Till år så har jag ju bytt klass och tänkte försöka mig på att leka med de stora pojkarna i Rookie 1000. Årets första racehelg började bra men slutade lite avdankat.
Åkte ner onsdag eftermiddag i karavan med Tobias (#86 R600) som vi skulle campera ihop med. Vi får upp våra tält och allt i god tid på kvällen och riggar däckvärmare, laptimers samt laddar transpondrar så att det ska vara så lite som möjligt att tänka på inför torsdagens träningspass. Vill ju till att strukturera upp allting ordentligt eftersom min fästmö och tillika allt i allo som brukar ha koll på det mesta inte var med på plats ännu.
Första passet ägnas åt att försöka lära känna den för mig nya hojen. Den känns mycket större än min gamla smidiga lilla R6:a. Har svårt att få bra känsla i inbromsningarna, och får justera bromsgreppet ett antal gånger. Dessutom vill hojen börja orma sig och bli instabil i slutet av flygrakan där det går i +250 km/h. Andra passet ser ungefär likadant ut. Försöker få så mycket körning som möjligt på våra 2 x 30 minuter för att få lite känsla för hojen. Dämpningen känns ok och däckslitaget ser bra ut. Hämtar Anneli på tåget i Värnamo på kvällen så nu känns teamet komplett igen!
Fredagens två pass körs i tropisk värme och jag koncentrerar mig på att försöka reda ut varför hojen vill orma sig på rakan. Drar åt styrdämparen och kryper ihop som en pygmé bakom kåpglaset och vips, hojen går stabilt! Ett problem ur världen! Till pass nr 2 byts det till fräscha bromsbelägg vilket gör susen för förtroendet och känslan i inbromsningarna. Ny kedja monteras också tillsammans med ett två kugg större bakdrev. Helt plötsligt känns bromsningarna kanonfina, och jag börjar så smått bli kompis med hojen och all effekt. Hojen vill skrämmas och går upp på bakhjulet ut på start och målrakan. Kör 1.45 som bäst vilket jag är nöjd med med tanke på att jag bara kört hojen fyra gånger.
Så långt är rejshelgen kanonfin och inte alls som ifjol då det var kallt, blött och hojåkningen varvades med turer till Värnamo sjukhus där Tobbe hamnade efter sin elaka vurpa. Vi grillar på kvällen och lägger oss tidigt för att vara pigga på lördag morgon då det är dags att kvala. En av förbannelserna med att köra i Rookieserien innebär att man alltid ska köra kval innan man riktigt fått sömngruset ur ögonen.
Känner ett visst pirr i kroppen inför kvalet, men påminner mig själv om att bara åka ut och köra på som vanligt. Sticker ut och kör ett antal varv och går sedan i depå för att hämta andan och kolla tiderna på laptimern. 1.44.8 visar den som bästa tid. Tiden känns bra och jag åker ut för att köra de sista minuterna för att få möjlighet att göra en provstart efter avflaggning.
Tar det lugnt i ett varv innan jag ökar för att försöka få till ytterligare ett bra varv. I högerkurvan efter långrakan känner jag hur bakhjulet sticker ut på sladd, och när det greppar igen kastas jag upp upp upp. Det sista jag minns är att jag är på väg ner igen, bredvid en vilt flaxande hoj. Har ett vagt minne av att nån funkis pratar med mig och att jag lastas upp på en bår.
Börjar bli ”någorlunda” klar i skallen i sjukstugan och börjar känna efter hur kroppen mår, samtidigt som jag försöker svara på sjukvårdspersonalens kluriga frågor om personnummer och veckodag?! Alla fingrar och tår funkar, bra bra. Det gör lite ont i höften, skulderbladet och ajajaxeln på vänster sida. Gör dock inte så farligt ont så jag frågar för säkerhets skull sjukvårdarna om de pumpat i mig nåt smärtstillande, vilket de bedyrar att de inte gjort. I efterhand har jag fått höra att jag frågade detta fyra gånger, men man måste ju vara säker, eller hur? Jag skyller på att skallen måste ha fått sig en smäll eftersom hjälmen tagit rejält med stryk!
Skeppas per ambulans till Värnamo för ordentlig undersökning. Röntgen visar på ett par sprickor i skulderbladet och att nyckelbenet är kaputt. Höften är hel men blåslagen, så nu blir det till att läka ihop i tid till Annelis och min stora dag i juni. Sedan får det bli nya tag med racingen!
