Jag skrev en tråd här om min pappa när han dog i cancer för 2 år sen. Han är dels orsaken till att jag finns, dels körde han mycket hoj när han var yngre, han lärde mig mecka, han lärde mig att älska teknik, motorcyklar, motorer, flygplan mm, han lärde mig att tänka annorlunda och lösa problemen. Hade det inte varit för honom hade jag vare sig haft en bunt hojar eller suttit här.
Just då kände jag mig otroligt liten och ensam i världen, emotionellt kändes det som att ingen annan kunde vara i min situation. Men jag fick ett otroligt stöd härifrån, som gjorde att jag kände mig lite mindre ensam i min situation, och faktiskt fick lite mer ork att gå vidare. Tack alla för det! Sporthoj är väl till för att hjälpa hojåkare? Jag tycker att hjälp i såna här situationer är otroligt mycket viktigare än att laga nåns trasiga hoj! Utan förare så åker hojen ingenstans iaf...
obruT, jag förstår hur det känns, graven blir otroligt konkret
Hoppas dom värsta såren har börjat lika iaf!