan har varit på Laroy.
I går gjorde han av med 21 000 spänn och i kväll sa han till personalen att han skulle bränna mer – ännu mer!
Eftersom pengar är det enda som räknas i himlen – pengar och skönhet – är prinsen denna natt Kung, och servitriserna makar snabbt undan mäklarna som smuttar på champagne och försöker verka coola även när de skuffas undan, ty prinsen och hans sällskap kräver plats.
Prinsen är omgiven av stora grabbar och unga blondiner – riktiga tårtbitar! – som dansar runt hans bord, och de där tårtbitarna är verkligen läckra. Som de svänger på höfterna! Som de vrider på bysterna – för att väcka prinsens uppmärksamhet.
Men han ser dem knappast, för han är omgiven av ett stort sällskap och sitter längst in i hörnet – längst in i Spy Bars viprum, högst upp på viprummets viphylla, vilket är himmelrikets innersta krets, så långt man kan komma i Stockholms nattliv.
Att landa här är få förunnat. Först måste man krångla sig förbi Fadde och de andra vakterna nere i entrén. Bara det är en prövning, inte en vandring men ett tålmodigt trampande i skärselden där det kanske inte hjälper hur länge man än väntar. För en riktig innekrog – som Spy Bar – har för länge sedan avskaffat den löjliga idén med köer. En kö är ju i någon mening demokratisk, eftersom den som väntat 30 minuter – 60 minuter – 120 – i viss mån kan anse att han eller hon bör få komma in.
Pekar på dem som får komma in
I stället har man anställt pointers som pekar på den som väljs ut för att denna kväll få komma in på nattklubben och spendera sina pengar.
Det hjälper inte att tigga – Guuuud vad en del förnedrar sig för att få komma in! De sträcker fram sina visitkort – jag arbetar på utrikesdepartementet! jag arbetar på slottet! jag känner Martin Dahlin! känner ni inte igen mig – jag har varit med i teve flera gånger!
Den där bruden som hängde utanför Kharma tog priset. Hon sa: Jag är känd i Göteborg! Jag gör reklam där...
Herre Gud! Har folk ingen värdighet? Hur kan de stå och köa en halvtimme – bara det borde diskvalificera dem – och sedan snacka om Göteborg ... jag menar...
...men de flesta bara står där och sträcker på sig i höstkylan och försöker vara coola och hoppas att vakterna ska se just dem och – peka!
Det finns idioter som börjar argumentera och kanske till och med bråka. Losers! Ty en sådan figur kan känna sig blåst inte bara denna kväll, utan alla kvällar.
Visar man ödmjukhet och förklarar för vakterna att man förstår att man inte kommer in just i afton, och om man tar i hand – i hand! – och önskar en trevlig kväll, fast man själv inte får komma in, ökar chansen att nästa gång – eller gången därefter – få träda in till dansen, spriten, champagnen...
...och när man väl släppts in och går uppför trappan, och om man tar till höger två gånger kan man se Red Room – viprummet! – där det står fler vakter vid ett rött rep.
Det trängs alltid folk utanför det röda sammetsrepet och tittar in, och därinne sitter de lyckligaste av de lyckliga och tittar ut –
– och tro inte att det bara är kändisar. Även en kändis kan bli nekad! Till exempel den bedagade skådespelaren X, som ju alla vet strängt taget bara är ett fyllo. Eller aktören Y som både är bråkig och så fattig att han ändå inte har råd att köpa ett helrör med vodka eller ett par flaskor champagne.
Vem som helst med pengar kan komma in – fast om du är okänd ska du boka ett bord i förväg. Ju mer okänd du är – en nobody! – desto dyrare förväntas du dricka – som mäklarna – men de kan också vara banktjänstemän eller något sådant – vilka nu dansar ganska trångt och skålar i champagne och försöker se lyckliga ut – lyckliga – trots att de fått klart för sig att deras värde är betydligt lägre än den arabiske prinsens –
– två helrör vodka är rimligt för sex personer. En nota på 5 000 för drycker är absolut inget konstigt! Helrör eller champagne är det som gäller och om man inte fattar det har man strängt taget inget här att göra.
Om du händelsevis vill dricka en öl så – vad ska man säga – visst! du kan lämna viprummet och gå ut i stora baren – där serveras öl – men... det här är faktiskt Stureplan, och här dricker man drinkar och champagne, här träffas beresta människor som vet att föra sig!
Många oskrivna regler
Det finns så många fler koder och oskrivna regler ... naturligtvis ska du vara rätt klädd ... det duger inte att komma i slitna 80-talsjeans – jo förresten, om sådana för tillfället är moderna ... fast du behöver icke följa modets lagar om du är tillräckligt känd eller tillräckligt rik... Men det gemensamma för de lyckligaste av de lyckliga är att de vet hur man beter sig – man uppför sig belevat som man gör i finare kretsar.
Det gäller också för flickorna. Men flickorna förväntas inte göra av med pengar. Flickorna blir bjudna. Enda kravet man ställer på flickorna är att de är vackra och inte gärna äldre än 30 år, hellre 25 än 30. Det kan aldrig vara för mycket tjejer. De är en lockfaktor och ju snyggare de är desto populärare blir stället – och då kommer affärsmän, brats (rikesmansbarn), kändisar... ”Folk med pengar som är bra på att slösa”, säger en person som haft en nyckeltjänst på en innekrog.
