Nyteknik skrev:
2450842 Det säger kanske mer om konkurrensen och dåtidens krav på förarna än hans förmåga att köra roadracing med gipsat ben.
Konkurrensen var hård även då! Tro inget annat.
Däremot valde man som regel en lite större marginal när man körde i alléer, jämte oskyddade stålräcken, genom rondeller, förbi hus, jämte trottoarstenar, osv eftersom konsekvenserna av en avåkning lätt kunde bli mer än skrapsår och blåmärken.
Man aktade sig för att sätta i knäna i kurbsen eftersom det var "dubbelt skinn" som gällde både där och på armbågar och det gjorde jäkligt ont att sätta i ett knä.
Greppet i däcken räckte inte riktigt till för att det skulle vara aktuellt att åka med knät i backen.
På 70-talet kom mp-asu med en utbytbar plastkopp som man kunde stoppa i en ficka på knät och den förslöts med en dragkedja. Tapsa Virtanen, Läänsivouri och Saarinen var de första jag såg använda dessa.
Nu är däcken så kladdiga att de tillåter helt andra nedlägg och det utnyttjar de duktiga åkarna pss att de har knäpuckarna som känselspröt för att avgöra vilket nedlägg man har. De kan i vissa fall även tjäna som extra stödpunkt om t ex framhjulet glider lite för långt.
Som jag ser det har dessa knäpuckar också utvecklats till en subkultur bland många wannabies där det är viktigare att lägga i knäpuckarna än att köra fort
På tal om att köra skadad så är min favoritkommentar den som Dick Mann? gav en reporter. Han hade brutit benet, skulle köra dirttrack ändå och hade själv gjort skenor, stödförband och fixat med stövlarna så det skulle gå. Det handlade om att han fortfarande hade chansen att bli AMA:s #1.
Reportern säger "but Dick, if you fall off you could get ever worse injuries and you could end up in a wheelchair!! Why do you do it??"
Dick tittade på honom en stund och sa "Because that is what I want to do!"
End of discussion