Meningslös musik - Ett nygammalt begrepp
Alla lyssnar vi på musik, omedvetet eller medvetet. Ingen kommer undan dessa pulserande toner som dundrar in i våra trumhinnor.
Idag, omedvetet, lyssnade jag på musik under morgonkaffet. På ett café centralt i Stockholm City sitter jag och grubblar. Sakta men säkert dras tankarna till musiken, den som med låg volym smyger ut ur högtalarna. Efter ett tag sitter jag där och nynnar på melodin som av musikvetare borde klassas som en av de minst genomtänkta och sämsta i modern tid,
Eiffel 65 - Blue, I korta drag kan jag översätta texten: "Jag har ett blått hus med ett blått fönster..., Jag är blå dabadedabada jag är blå..." Denna robotröst, tvångsmatad med halstabletter skär i öronen. Hur kommer det sig att den fåordiga låttexten och databaserade melodin på något sätt tillfredställer våra behov? Svaret är enkelt, rytmen. De sånger som man efter att ha hört genom en betongvägg kan nynna på är generellt sett skit. Budskapet Eiffel 65 vill tilldela oss är att han är blå, vilket han anser jobbigt. Då kan man dra slutsatsen att det inte är någon idé att bada i blåbär före studentskivan, det är jobbigt.
Det finns ett fåtal typer av musiker, två exempel: De som med sin musik vill föra fram ett budskap, det kan handla om mobbning, rasism eller så berättar de om sin barndom/uppväxt. Oftast rap och i viss mån hiphop kvalificerar sig för den typen. Sen har vi band som slår igenom stort, med en ynka låt. I folkmund kallar vi dessa "one hit wounders", definationen är simpel; En skiva med en dansvänlig låt, de som köpt skivan och lyssnat sönder låten cementerar sedan in den i betong och dumpar i marianergraven. En typexempel börjar på G och slutar på ünther, texten är kort sagt lågstadienivå, och melodin är tillverkad på en lunchrast. Jag måste säga grattis Günter, du har förstått konceptet med att tjäna lätta pengar.
Ingen glömmer heller den mystiske Dr. Bombay, ursprung okänt. Vissa pratade om Danmark, andra om Sverige. Hans 'Calcutta' hit lämnade ingen oberörd, den Indiske doktorn körde tydligen taxi i Calcutta, därav namnet på låten.
Det ryktas nu även att Günter var Dr Bombay.
Ett par månader efter att ha sålt platina på singeln så försvinner den mystiske doktorn och alla fjortonåringar får plocka ner sina noggrant upsatta posters som i vissa fall drar med sig en del av tapeten. Men dessa rivmärken i tapeten blir inte synliga många veckor, en Skotte (även han doktor) dyker upp. Dr Macdoo blir det extremt fyndiga namnet, efter ett par låtar så försvinner han spårlöst och än en gång rycks posters ner från väggarna. Med risk för att låta som en kassettbandspelare på 'repeat', så täcks revorna i tapeten med Günter, det senaste stjärnskottet på musikhimlen, som det så fint kallas. Han sjunger med inlevelse om att någon tar på hans "ding ding dong" och "tralala", jag kan faktist erkänna att jag har dansat vilda danser med alkohol i blodet till Günther, även kallad 'hockeyfrillan' för hans trendiga frisyr. Men inte fan blev jag klokare av att höra hans melodi klingandes på tinitusnivå. Frågan ni såklart ställer er är om det måste vara så, måste man vara lyhörd och måste det vara någonting artisten vill föra fram för att göra det legitimt att få göra musik? Nah, knappast. Men är det inte rent ut av patetiskt att en låt som lever på sin mellanstadiebetonade melodi får en person att vilja hoppa upp på bordet, kasta av sig kläderna och göra sig till åtlöje för en mindre publik?
Jag ska spinna vidare på fenomenet 'meningslös musik'.
Hur lång tid tillbaka sträcker sig vågen av meningslös musik?
