K B
Gudomlig sporthojare
- Gick med
- 27 Feb 2008
- Ort
- Långt bort
- Hoj
- CBR900RR -92, CBR 900RR -92 Turbo, K5 Turbo, 7/11 Turbo, CBR1000RR SC59
Lång läsning, men kan tänka mig att den här historian kanske kan vara intressant för någon 
Den 3 Juli förra månaden var det äntligen dags. Min dröm om att äntligen få åka hoj gick i uppfyllelse och jag stod där på morgonen och tänkte att nu äntligen är det fan gjort! I 20 år hade jag väntat på den här dagen. Jag har vuxit upp med, ända sedan jag kunnat gå, att hojar är det enda som gäller för mig. Min pappa som var lika tokig hojar omkom tyvärr när jag var 3,5 år i mc-olycka här i Trollhättan. Jag ärvde väldigt tidig hans intresse då mina första ord var: Mamma, pappa, wheelie, burna och alla hojmärken Intresset har alltid funnits kvar även efter vad som hände. För jag har alltid tänkt att jag tycker inte det finns något annat som jag verkligen brinner för och som jag vill hålla på med, som detta och då ska jag även göra det. Ingen har sagt emot mig, men kommit med råd som "det räcker väl med bilkörkort?" "tänk om det händer samma sak för dig..." Jag har alltid stått på mig och sagt att vad som helst kan hända och jag vill inte leva ett liv, utan att få leva det. Jag kan lika gärna bli påkörd av en buss imorgon eller ramla ner för trappan 
Mamma har alltid vart den som stöttat mig och även fast hon djupt inombords inte velat. Det syntes tydligt då hon bröt ihop första gången jag satte på mig mitt skinnställ att hon inte var lika glad över att jag också ska börja köra hoj. Så hon har iallafall sagt att "klart att du ska köra motorcykel när jag vet att du är som din pappa". Så att gå i fotboll och hockey var något jag tvärslutade med när jag var 12, för då får man ju ta roadracing licens! Sa som det var att: "Vi skaffar en banhoj och jag får börja tävla nu, morsan!" Fick svaret: "vi har inte tid för det där att köra runt på dig och hålla på. Blir enklare om du fixar sånt när du är 18". Så är man 12 år och har 100 kr i veckopeng samt att tjata oavbrutet inte hjälper, då finns det tyvärr inte så mycket att göra...
Åren gick och jag blev 18 på våren, perfekt timing. Skrev in mig på körskolan, bokade lektioner. Skinnställ och hela rubbet var fixat för längesen.
Så efter en krogkväll börjar jag ha lite ont i bröstet, tänker att "ja, men. Det va nog den skabbiga madrassen jag låg på inatt som gör att det känns lite.."
Det gick fem dagar innan jag åkte in till vårdcentralen för jag kunde inte gå för det kändes som åsknedslag i hela bröstet. De skickade mig till sjukhuset för röntgen och efter 5 minuter rusar de ut och kommer fram till mig "Du måste till akuten och opereras" jag som tycker såna här grejer inte är stor sak frågar med ett leende på läpparna "jaha, vad har hänt då?" "Din lunga har kollapsat" "Haha va? skojar du?"
Och så va inte fallet, men jag tog det med en klackspark och tänkte att detta är inga problem eftersom de sa efter operationen att jag kan åka hem efter två dagar. "Va bra, då behöver jag inte oroa mig över körkortet"
Två dagar blev tre veckor på sjukhus, då lungan inte repade sig och jag fick åka till Sahlgrenska och limma ihop lungan.
Jag var helt förstörd som fick ligga inne nästan hela sommaren och att ens sätta på sig skinnstället gick inte pga bröstsmärtor efter operationen. Så då tänkte jag att: "Ok, nästa år när jag är 19. Då tar jag det och hinner allt med hela skiten så jag slipper de nya reglerna 2013" Sagt och gjort, när våren kom så började jag från början, utan att ens ha börjat innan. Allting var fixat och uppkörningen var bokad 5 September. Så blev det 31 Augusti och känner av smärtor i andra bröstet, resultatet: Kollapsad lunga IGEN. Då föll hela världen ihop för mig. "Ska jag behöva ha det så här hela livet?" "Är det min pappa som ser till att jag inte ska få körkort" "kommer jag ens kunna köra hoj någonting i mitt liv?" var tankarna som flög runt hela tiden i huvudet. Fick totalt 5 lungkollapser mellan september och oktober innan de bestämde sig för att operera mig. Blev opererad på andra lungan och visste att jag kommer aldrig hinna repa mig innan minst December på sin höjd och då har de redan hunnit stänga uppkörningstiderna...
Efter två år av väntan så stod jag till slut där och var den enda av 8st på hela dagen som fick gå hem med ett körkort i handen. Bröt t.o.m ihop när han sa att jag var godkänd. För då kom känslorna direkt. Att få ha väntat hela livet på detta, min pappa och hans mcolycka, allt på samma gång. Tog ett djupt andetag och började känna lyckoruset i hela kroppen!