Nedan följer några bilder från helgen:
Åkte ner onsdag eftermiddag i karavan med Tobias (#86 R600) som vi skulle campera ihop med. Vi får upp våra tält och allt i god tid på kvällen och riggar däckvärmare, laptimers samt laddar transpondrar så att det ska vara så lite som möjligt att tänka på inför torsdagens träningspass. Vill ju till att strukturera upp allting ordentligt eftersom min fästmö och tillika allt i allo som brukar ha koll på det mesta inte var med på plats ännu.
Första passet ägnas åt att försöka lära känna den för mig nya hojen. Den känns mycket större än min gamla smidiga lilla R6:a. Har svårt att få bra känsla i inbromsningarna, och får justera bromsgreppet ett antal gånger. Dessutom vill hojen börja orma sig och bli instabil i slutet av flygrakan där det går i +250 km/h. Andra passet ser ungefär likadant ut. Försöker få så mycket körning som möjligt på våra 2 x 30 minuter för att få lite känsla för hojen. Dämpningen känns ok och däckslitaget ser bra ut. Hämtar Anneli på tåget i Värnamo på kvällen så nu känns teamet komplett igen!
Fredagens två pass körs i tropisk värme och jag koncentrerar mig på att försöka reda ut varför hojen vill orma sig på rakan. Drar åt styrdämparen och kryper ihop som en pygmé bakom kåpglaset och vips, hojen går stabilt! Ett problem ur världen! Till pass nr 2 byts det till fräscha bromsbelägg vilket gör susen för förtroendet och känslan i inbromsningarna. Ny kedja monteras också tillsammans med ett två kugg större bakdrev. Helt plötsligt känns bromsningarna kanonfina, och jag börjar så smått bli kompis med hojen och all effekt. Hojen vill skrämmas och går upp på bakhjulet ut på start och målrakan. Kör 1.45 som bäst vilket jag är nöjd med med tanke på att jag bara kört hojen fyra gånger.
Så långt är rejshelgen kanonfin och inte alls som ifjol då det var kallt, blött och hojåkningen varvades med turer till Värnamo sjukhus där Tobbe hamnade efter sin elaka vurpa. Vi grillar på kvällen och lägger oss tidigt för att vara pigga på lördag morgon då det är dags att kvala. En av förbannelserna med att köra i Rookieserien innebär att man alltid ska köra kval innan man riktigt fått sömngruset ur ögonen.
Känner ett visst pirr i kroppen inför kvalet, men påminner mig själv om att bara åka ut och köra på som vanligt. Sticker ut och kör ett antal varv och går sedan i depå för att hämta andan och kolla tiderna på laptimern. 1.44.8 visar den som bästa tid. Tiden känns bra och jag åker ut för att köra de sista minuterna för att få möjlighet att göra en provstart efter avflaggning.
Tar det lugnt i ett varv innan jag ökar för att försöka få till ytterligare ett bra varv. I högerkurvan efter långrakan känner jag hur bakhjulet sticker ut på sladd, och när det greppar igen kastas jag upp upp upp. Det sista jag minns är att jag är på väg ner igen, bredvid en vilt flaxande hoj. Har ett vagt minne av att nån funkis pratar med mig och att jag lastas upp på en bår.
Börjar bli ”någorlunda” klar i skallen i sjukstugan och börjar känna efter hur kroppen mår, samtidigt som jag försöker svara på sjukvårdspersonalens kluriga frågor om personnummer och veckodag?! Alla fingrar och tår funkar, bra bra. Det gör lite ont i höften, skulderbladet och ajajaxeln på vänster sida. Gör dock inte så farligt ont så jag frågar för säkerhets skull sjukvårdarna om de pumpat i mig nåt smärtstillande, vilket de bedyrar att de inte gjort. I efterhand har jag fått höra att jag frågade detta fyra gånger, men man måste ju vara säker, eller hur? Jag skyller på att skallen måste ha fått sig en smäll eftersom hjälmen tagit rejält med stryk!
Skeppas per ambulans till Värnamo för ordentlig undersökning. Röntgen visar på ett par sprickor i skulderbladet och att nyckelbenet är kaputt. Höften är hel men blåslagen, så nu blir det till att läka ihop i tid till Annelis och min stora dag i juni. Sedan får det bli nya tag med racingen!
Nedan följer några bilder från helgen:
, och ut på hojen igen!