90-talet, nu har den meningslösa musiken etablerat sig i de flesta skivhyllorna runt om i sverige och världen. Band som Eiffel 65, Aqua och Deep Blue under gjorde alla musik som jag klassar meningslös.
80-talet, Disco, disco, disco. Man dansar tills jävulen kommer och avlöser en.
70-talet, punken och till stor del proggens årtionde, båda är starkt budskap och meningsfulla musikstilar, de dominerade marknaden och flera hundra punkband bildades på gott och ont.
Det var nästan bara det som gällde, om man ser på generationen "70-talare".
60-talet Beatles för hela slanten. Kärleksbaserade låtar som framkallar skrikande ungdomar, härligt.
En del budskap, faktist.
Längre än såhär vågar jag inte (av brist på vetskap) sträcka mig.
På 50-talet gjordes dock en del meningslös musik, no questions asked.
Sen kan man dock med knapphändigt sökande inse att åren före 1950 innehöll majoritet med musik som förändrade världen till det positiva, vilket jag inte anser att Günther (Exempelvis) gör. Det var dock den tidens musik som var medverkande till formandet av nutidens musikstilar, även den meningslösa musiken.
Nu till det som kommer att bli det näst sista jag säger om mina reflektioner, jag har sammanställt det i en lista nedan.
Artister vi aldrig ser igen:
Nic&the family (Efter en sommarhit som inte lämnade någon fundersam har vi nog sett det sista av Nic och hans familj)
Günter (Att göra ungdomar kåta med stönande och sexistiska texter fungerade, nästan, en skiva. Pervers hockeyfrilla skapade ingen nygammal trend och du faller mot en ond bråd död från musikhimlen)
Tenacious D (Erat koncept fungerade på en platta, att Jack Black ska stanna på bioduken håller antagligen de flesta med om, hans mulliga partner kan spela gitarr på kräftskivor i norrland eller leva på Jack Blacks pengar när de du har nu är slut. Det skulle vara ett patetiskt drag av dig att försöka bli en ny Jimi Hendrix)
Sammanfattningsvis så kan jag med gott samvete berätta att den meningslösa musiken fortsättningsvis kommer vara en del av festen. Det är faktist den enda nytta den gör, den går att dansa till. Igentligen behöver vi inte budskap i musik, vi behöver rytm. Jag tycker dock synd om alla de med förstörda tapeter och krossade förväntningar. Det blir ingen ny skiva, artisten har förlorat inspirationen. Ett tema som handlar om att man dricker piñacolada och får lemmen fasthållen av en snygg brud håller inte länge, ta inte åt dig Günther.
Låt oss dock hålla diskussionen öppen, även om vi knappast kan påverka de snabba pengarna meningslös musik ger.
Jag hoppas att ni har förstått begreppet jag skapat och att ni förstår att jag inte vill skapa en debatt riktad mot dig som person, om du nu lyssnar på det jag skrivit om. Musiken är demokratisk, artister och andra låtskrivare får skriva om i princip vad de vill, sålänge de håller sig inom stadgarna. Och likväl får du lyssna på vad du vill, även om det du lyssnar på faktist är bottenlöst.
En del av er har säkerligen funderat på vad jag lyssnar på eftersom att jag kritiserar så förbannat.
Självklart ska ni få veta det: Jag var en inbiten hårdrockare för ett x antal år sedan, jag har dock förstått att det finns bra musik utanför denna underbara hårdrock. Jag fungerar på följande vis; Allting som gör inom hårdrock är bra, till stor del. Sen finns det axplock ur andra musikstilar där låtar kan vara bra, hiphop, rap, techno etc. Någonting jag har svårt för är dock dansbandsmusik, knytnävsslag i magen som "Över en kopp i min berså" (Eller vad den heter) är inte min cup of tea.
