... och sen vaknade jag till ljudet av regn smattrande mot husvagnstaket. Givetvis vet vädergudarna exakt när det är motorcykeltävling på gång nånstans och dräller nederbörd på den specifika platsen.
Förarmötet skulle ske 08:20, men så dags hade ingen i Team DNS ens funderat på att stiga ur sängen. Lyckligtvis har vi en mer laglydig kollega i Sleven Honda Italia Team (SHIT) som inte vågar annat än att göra som han blir tillsagd.
Det hade hotats med att man skulle signera en närvarolista, men den idén slopades på grund av regnet. Vi frågade Sleven om det sagts nånting annat än "gula linjen, escapen, däckchikan, var tydlig med när du ska in i depå" osv.
Sleven sa att det var nånting nytt och avgörande på gång, men att fy fan jävla skit-sege nog skulle bli varse. Who cares, liksom?
Jag har blivit meddelad att hela ovanstående stycke är felaktigt. Det hände på söndagen. Jag tycker dock inte att fakta ska få stå i vägen för en bra story så here it is.
Eftersom det regnade så dant så skulle det bytas till friska regndäck. Jag hade med mig ett sprillans set och fy fan jävla skit-sege hade ett hyfsat okej set begagnade. Jag erbjöd Sleven det nya setet för en summa pengar. Han är som bekant från Småland, och sa att han gärna provade fy fan jävla skit-seges begagnade däck för halva priset.
Jag krängde fy fan jävla skit-seges däck och balanserade dom noggrant. Utanpå vikterna fäste jag vit vävtejp för att balansvikterna dels inte skulle trilla bort, men även för att de skulle bli helt osynliga. När Sleven krängt sina regndäck på plats balanserade jag även dessa, men den här gången använde jag silverfärgad... eh, silvertejp för att fästa och dölja. Nu började det bli lite kris med tiden fram till kvalet, så hjulen skulle direkt från balanseringsmanicken till hojen.
Sleven hade redan börjat montera framhjulet medan jag balanserade bakhjulet.
När jag tog bort balanseringsaxeln insåg jag att hans Marvic-fälg led av samma åkomma som min. Lagret på drevsidan i fälgen satt löst. Eftersom jag är en mycket snabbtänkt individ och själv råkat ut för samma problem visste jag att det i värsta fall skulle leda till att fälgen åkte på lagren och skivan skulle svarva i okfästet. Jag fattade ett raskt beslut att inte säga nåt, utan bara sätta dit hjulet och hoppas att inget hände. Jag överlevde ju, så det skulle Sleven säkert också göra.
Motorcyklarna varmkördes och rullade ut till kval. Fy fan jävla skit-sege stod på som vanligt i blötan och låg faktiskt tvåa bakom Dennis Wilje en stund. Sleven såg inte ut att trivas riktigt lika bra. (Här måste det finnas nån sorts koppling mellan "fisken i vattnet" och "var ska sleven vara om inte i grytan", men jag kommer inte på nåt. Var ska sleven vara om inte i fisken? Nä.)
Fy fan jävla skit-sege kom in i depå och meddelade glatt att hojen var hel nu och att det inte spikade alls. Jag lät honom veta att det kördes femmor i toppen, medan han "bara" kört en hög nia och puttade iväg honom ut på banan igen. Sleven kom in och flåsade ljudligt. Jag berättade att han körde på 1:19 och att det inte dög. Jag sa åt honom att åka ut och inte komma tillbaka om han inte körde tolvor, så det gjorde han. Kvalet var alltså en fullkomlig succé där fy fan jävla skit-sege snöt sjätte plats på griden och Sleven femtonde.
Fy fan jävla skit-sege blev helt lycklig, se bara:
Vill du inte bara slå honom?
Väl tillbaka i tältet ställdes motorcyklarna upp på stöden och Sleven gav sitt bakhjul en snurr. Det rörde sig knappt och lät lite konstigt. Lagren hade mycket riktigt rört sig i fälgen så att fälgen numera satt två centimeter längre till höger än vad som är brukligt. På min blev bara skivan lite repig, men Sleven hade lyckats svarva bort en betydande del av okfästet med skruvarna som håller bromsskivan. Det satt smulten aluminium på skruvskallarna så det såg ut som nånting som skulle kunnat sitta på en nylandad rymdfärja.