Krogarna runt Stureplan vill ha bra folk. Och när de säger bra folk menar de vackra människor med mycket pengar.
Som den unge affärsmannen som brände 465 000 kronor på två och en halv månad. Tala om bra folk! Rekordet var när han gjorde av med 75 000 kronor på en helg – men då räknar han in söndagen också. Han är noga med det. 75 000 på en fredag-lördag – det vore för mycket! Men om du räknar i söndagen också, så vad fan ... sprit, champagne, horkanot (förlängd limousin) och brudar – massor av brudar.
Gjorde man av med så mycket pengar bara på nöjen vore man antingen sinnessjukt rik eller rent korkad. Men den här killen hade en idé. Han kom hem från utlandet, hade gott om kontanter – mycket gott om dem – och skulle köpa sig in i de fina kretsarna.
Kalkylen var enkel. Den som har mest pengar vinner. Vid de största borden finns de bästa kontakterna, och på nattklubbarna kan man förena nytta med nöje. Alla tjejer vill sitta med den som har mest pengar och mest champagne.
Affärsmannen har en kompis som också ville arbeta sig in i Stockholms innevärld. Kompisen hade inga pengar. Men han hade i sin tur en kompis som dejtade en tjej som i sin tur hade varit ihop med en massa kändisar.
Var alltid ute på krogen – alltid!
Så han hängde på det där gänget för de var inga losers – de svepte alltid in på ställena som om de hade hemortsrätt där, och han såg till att han uppförde sig belevat och var trevlig mot de rätta människorna och han var alltid ute – alltid! –
– och det fanns två riktigt grymma brudar som också jämt var ute. Två riktiga golddiggers. De hängde vid borden med flest flaskor och de där brudarna var så otroligt snygga att han dreglade när han såg dem –
– och killen var trägen och gick ut kväll efter kväll och hälsade på alla och var trevlig mot alla och efter ett halvår hände något otroligt –
En av de där fabulöst snygga brudarna ringde honom och ville gå ut – tillsammas! Först stod han bara och gapade och undrade vad fan som hade hänt ... tills han fattade: Han var inne!
Natt efter natt hade han stått i diskodunket och skrikit sina trevliga hälsningsfraser och dunkat för honom okända men troligen viktiga människor i ryggen och – nu – var – han – inne.
När han stod där med telefonen i handen brann sanningen i eldskrift framför honom. Om den här tjejen som han hade dreglat så mycket över ringde honom – ho ho ho! – så betydde det att han inte längre behövde henne.
Golddiggers! Varför ska jag ta dem? tänkte han. Nu kan jag få mycket bättre!
Man kan alltså väga sex månaders oavlönat nattslit för att komma in i innekretsarna mot en investering på 465 000 kronor på två och en halv månad.
Vem gjorde rätt? Båda!
Ty nu är de bägge vännerna inne – och på krogen, säger mannen som brände nästan en halv miljon, handlar det inte bara om brudar och borsten. Framför allt handlar det om kontakter. Man kan satsa en halv miljon på en aktie, och den kan gå upp eller ner, man kan vinna eller förlora. Men en halv miljon på krogen – det är 30 investeringar – och man vinner alltid!
Så mycket kontakter som han har skapat med hjälp av de pengarna. Även kriminella! Det är inget att hymla med: om du sitter vid ett bord och beställer in två helrör vodka och fem flaskor champagne och cigarrer så är det ingen som frågar var pengarna kommer ifrån.
På det viset är nattklubbarna kring Stureplan demokratiska på ett ganska roligt sätt, ty vem som helst kan lura sig in. Bara man har tillräckligt med deg!
Och – låt oss vara ärliga – om man ser en kille som jämt är ute och som jämt beställer in en massa helrör men som aldrig tycks jobba – det är knappast så att han städar i tunnelbanan, om du fattar vad jag menar. En sådan kille kan det vara väldigt nyttigt att bli bekant med. För en kriminell kille – en gangster! – har kontroll. Han vet vad alla gör, ingen bråkar med honom och om man behöver en liten tjänst – och nu pratar vi inte om kriminella prylar – så vet gangstern alltid vart man ska vända sig. Om man behöver köpa billiga visitkort eller så.
Men vad är det i så fall gangstern vinner? Samma sak som alla andra! Han blir sedd. Han blir bekräftad. Han är någon!
Därför är det så mycket kriminella på krogarna runt Stureplan och på andra ställen i centrala Stockholm, och därför kan en välkänd brottmålsadvokat säga:
När jag går ut på krogen brukar jag se mina klienter. De får alltid bättre bord än jag.
Livet på nattklubben är en extrem form av ståndscirkulation. Här kan den lille slagskämpen från förorten bli någon – han kan, för en natt åtminstone, bli viktigare än den största finanshaj eller kronprinsessan Victorias vänner – för det är pengarna som räknas.
På nattklubbarna är det bara ytan som gäller – hur skulle det kunna vara något annat? Man kan inte prata, bara skrika, eftersom musiken är så hög. Man är där för att dricka, dansa, synas och se.
Och krogen drivs för att någon – oftast en högst respektabel medborgare – vill tjäna pengar. Sålunda är den som spenderar mycket också en viktig, alltid välkommen gäst.
forts nästa inlägg--------------->