”Fantasi är viktigare än kunskap”
- Albert Einstein
Av. Michael Bergman Aka. B-MaN
Alla lyssnar vi på musik, omedvetet eller medvetet. Ingen kommer undan dessa pulserande toner som dundrar in i våra trumhinnor.
Idag, omedvetet, lyssnade jag på musik under morgonkaffet. På ett café centralt i Stockholm City sitter jag och grubblar. Sakta men säkert dras tankarna till musiken, den som med låg volym smyger ut ur högtalarna. Efter ett tag sitter jag där och nynnar på melodin som av musikvetare borde klassas som en av de minst genomtänkta och sämsta i modern tid,
Eiffel 65 - Blue, I korta drag kan jag översätta texten: "Jag har ett blått hus med ett blått fönster..., Jag är blå dabadedabada jag är blå..." Denna robotröst, tvångsmatad med halstabletter skär i öronen. Hur kommer det sig att den fåordiga låttexten och databaserade melodin på något sätt tillfredställer våra behov? Svaret är enkelt, rytmen. De sånger som man efter att ha hört genom en betongvägg kan nynna på är generellt sett skit. Budskapet Eiffel 65 vill tilldela oss är att han är blå, vilket han anser jobbigt. Då kan man dra slutsatsen att det inte är någon idé att bada i blåbär före studentskivan, det är jobbigt.
Det finns ett fåtal typer av musiker, två exempel: De som med sin musik vill föra fram ett budskap, det kan handla om mobbning, rasism eller så berättar de om sin barndom/uppväxt. Oftast rap och i viss mån hiphop kvalificerar sig för den typen. Sen har vi band som slår igenom stort, med en ynka låt. I folkmund kallar vi dessa "one hit wounders", definationen är simpel; En skiva med en dansvänlig låt, de som köpt skivan och lyssnat sönder låten cementerar sedan in den i betong och dumpar i marianergraven. En typexempel börjar på G och slutar på ünther, texten är kort sagt lågstadienivå, och melodin är tillverkad på en lunchrast. Jag måste säga grattis Günter, du har förstått konceptet med att tjäna lätta pengar.
Ingen glömmer heller den mystiske Dr. Bombay, ursprung okänt. Vissa pratade om Danmark, andra om Sverige. Hans 'Calcutta' hit lämnade ingen oberörd, den Indiske doktorn körde tydligen taxi i Calcutta, därav namnet på låten.
Det ryktas nu även att Günter var Dr Bombay.
Ett par månader efter att ha sålt platina på singeln så försvinner den mystiske doktorn och alla fjortonåringar får plocka ner sina noggrant upsatta posters som i vissa fall drar med sig en del av tapeten. Men dessa rivmärken i tapeten blir inte synliga många veckor, en Skotte (även han doktor) dyker upp. Dr Macdoo blir det extremt fyndiga namnet, efter ett par låtar så försvinner han spårlöst och än en gång rycks posters ner från väggarna. Med risk för att låta som en kassettbandspelare på 'repeat', så täcks revorna i tapeten med Günter, det senaste stjärnskottet på musikhimlen, som det så fint kallas. Han sjunger med inlevelse om att någon tar på hans "ding ding dong" och "tralala", jag kan faktist erkänna att jag har dansat vilda danser med alkohol i blodet till Günther, även kallad 'hockeyfrillan' för hans trendiga frisyr. Men inte fan blev jag klokare av att höra hans melodi klingandes på tinitusnivå. Frågan ni såklart ställer er är om det måste vara så, måste man vara lyhörd och måste det vara någonting artisten vill föra fram för att göra det legitimt att få göra musik? Nah, knappast. Men är det inte rent ut av patetiskt att en låt som lever på sin mellanstadiebetonade melodi får en person att vilja hoppa upp på bordet, kasta av sig kläderna och göra sig till åtlöje för en mindre publik?
Jag ska spinna vidare på fenomenet 'meningslös musik'.
Hur lång tid tillbaka sträcker sig vågen av meningslös musik?