Jag avslöjade att jag hade noterat att lagret var löst, men struntat i att säga nåt för att inte döda motivation och geist. Turligt nog dödade jag inte Sleven heller. Fy fan jävla skit-sege viskade teatraliskt till mig lite senare: "Det där hade kunnat gå riktigt illa, du", men eftersom jag genom empiriska tester visste att det inte är nån fara alls viftade jag bara bort det.
Direkt efter kvalet skulle det vara grid show för 125GP och Superbike. Motorcyklarna putsades upp hjälpligt efter blötkvalet och Sleven bytte till torrhjul eftersom det inte går an att komma dragade med en motorcykel som gör metalliskt hasande ljud. Grid showen blev en succé vad avser närvaro av förare och motorcyklar, även om publiken kanske inte strömmade till i några större flockar. Efter nån halvtimme tröttnade vi lite granna och rullade tillbaka motorcyklarna till tältet. Men se hur fint det var!
För att släta över att jag undanhållit informationen om lagerlägeläget för Sleven erbjöd jag mig att byta lagren i fälgen. Sleven lånade en varmluftpistol från Nordgren Racing och jag mobiliserade hjullager ur fy fan jävla skit-seges förråd (eller lagerlager, haha). Jag värmde fälgen länge och väl. Lagret på drevsidan var bara att plocka ut med fingrarna efter demontering av låsringen. På skivsidan, där lagret satt lite djupare än vanligt, krävdes milt våld. Eftersom jag är som jag är plockade jag upp lagret för att titta lite på det. Att det fortfarande höll cirka 93 grader blev inte uppenbart förrän efter några sekunder. Aj.
Jag tänkte att en quick fix var att limma i lagret med cylindrisk låsning a.k.a. lagerlim. Jag tog fram ett nytt lager (jag tog alltså fram två, men bara det ena skulle in på den sidan, ju!) och skulle sätta det på plats. Det föll ner i botten på lagerläget med en metallisk klang och gick att rucka runt hej vilt där nere. Jag visade Sleven hur illa ställt det var och vi kom överens om att det inte ens var nån idé att försöka. Slevens vanligtvis goda humör blev något mer dämpat, eftersom det skulle bli fet kris om det var tveksamheter angående däckvalet kort före rejsstart. Han tog mod till sig och kontaktade mannen han köpt sin motorcykel av och bad att få låna en annan fälg. Det fick han givetvis, så regndäcket krängdes av den defekta fälgen och monterades på lånefälgen. Även denna gång balanserade jag det hela, men eftersom fälgen var svart tog jag svart vävtejp för att säkra och osynliggöra vikterna. Nu inser alla och envar givetvis att inget görs till hälften i Team DNS/Sleven Honda Italia Team (SHIT), eller hur? Ett relaterat sidospår är att medan jag fylleklistrade siffror på fredagkvällen gick Sleven runt och tiggde däck. Han fick ett set av Terje Ödegård, vars son Stinius Viking kört ett pass på däcken på Falkenberg. De däcken monterades på vita fälgar, alltså säkrade jag och dolde vikterna med vit vävtejp. Enime?
Hur som helst så gick ju fy fan jävla skit-seges hoj som vinden nu, så ingen åtgärd krävdes innan rejset. Slevens hoj likaså. Lite bestyckningsändringar, men det är så enkelt att man knappt märker att man gör det.
Vädret skojade såklart med oss och växlade mellan solsken och duggregn precis innan start. Helt i vanlig ordning, alltså. När det väl var dags så var det mer sol än regn, så slicks fick det bli. När fy fan jävla skit-sege och Sleven rullade ut till start började det dugga lite mer intensivt. När sighting- och warm upvarven var avklarade hade duggandet övergått till glest fallande men ganska stora droppar. Starten gick ändå, och fy fan jävla skit-sege måste ha varit taggad som bara fan, för han gjorde en rätt fet wheelie. Oväntat om man kör 125-räser, kan jag tala om.
