Don Quixote
Nordic BoTT 2010
Alternativa rubriker "Ett maraton i fysisk smärta, metala spärrar, dåliga rejsmagar och svenskt väder" eller "fan va fort alla kör".
Phu.. Det finns en del att skriva om de senaste fyra dagarna. Ni som var där får fylla på med eran egna version.
Så handikappad och oanvändbar har jag aldrig kännt mig. Ända gångerna ryggen fungerade som en rygg bör göra var när man satt på hojen och började få upp värmen. På torsdag / fredag fick jag snällt be mina vänner lyfta på och av mig på hojen och resten av tiden gick jag rakryggat runt och pekade på saker som behövde göras. Tack till Mike och Jonas och många fler som krängde däck, bredde smörgåsar, plockade upp saker jag tappade på marken (marken kan vara långt ner ibland) och mycket mer.
Men nog om det. Det kördes hoj också. Märkte tidigt att man hade gått o blivit farträdd över vintern. Sannerligen tur att man hade några dagar på sig före kvalet. Första kvalet på lördagen var inte så spännande. Tror vi fick 2 eller 3 fria varv utan gul / röd / vit flagg. Huij va folk kraschade. Andra kvalet var bättre och gick i strålande sol. Kapade två sekunder och trodde att jag skulle förbättra min 13e plats betänkligt. Snopet sedan att se att man rasat ner till 18e plats. Detta såg man dock först på söndag morgon. Vi var många som undrade om vi helt enkelt skulle få åka ut och ställa sig lite var man ville på rejset då det inte såg ut som om det skulle komma fram några kvaltider innan dess.
Söndag och rejs. Magen började i vanlig ordning bubbla en smula runt lunch men ett par klunkar klassisk yoghurt (dom har kommit i ny förpackning med skruvkork nu - helt lysande) satte stopp för vidare utbrott. Spännt och nervöst var det i vilket fall när man stog på gridden och för att citera Själsflugan "frimärkssamling känns plötligt som en intressant och trevlig hobby". Starten gick bra. Sephahewe stod snudd på still och redan där ökade chanserna att komma före honom i mål högst betänkligt. Fegade lite in i första böj för det var så jäkla trångt men nedför flygrakan i allt högre fart växte planerna på en riktigt kungainbromsning. Höll stumt och letade luckan på innern som alltid kommer. För folk fegar väl på första varvet? För luckan kommer väl?? Det började bli ont om tid. 200-skylten kom och gick. Får nästan be lite om ursäkt till andra förare för att det blev lite hårigare än planerat. Kunde ha blivit en masskrasch att skämmas länge över men hur det var fick jag brytit ner hojen och tagit kurvan. Tog nog en 6-8 placeringar men det var kortvarigt då nedväxlingar hade försummats och det inte hände mycket då man gick på gas. Lycklig över att ha rett ut den här situationen hittade jag min plats i rejset och körde så min otränade skitkropp skrek i vånda och nöd. Hade i flera varv en hård fight med nr. 64, Stefan Abrahamsson men fick till sist se mig besegrad. Trodde jag satt säkert men det visade sig efter målgång att Palte hade fått vittring på mig och smiskat in en 1.45-tid på sista varvet (4 sek bättre än kval) och bara var några tiondelar efter in i mål. Snopet att jag knep den sista poängen på 15e plats men jag log brett åt situationen
Det är fortfarande lika jobbigt att köra RR. Orkar köra med lite attack i 6-7 varv sen var det kramp och flås och ont och bara vilja kvar. Måste fysträna men det är juh så trist
Slutligen - sur standardkawa är inte skoj på långa rakor men det går liksom inte gnälla när Miinin kan göra 1.39 i std600.
Road-Racing är precis lika skoj som man inbillat sig hela vintern, och det trots regniga depåer, sunkiga toaletter, duschar som får en att tänka på katastrofområden, onda kroppar, havererad ekonomi och försummat skolarbete.
Vi ses på knudan den 15e!
Phu.. Det finns en del att skriva om de senaste fyra dagarna. Ni som var där får fylla på med eran egna version.
Så handikappad och oanvändbar har jag aldrig kännt mig. Ända gångerna ryggen fungerade som en rygg bör göra var när man satt på hojen och började få upp värmen. På torsdag / fredag fick jag snällt be mina vänner lyfta på och av mig på hojen och resten av tiden gick jag rakryggat runt och pekade på saker som behövde göras. Tack till Mike och Jonas och många fler som krängde däck, bredde smörgåsar, plockade upp saker jag tappade på marken (marken kan vara långt ner ibland) och mycket mer.
Men nog om det. Det kördes hoj också. Märkte tidigt att man hade gått o blivit farträdd över vintern. Sannerligen tur att man hade några dagar på sig före kvalet. Första kvalet på lördagen var inte så spännande. Tror vi fick 2 eller 3 fria varv utan gul / röd / vit flagg. Huij va folk kraschade. Andra kvalet var bättre och gick i strålande sol. Kapade två sekunder och trodde att jag skulle förbättra min 13e plats betänkligt. Snopet sedan att se att man rasat ner till 18e plats. Detta såg man dock först på söndag morgon. Vi var många som undrade om vi helt enkelt skulle få åka ut och ställa sig lite var man ville på rejset då det inte såg ut som om det skulle komma fram några kvaltider innan dess.
Söndag och rejs. Magen började i vanlig ordning bubbla en smula runt lunch men ett par klunkar klassisk yoghurt (dom har kommit i ny förpackning med skruvkork nu - helt lysande) satte stopp för vidare utbrott. Spännt och nervöst var det i vilket fall när man stog på gridden och för att citera Själsflugan "frimärkssamling känns plötligt som en intressant och trevlig hobby". Starten gick bra. Sephahewe stod snudd på still och redan där ökade chanserna att komma före honom i mål högst betänkligt. Fegade lite in i första böj för det var så jäkla trångt men nedför flygrakan i allt högre fart växte planerna på en riktigt kungainbromsning. Höll stumt och letade luckan på innern som alltid kommer. För folk fegar väl på första varvet? För luckan kommer väl?? Det började bli ont om tid. 200-skylten kom och gick. Får nästan be lite om ursäkt till andra förare för att det blev lite hårigare än planerat. Kunde ha blivit en masskrasch att skämmas länge över men hur det var fick jag brytit ner hojen och tagit kurvan. Tog nog en 6-8 placeringar men det var kortvarigt då nedväxlingar hade försummats och det inte hände mycket då man gick på gas. Lycklig över att ha rett ut den här situationen hittade jag min plats i rejset och körde så min otränade skitkropp skrek i vånda och nöd. Hade i flera varv en hård fight med nr. 64, Stefan Abrahamsson men fick till sist se mig besegrad. Trodde jag satt säkert men det visade sig efter målgång att Palte hade fått vittring på mig och smiskat in en 1.45-tid på sista varvet (4 sek bättre än kval) och bara var några tiondelar efter in i mål. Snopet att jag knep den sista poängen på 15e plats men jag log brett åt situationen
Det är fortfarande lika jobbigt att köra RR. Orkar köra med lite attack i 6-7 varv sen var det kramp och flås och ont och bara vilja kvar. Måste fysträna men det är juh så trist
Slutligen - sur standardkawa är inte skoj på långa rakor men det går liksom inte gnälla när Miinin kan göra 1.39 i std600.
Road-Racing är precis lika skoj som man inbillat sig hela vintern, och det trots regniga depåer, sunkiga toaletter, duschar som får en att tänka på katastrofområden, onda kroppar, havererad ekonomi och försummat skolarbete.
Vi ses på knudan den 15e!