90-talet, nu har den meningslösa musiken etablerat sig i de flesta skivhyllorna runt om i sverige och världen. Band som Eiffel 65, Aqua och Deep Blue under gjorde alla musik som jag klassar meningslös.
80-talet, Disco, disco, disco. Man dansar tills jävulen kommer och avlöser en.
70-talet, punken och till stor del proggens årtionde, båda är starkt budskap och meningsfulla musikstilar, de dominerade marknaden och flera hundra punkband bildades på gott och ont.
Det var nästan bara det som gällde, om man ser på generationen "70-talare".
60-talet Beatles för hela slanten. Kärleksbaserade låtar som framkallar skrikande ungdomar, härligt.
En del budskap, faktist.
Längre än såhär vågar jag inte (av brist på vetskap) sträcka mig.
På 50-talet gjordes dock en del meningslös musik, no questions asked.
Sen kan man dock med knapphändigt sökande inse att åren före 1950 innehöll majoritet med musik som förändrade världen till det positiva, vilket jag inte anser att Günther (Exempelvis) gör. Det var dock den tidens musik som var medverkande till formandet av nutidens musikstilar, även den meningslösa musiken.
Nu till det som kommer att bli det näst sista jag säger om mina reflektioner, jag har sammanställt det i en lista nedan.
Artister vi aldrig ser igen:
Nic&the family (Efter en sommarhit som inte lämnade någon fundersam har vi nog sett det sista av Nic och hans familj)
Günter (Att göra ungdomar kåta med stönande och sexistiska texter fungerade, nästan, en skiva. Pervers hockeyfrilla skapade ingen nygammal trend och du faller mot en ond bråd död från musikhimlen)
Tenacious D (Erat koncept fungerade på en platta, att Jack Black ska stanna på bioduken håller antagligen de flesta med om, hans mulliga partner kan spela gitarr på kräftskivor i norrland eller leva på Jack Blacks pengar när de du har nu är slut. Det skulle vara ett patetiskt drag av dig att försöka bli en ny Jimi Hendrix)
Sammanfattningsvis så kan jag med gott samvete berätta att den meningslösa musiken fortsättningsvis kommer vara en del av festen. Det är faktist den enda nytta den gör, den går att dansa till. Igentligen behöver vi inte budskap i musik, vi behöver rytm. Jag tycker dock synd om alla de med förstörda tapeter och krossade förväntningar. Det blir ingen ny skiva, artisten har förlorat inspirationen. Ett tema som handlar om att man dricker piñacolada och får lemmen fasthållen av en snygg brud håller inte länge, ta inte åt dig Günther.
Låt oss dock hålla diskussionen öppen, även om vi knappast kan påverka de snabba pengarna meningslös musik ger.
Jag hoppas att ni har förstått begreppet jag skapat och att ni förstår att jag inte vill skapa en debatt riktad mot dig som person, om du nu lyssnar på det jag skrivit om. Musiken är demokratisk, artister och andra låtskrivare får skriva om i princip vad de vill, sålänge de håller sig inom stadgarna. Och likväl får du lyssna på vad du vill, även om det du lyssnar på faktist är bottenlöst.
En del av er har säkerligen funderat på vad jag lyssnar på eftersom att jag kritiserar så förbannat.
Självklart ska ni få veta det: Jag var en inbiten hårdrockare för ett x antal år sedan, jag har dock förstått att det finns bra musik utanför denna underbara hårdrock. Jag fungerar på följande vis; Allting som gör inom hårdrock är bra, till stor del. Sen finns det axplock ur andra musikstilar där låtar kan vara bra, hiphop, rap, techno etc. Någonting jag har svårt för är dock dansbandsmusik, knytnävsslag i magen som "Över en kopp i min berså" (Eller vad den heter) är inte min cup of tea.
”Fantasi är viktigare än kunskap”
- Albert Einstein
Av. Michael Bergman Aka. B-MaN
när den spelas på radion så stänger jag av. Gäller även annat jävla intetsägande skval.