Efter fyra varv var det tätare mellan de stora regndropparna och det hala rödflaggades. Jag stod i rondellen för att bättre kunna se när folk highsidade i bergskurvan, men sprang ner till bandepån för att kolla läget. Vi hade givetvis inte tagit med några regndäck dit. Inte heller depåstöd, däckvärmare eller förlängningssladd. Efter en stund fick Sleven nog av väntan, släppte hojen mot en stolpe och sprang och hämtade sina däckvärmare, depåstöd och förlängningssladd. Fy fan jävla skit-sege drabbades av panik och kommenderade mig att göra detsamma. Jag tänkte "fuck you, spring själv som Sleven", men sprang lydigt iväg och hämtade grejorna.
Sprang till tältet och halvvägs tillbaka i alla fall. Sista biten fick det bli lufsande, eftersom infarkten var nära. Jag orkade inte lufsa runt till änden av depån, utan släppte stöd och hela skiten över staketet istället. Sen lufsade jag ännu något långsammare runt och assisterade med däckvärmarna. Slevens förgreningsdosa hade tillräckligt många uttag för båda hojarna, men eftersom det var en bit emellan så blev det fiolsträng av sladdarna. Däckvärmarna hann nog sitta på i säkert en minut innan det skulle köras igen. Sånt piggar ju alltid upp inför en prestation. Nya sighting och warm upvarv och uppställning för start. Mannen med tidsskyltarna gjorde sig ingen brådska, utan travade myndigt tvärs över hela banbredden med varje skylt vilket gjorde Sleven väldigt upprörd. Han kommunicerade sin ilska medelst lite handitalienska åt skyltmannens håll. Slutligen hade skyltmannen paraderat klart och flagg-Christer som stod framför alla pekade på startlampan och joggade stilfullt åt sidan.
Fy fan jävla skit-sege mindes ungefär hur han hade gjort i den förra starten och gjorde ungefär likadant. Fast mer. Inte riktigt en tolva, men för mycket höjd för att han skulle våga hålla kvar gasen. Fegt.
Medan det kördes tävling ägnade jag mig åt att rulla ihop däckvärmare och sladdar, men jag snappade upp följande: Framme i täten slogs Emil Meyer Petersen och Dennis Wilje om att leda. Emil lyckades ta sig till spets med fick bryta med kedjehaveri. Något varv senare bröt även Wilje med tekniskt fel. I kön (jag skriver det för att ingen ska få hybris) slogs fy fan jävla skit-sege med Daniel Hermansson #44 om sjätteplatsen. Jag vet inte exakt hur det förflöt, men fy fan jävla skit-sege skriver säkert en egen rapport just nu. Eller? Sleven lyckades nöta ner Asger Koop Petersen efter att ha bromsat sig förbi in i esset upprepade gånger. Till slut förlorade fy fan jävla skit-sege slaget om sjätte mot #44 och Sleven vann tiondeplatsen före Linus Hellberg som tagit sig förbi den nernötte dansken (samma dansk som fy fan jävla skit-sege fräste åt, för övrigt).
Jag tittade på monitorn i depån och häpnade när jag såg hur fort alla hade kört. Av de som gick i mål hade den snabbaste kört 1.00,617 och den "långsammaste" 1.04,527. Det är faktiskt ganska tajt, och 125GP-klassen kändes faktiskt som den gjorde skäl för sin SM-status. Fy fan jävla skit-sege körde nytt personbästa med 1.02,291, men skrällen var att Sleven KROSSADE sitt gamla pb och bara kört 86 hundradelar långsammare. 1.02,377 alltså. (Nu fattar ni alla vad Slevens avatartext betyder.)