Eftersom jag numera bor uppe i Sunne och har hojen i Karlstad så satte jag mig i bilen med skinnställ och allting, drog upp till Karlstad, satte mig på hojen och åkte ner igen till Trollhättan. Det ösregnade den dagen, men jag var som ett barn på julafton när jag satt där och tänkte "fan, jag får åka vart jag vill, när jag vill, PÅ HOJ!"
Så sen den dagen har jag vart lite överallt i Sverige och åkt runt. Hur man föreställt sig att hojlivet ska vara är ingenting mot vad det faktiskt är. När man åkt en slingrig landsväg ute i skogen för att sedan komma ut mot en lång raksträcka med öppna åkrar och solnedgången i bakgrunden är helt oslagbart och man vill bara inte sluta köra. Det är inte bara hojåkningen som gör allting. Allt folk som man träffar på div mackar och uteserveringar som man slänger snabba ord med och som man kanske inte träffar igen, är ett sånt som alltid sätter ett leende på läpparna för hojfolket är det enda gruppen som verkligen håller ihop och som bryr sig om varandra, även fast man bara är totala främlingar.
Har vänner som sagt att "kör bara bana, gata suger" Ja, STADSÅKNING suger. Men att köra landsvägar är det bästa sättet att verkligen känna sig fri och se Sverige som man ska göra, på två hjul. Samt att jag kan åka utomlands med hoj och köra serpentinvägarna nere i Österrike, åka vid rivieran eller dra på hoj till Isle Of Man och känna på stämningen där. Banlicens ska jag fixa till våren, men jag tycker inte att bara det räcker. Jag vill kunna köra hoj så mycket som jag bara kan och då går det inte bli bättre med ett körkort i handen.
Så på denna månaden, vad har jag hunnit med? Jo: 400 mil snart på hojen, träffat gött folk, prövat en gixxer 1000 och att jag även fått känna på hur det verkligen är att leva. MEN! Höjdpunkten kom i fredags då jag la mina första knäskrap!
Vill bara dela med mig av min dröm och min väntan på den här stunden och även tacka er på forumet. Man har läst allt möjligt genom åren, men allt som använts för hjälpande syfte har suttit i huvudet sen första gången man satte sig på hojen och man tänker alltid ett steg före, tack vare hur man läst här "hur man ska köra hoj". En månad har gått och det ska fortsätta livet ut också!
Nu tappade jag dock hojen igår pga en sån idiotisk grej att den rullat framåt när den stod på stödet, så den har fått lite kärleksmärken Så ut och fixa kopplingshandtag och blinkers osv som inte klarade sig, så man kan dra ut och åka igen!
Ha det bra allihopa där ute och kör snyggt, så får man hoppas att man ses framöver!
Den 3 Juli förra månaden var det äntligen dags. Min dröm om att äntligen få åka hoj gick i uppfyllelse och jag stod där på morgonen och tänkte att nu äntligen är det fan gjort! I 20 år hade jag väntat på den här dagen. Jag har vuxit upp med, ända sedan jag kunnat gå, att hojar är det enda som gäller för mig. Min pappa som var lika tokig hojar omkom tyvärr när jag var 3,5 år i mc-olycka här i Trollhättan. Jag ärvde väldigt tidig hans intresse då mina första ord var: Mamma, pappa, wheelie, burna och alla hojmärken
Intresset har alltid funnits kvar även efter vad som hände. För jag har alltid tänkt att jag tycker inte det finns något annat som jag verkligen brinner för och som jag vill hålla på med, som detta och då ska jag även göra det. Ingen har sagt emot mig, men kommit med råd som "det räcker väl med bilkörkort?" "tänk om det händer samma sak för dig..." Jag har alltid stått på mig och sagt att vad som helst kan hända och jag vill inte leva ett liv, utan att få leva det. Jag kan lika gärna bli påkörd av en buss imorgon eller ramla ner för trappan Mamma har alltid vart den som stöttat mig och även fast hon djupt inombords inte velat. Det syntes tydligt då hon bröt ihop första gången jag satte på mig mitt skinnställ att hon inte var lika glad över att jag också ska börja köra hoj. Så hon har iallafall sagt att "klart att du ska köra motorcykel när jag vet att du är som din pappa". Så att gå i fotboll och hockey var något jag tvärslutade med när jag var 12, för då får man ju ta roadracing licens! Sa som det var att: "Vi skaffar en banhoj och jag får börja tävla nu, morsan!" Fick svaret: "vi har inte tid för det där att köra runt på dig och hålla på. Blir enklare om du fixar sånt när du är 18". Så är man 12 år och har 100 kr i veckopeng samt att tjata oavbrutet inte hjälper, då finns det tyvärr inte så mycket att göra...
Åren gick och jag blev 18 på våren, perfekt timing. Skrev in mig på körskolan, bokade lektioner. Skinnställ och hela rubbet var fixat för längesen.
Så efter en krogkväll börjar jag ha lite ont i bröstet, tänker att "ja, men. Det va nog den skabbiga madrassen jag låg på inatt som gör att det känns lite.."