Jag tog med mig depåstöd och begav mig mot parc fermé. Jag undrade hur jag skulle framföra Slevens nya rekordtid utan att han skulle misstro mig, och tog på mig min Max von Sydow-min från Sjunde Inseglet och sa "Pää, du köde en nolltvå te". Han såg direkt att jag menade allvar och bubblade av lycka. Sen sa jag med min vanliga tramston till fy fan jävla skit-sege att han kört en nolltvå två, men han litar tydligen på allt jag säger och blev glad ändå. Fast ledsen att Sleven metaforiskt nafsade honom i hälsenorna.
Fy fan jävla skit-seges flin försvann snabbt när han meddelade att spikningarna var tillbaka. Mitt med. JAG ORKAR FAN INTE RIVA SKITEN IGEN! tänkte jag, men sa "happ, vi får väl fixa det då" med ett fejkat leende. Sen var den dagen förstörd.
När mopederna stått färdigt i parc fermé var det måndag hela veckan igen. Sleven behövde ju bara göra normal service, vilket iofs innebär att man lyfter av cylindern och kontrollerar att kolvringen inte är klämd osv. Samma jobb som skulle göras på fy fan jävla skit-seges jävla skithoj. Skillnaden var att kolven här mest behövde kastas bort, eftersom spikningarna eroderar bort kolven främst på insugssidan.
Förgasaren blåstes ren igen, Sleven tillhandahöll en bättre begagnad kolv och jag surade. vi bestämde att den här kolven skulle få sätta livet till under morgondagens rejs. För att testa nånting bytte vi ut cylinderfotpackningarna mot tjockare för att göra squishen större, vilket ska minska spikningarna. Två 0,4-packningar fick ersätta 0,6-packningen och squishen hamnade på 0,91 mm. Det är så att man kan kasta in hatten, det.
Nånstans efter rejset åt vi också, en repris av gårdagens mål fast utan kopiösa mängder öl. Minns inte riktigt ändå, faktiskt.
Jag har twittrat smädelser fortlöpande under helgen, men det var en dålig idé eftersom man gärna råkar se hur det gått i GP-kvalen från Silverstone under dagen. Jag tittade på kvalen på kvällen ändå, mest för att slippa tänka på det vredesinducerande mekandet.
Sen fick man sova.
Stay tuned. Söndagsrapporten kommer inom kort. Inte jättekort. Ni hinner nog sova emellan. Hej så länge.
Förarmötet skulle ske 08:20, men så dags hade ingen i Team DNS ens funderat på att stiga ur sängen. Lyckligtvis har vi en mer laglydig kollega i Sleven Honda Italia Team (SHIT) som inte vågar annat än att göra som han blir tillsagd.
Det hade hotats med att man skulle signera en närvarolista, men den idén slopades på grund av regnet. Vi frågade Sleven om det sagts nånting annat än "gula linjen, escapen, däckchikan, var tydlig med när du ska in i depå" osv.
Sleven sa att det var nånting nytt och avgörande på gång, men att fy fan jävla skit-sege nog skulle bli varse. Who cares, liksom?
Jag har blivit meddelad att hela ovanstående stycke är felaktigt. Det hände på söndagen. Jag tycker dock inte att fakta ska få stå i vägen för en bra story så here it is.
Eftersom det regnade så dant så skulle det bytas till friska regndäck. Jag hade med mig ett sprillans set och fy fan jävla skit-sege hade ett hyfsat okej set begagnade. Jag erbjöd Sleven det nya setet för en summa pengar. Han är som bekant från Småland, och sa att han gärna provade fy fan jävla skit-seges begagnade däck för halva priset.
Jag krängde fy fan jävla skit-seges däck och balanserade dom noggrant. Utanpå vikterna fäste jag vit vävtejp för att balansvikterna dels inte skulle trilla bort, men även för att de skulle bli helt osynliga. När Sleven krängt sina regndäck på plats balanserade jag även dessa, men den här gången använde jag silverfärgad... eh, silvertejp för att fästa och dölja. Nu började det bli lite kris med tiden fram till kvalet, så hjulen skulle direkt från balanseringsmanicken till hojen.
Sleven hade redan börjat montera framhjulet medan jag balanserade bakhjulet.