Det gick fem dagar innan jag åkte in till vårdcentralen för jag kunde inte gå för det kändes som åsknedslag i hela bröstet. De skickade mig till sjukhuset för röntgen och efter 5 minuter rusar de ut och kommer fram till mig "Du måste till akuten och opereras" jag som tycker såna här grejer inte är stor sak frågar med ett leende på läpparna "jaha, vad har hänt då?" "Din lunga har kollapsat" "Haha va? skojar du?"
Och så va inte fallet, men jag tog det med en klackspark och tänkte att detta är inga problem eftersom de sa efter operationen att jag kan åka hem efter två dagar. "Va bra, då behöver jag inte oroa mig över körkortet"
Två dagar blev tre veckor på sjukhus, då lungan inte repade sig och jag fick åka till Sahlgrenska och limma ihop lungan.
Jag var helt förstörd som fick ligga inne nästan hela sommaren och att ens sätta på sig skinnstället gick inte pga bröstsmärtor efter operationen. Så då tänkte jag att: "Ok, nästa år när jag är 19. Då tar jag det och hinner allt med hela skiten så jag slipper de nya reglerna 2013" Sagt och gjort, när våren kom så började jag från början, utan att ens ha börjat innan. Allting var fixat och uppkörningen var bokad 5 September. Så blev det 31 Augusti och känner av smärtor i andra bröstet, resultatet: Kollapsad lunga IGEN. Då föll hela världen ihop för mig. "Ska jag behöva ha det så här hela livet?" "Är det min pappa som ser till att jag inte ska få körkort" "kommer jag ens kunna köra hoj någonting i mitt liv?" var tankarna som flög runt hela tiden i huvudet. Fick totalt 5 lungkollapser mellan september och oktober innan de bestämde sig för att operera mig. Blev opererad på andra lungan och visste att jag kommer aldrig hinna repa mig innan minst December på sin höjd och då har de redan hunnit stänga uppkörningstiderna...
Efter två år av väntan så stod jag till slut där och var den enda av 8st på hela dagen som fick gå hem med ett körkort i handen. Bröt t.o.m ihop när han sa att jag var godkänd. För då kom känslorna direkt. Att få ha väntat hela livet på detta, min pappa och hans mcolycka, allt på samma gång. Tog ett djupt andetag och började känna lyckoruset i hela kroppen!
Eftersom jag numera bor uppe i Sunne och har hojen i Karlstad så satte jag mig i bilen med skinnställ och allting, drog upp till Karlstad, satte mig på hojen och åkte ner igen till Trollhättan. Det ösregnade den dagen, men jag var som ett barn på julafton när jag satt där och tänkte "fan, jag får åka vart jag vill, när jag vill, PÅ HOJ!"
Så sen den dagen har jag vart lite överallt i Sverige och åkt runt. Hur man föreställt sig att hojlivet ska vara är ingenting mot vad det faktiskt är. När man åkt en slingrig landsväg ute i skogen för att sedan komma ut mot en lång raksträcka med öppna åkrar och solnedgången i bakgrunden är helt oslagbart och man vill bara inte sluta köra. Det är inte bara hojåkningen som gör allting. Allt folk som man träffar på div mackar och uteserveringar som man slänger snabba ord med och som man kanske inte träffar igen, är ett sånt som alltid sätter ett leende på läpparna för hojfolket är det enda gruppen som verkligen håller ihop och som bryr sig om varandra, även fast man bara är totala främlingar.
Har vänner som sagt att "kör bara bana, gata suger" Ja, STADSÅKNING suger. Men att köra landsvägar är det bästa sättet att verkligen känna sig fri och se Sverige som man ska göra, på två hjul. Samt att jag kan åka utomlands med hoj och köra serpentinvägarna nere i Österrike, åka vid rivieran eller dra på hoj till Isle Of Man och känna på stämningen där. Banlicens ska jag fixa till våren, men jag tycker inte att bara det räcker. Jag vill kunna köra hoj så mycket som jag bara kan och då går det inte bli bättre med ett körkort i handen.
Så på denna månaden, vad har jag hunnit med? Jo: 400 mil snart på hojen, träffat gött folk, prövat en gixxer 1000 och att jag även fått känna på hur det verkligen är att leva. MEN! Höjdpunkten kom i fredags då jag la mina första knäskrap!
Vill bara dela med mig av min dröm och min väntan på den här stunden och även tacka er på forumet. Man har läst allt möjligt genom åren, men allt som använts för hjälpande syfte har suttit i huvudet sen första gången man satte sig på hojen och man tänker alltid ett steg före, tack vare hur man läst här "hur man ska köra hoj". En månad har gått och det ska fortsätta livet ut också!
Nu tappade jag dock hojen igår pga en sån idiotisk grej att den rullat framåt när den stod på stödet, så den har fått lite kärleksmärken
Så ut och fixa kopplingshandtag och blinkers osv som inte klarade sig, så man kan dra ut och åka igen!Ha det bra allihopa där ute och kör snyggt, så får man hoppas att man ses framöver!
Last edited:
Hittades dagen efter och stod på verkstad resten av sommaren 