När jag tog bort balanseringsaxeln insåg jag att hans Marvic-fälg led av samma åkomma som min. Lagret på drevsidan i fälgen satt löst. Eftersom jag är en mycket snabbtänkt individ och själv råkat ut för samma problem visste jag att det i värsta fall skulle leda till att fälgen åkte på lagren och skivan skulle svarva i okfästet. Jag fattade ett raskt beslut att inte säga nåt, utan bara sätta dit hjulet och hoppas att inget hände. Jag överlevde ju, så det skulle Sleven säkert också göra.
Motorcyklarna varmkördes och rullade ut till kval. Fy fan jävla skit-sege stod på som vanligt i blötan och låg faktiskt tvåa bakom Dennis Wilje en stund. Sleven såg inte ut att trivas riktigt lika bra. (Här måste det finnas nån sorts koppling mellan "fisken i vattnet" och "var ska sleven vara om inte i grytan", men jag kommer inte på nåt. Var ska sleven vara om inte i fisken? Nä.)
Fy fan jävla skit-sege kom in i depå och meddelade glatt att hojen var hel nu och att det inte spikade alls. Jag lät honom veta att det kördes femmor i toppen, medan han "bara" kört en hög nia och puttade iväg honom ut på banan igen. Sleven kom in och flåsade ljudligt. Jag berättade att han körde på 1:19 och att det inte dög. Jag sa åt honom att åka ut och inte komma tillbaka om han inte körde tolvor, så det gjorde han. Kvalet var alltså en fullkomlig succé där fy fan jävla skit-sege snöt sjätte plats på griden och Sleven femtonde.
Fy fan jävla skit-sege blev helt lycklig, se bara:
Vill du inte bara slå honom?
Väl tillbaka i tältet ställdes motorcyklarna upp på stöden och Sleven gav sitt bakhjul en snurr. Det rörde sig knappt och lät lite konstigt. Lagren hade mycket riktigt rört sig i fälgen så att fälgen numera satt två centimeter längre till höger än vad som är brukligt. På min blev bara skivan lite repig, men Sleven hade lyckats svarva bort en betydande del av okfästet med skruvarna som håller bromsskivan. Det satt smulten aluminium på skruvskallarna så det såg ut som nånting som skulle kunnat sitta på en nylandad rymdfärja.
Jag avslöjade att jag hade noterat att lagret var löst, men struntat i att säga nåt för att inte döda motivation och geist. Turligt nog dödade jag inte Sleven heller. Fy fan jävla skit-sege viskade teatraliskt till mig lite senare: "Det där hade kunnat gå riktigt illa, du", men eftersom jag genom empiriska tester visste att det inte är nån fara alls viftade jag bara bort det.
Direkt efter kvalet skulle det vara grid show för 125GP och Superbike. Motorcyklarna putsades upp hjälpligt efter blötkvalet och Sleven bytte till torrhjul eftersom det inte går an att komma dragade med en motorcykel som gör metalliskt hasande ljud. Grid showen blev en succé vad avser närvaro av förare och motorcyklar, även om publiken kanske inte strömmade till i några större flockar. Efter nån halvtimme tröttnade vi lite granna och rullade tillbaka motorcyklarna till tältet. Men se hur fint det var!
För att släta över att jag undanhållit informationen om lagerlägeläget för Sleven erbjöd jag mig att byta lagren i fälgen. Sleven lånade en varmluftpistol från Nordgren Racing och jag mobiliserade hjullager ur fy fan jävla skit-seges förråd (eller lagerlager, haha). Jag värmde fälgen länge och väl. Lagret på drevsidan var bara att plocka ut med fingrarna efter demontering av låsringen. På skivsidan, där lagret satt lite djupare än vanligt, krävdes milt våld. Eftersom jag är som jag är plockade jag upp lagret för att titta lite på det. Att det fortfarande höll cirka 93 grader blev inte uppenbart förrän efter några sekunder. Aj.
Jag tänkte att en quick fix var att limma i lagret med cylindrisk låsning a.k.a. lagerlim. Jag tog fram ett nytt lager (jag tog alltså fram två, men bara det ena skulle in på den sidan, ju!) och skulle sätta det på plats. Det föll ner i botten på lagerläget med en metallisk klang och gick att rucka runt hej vilt där nere. Jag visade Sleven hur illa ställt det var och vi kom överens om att det inte ens var nån idé att försöka. Slevens vanligtvis goda humör blev något mer dämpat, eftersom det skulle bli fet kris om det var tveksamheter angående däckvalet kort före rejsstart. Han tog mod till sig och kontaktade mannen han köpt sin motorcykel av och bad att få låna en annan fälg. Det fick han givetvis, så regndäcket krängdes av den defekta fälgen och monterades på lånefälgen. Även denna gång balanserade jag det hela, men eftersom fälgen var svart tog jag svart vävtejp för att säkra och osynliggöra vikterna. Nu inser alla och envar givetvis att inget görs till hälften i Team DNS/Sleven Honda Italia Team (SHIT), eller hur? Ett relaterat sidospår är att medan jag fylleklistrade siffror på fredagkvällen gick Sleven runt och tiggde däck. Han fick ett set av Terje Ödegård, vars son Stinius Viking kört ett pass på däcken på Falkenberg. De däcken monterades på vita fälgar, alltså säkrade jag och dolde vikterna med vit vävtejp. Enime?
Hur som helst så gick ju fy fan jävla skit-seges hoj som vinden nu, så ingen åtgärd krävdes innan rejset. Slevens hoj likaså. Lite bestyckningsändringar, men det är så enkelt att man knappt märker att man gör det.
Vädret skojade såklart med oss och växlade mellan solsken och duggregn precis innan start. Helt i vanlig ordning, alltså. När det väl var dags så var det mer sol än regn, så slicks fick det bli. När fy fan jävla skit-sege och Sleven rullade ut till start började det dugga lite mer intensivt. När sighting- och warm upvarven var avklarade hade duggandet övergått till glest fallande men ganska stora droppar. Starten gick ändå, och fy fan jävla skit-sege måste ha varit taggad som bara fan, för han gjorde en rätt fet wheelie. Oväntat om man kör 125-räser, kan jag tala om.
Efter fyra varv var det tätare mellan de stora regndropparna och det hala rödflaggades. Jag stod i rondellen för att bättre kunna se när folk highsidade i bergskurvan, men sprang ner till bandepån för att kolla läget. Vi hade givetvis inte tagit med några regndäck dit. Inte heller depåstöd, däckvärmare eller förlängningssladd. Efter en stund fick Sleven nog av väntan, släppte hojen mot en stolpe och sprang och hämtade sina däckvärmare, depåstöd och förlängningssladd. Fy fan jävla skit-sege drabbades av panik och kommenderade mig att göra detsamma. Jag tänkte "fuck you, spring själv som Sleven", men sprang lydigt iväg och hämtade grejorna.
Sprang till tältet och halvvägs tillbaka i alla fall. Sista biten fick det bli lufsande, eftersom infarkten var nära. Jag orkade inte lufsa runt till änden av depån, utan släppte stöd och hela skiten över staketet istället. Sen lufsade jag ännu något långsammare runt och assisterade med däckvärmarna. Slevens förgreningsdosa hade tillräckligt många uttag för båda hojarna, men eftersom det var en bit emellan så blev det fiolsträng av sladdarna. Däckvärmarna hann nog sitta på i säkert en minut innan det skulle köras igen. Sånt piggar ju alltid upp inför en prestation. Nya sighting och warm upvarv och uppställning för start. Mannen med tidsskyltarna gjorde sig ingen brådska, utan travade myndigt tvärs över hela banbredden med varje skylt vilket gjorde Sleven väldigt upprörd. Han kommunicerade sin ilska medelst lite handitalienska åt skyltmannens håll. Slutligen hade skyltmannen paraderat klart och flagg-Christer som stod framför alla pekade på startlampan och joggade stilfullt åt sidan.
Fy fan jävla skit-sege mindes ungefär hur han hade gjort i den förra starten och gjorde ungefär likadant. Fast mer. Inte riktigt en tolva, men för mycket höjd för att han skulle våga hålla kvar gasen. Fegt.
Medan det kördes tävling ägnade jag mig åt att rulla ihop däckvärmare och sladdar, men jag snappade upp följande: Framme i täten slogs Emil Meyer Petersen och Dennis Wilje om att leda. Emil lyckades ta sig till spets med fick bryta med kedjehaveri. Något varv senare bröt även Wilje med tekniskt fel. I kön (jag skriver det för att ingen ska få hybris) slogs fy fan jävla skit-sege med Daniel Hermansson #44 om sjätteplatsen. Jag vet inte exakt hur det förflöt, men fy fan jävla skit-sege skriver säkert en egen rapport just nu. Eller? Sleven lyckades nöta ner Asger Koop Petersen efter att ha bromsat sig förbi in i esset upprepade gånger. Till slut förlorade fy fan jävla skit-sege slaget om sjätte mot #44 och Sleven vann tiondeplatsen före Linus Hellberg som tagit sig förbi den nernötte dansken (samma dansk som fy fan jävla skit-sege fräste åt, för övrigt).
Jag tittade på monitorn i depån och häpnade när jag såg hur fort alla hade kört. Av de som gick i mål hade den snabbaste kört 1.00,617 och den "långsammaste" 1.04,527. Det är faktiskt ganska tajt, och 125GP-klassen kändes faktiskt som den gjorde skäl för sin SM-status. Fy fan jävla skit-sege körde nytt personbästa med 1.02,291, men skrällen var att Sleven KROSSADE sitt gamla pb och bara kört 86 hundradelar långsammare. 1.02,377 alltså. (Nu fattar ni alla vad Slevens avatartext betyder.)
Jag tog med mig depåstöd och begav mig mot parc fermé. Jag undrade hur jag skulle framföra Slevens nya rekordtid utan att han skulle misstro mig, och tog på mig min Max von Sydow-min från Sjunde Inseglet och sa "Pää, du köde en nolltvå te". Han såg direkt att jag menade allvar och bubblade av lycka. Sen sa jag med min vanliga tramston till fy fan jävla skit-sege att han kört en nolltvå två, men han litar tydligen på allt jag säger och blev glad ändå. Fast ledsen att Sleven metaforiskt nafsade honom i hälsenorna.
Fy fan jävla skit-seges flin försvann snabbt när han meddelade att spikningarna var tillbaka. Mitt med. JAG ORKAR FAN INTE RIVA SKITEN IGEN! tänkte jag, men sa "happ, vi får väl fixa det då" med ett fejkat leende. Sen var den dagen förstörd.
När mopederna stått färdigt i parc fermé var det måndag hela veckan igen. Sleven behövde ju bara göra normal service, vilket iofs innebär att man lyfter av cylindern och kontrollerar att kolvringen inte är klämd osv. Samma jobb som skulle göras på fy fan jävla skit-seges jävla skithoj. Skillnaden var att kolven här mest behövde kastas bort, eftersom spikningarna eroderar bort kolven främst på insugssidan.
Förgasaren blåstes ren igen, Sleven tillhandahöll en bättre begagnad kolv och jag surade. vi bestämde att den här kolven skulle få sätta livet till under morgondagens rejs. För att testa nånting bytte vi ut cylinderfotpackningarna mot tjockare för att göra squishen större, vilket ska minska spikningarna. Två 0,4-packningar fick ersätta 0,6-packningen och squishen hamnade på 0,91 mm. Det är så att man kan kasta in hatten, det.
Nånstans efter rejset åt vi också, en repris av gårdagens mål fast utan kopiösa mängder öl. Minns inte riktigt ändå, faktiskt.
Jag har twittrat smädelser fortlöpande under helgen, men det var en dålig idé eftersom man gärna råkar se hur det gått i GP-kvalen från Silverstone under dagen. Jag tittade på kvalen på kvällen ändå, mest för att slippa tänka på det vredesinducerande mekandet.
Sen fick man sova.
Stay tuned. Söndagsrapporten kommer inom kort. Inte jättekort. Ni hinner nog sova emellan. Hej så länge.