Hallå allesammans från en glad 40-årig prick ur de södra förorterna till Stockholm. Tog kortet i förra året och köpte min första hoj i september samma år, avverkat ca 400 mil under bältet men anser mig vara en nybörjare. Förmodligen långsammast på Bulten men jag försöker hålla undan så gott jag kan när ni dyker upp i backspegeln 
...
Älskar att åka hoj, gillar vinden, lukterna och alla intryck man inte får bakom en ratt. Det är något alldeles särskilt att köra hoj. Att ta hojkort så sent anser hustru min vara något av en medelålderskris men efter ett antal mil därbak är hennes avsikt att ta kortet nästa år. Då blir det en ny hoj till Pricken och vår Hornet får övergå till hustruns vård. Det är ju ändå trots allt hon som valt färgen...
Har läst här på Sporthoj ganska länge men regg'at mig först nyligen. Många trådar har skänkt mig mycket glädje (många har ju galet sjuk och rolig humor här) men jag förfäras samtidigt åt alla tragiska besked om vänner som gått bort i hemska olyckor. Var rädda om er!!...
Hade jag inte läst här hade jag ju inte haft en aning om vem t ex "Peter North och Psykic" är som bjöd på en bakhjulsuppvisning utan dess like på Huddingevägen en kväll i juli. Sjukt snyggt grabbar (och skickligt)!
Anser mig själv köra med stora marginaler, lockas inte av utmaningar på de viset så jag har väl tänkt att "det inte händer mig". Men igår hände det... Jag och hustru är ute och finåker mot Vaxholm på småvägar. I Täby kyrkby hamnar vi lite vilse så jag svänger av och in i ett villaområde för att stanna och konsultera kartan. Ska "bara" svänga runt i en korsning men tappar fokus. Lagom när jag lagt om styret kommer en bil farande, fort och jag uppmärksammar den för sent och gör ett kardinalfel. Reptilhjärnan tar över och jag nyper förmodligen till med handbromsen. Kan ju bara sluta på ett sätt, framhjulet försvinner och vi smakar asfalt med ett sjuhelvetes brak. Mitt i vägen
...
Kvinnan bakom ratten, givetvis livrädd kommer utstörtande, jag sitter fast under hojen med foten och jag är livrädd att hustru skadat sig. Jag får hjälp att lyfta upp hojen så jag kommer loss och vi gör en snabb egendiagnos och konstaterar att inget förefaller brutet, lyfter upp hojen och ser till min förvåning att enda skadan förefaller vara en repa (!) på motorblocket. Inga lackskador, inga trasiga lyktor eller handtag. Kanske tog stövlen emot värsta smällarna.. Efter någon kvart eller så när vi pustat ut provstartar jag utan problem. Men smärtan i axel och arm kommer smygande (=sömnlös natt)... Men det tar jag... Så med hjärtat i halsgropen fortsätter vi vår resa, en pinsam erfarenhet rikare...
Hoppas därmed på en förhoppningsvis fortsätt incidentfri höst nu med många sköna mil. Vi ses där ute..
/Pricken
...Älskar att åka hoj, gillar vinden, lukterna och alla intryck man inte får bakom en ratt. Det är något alldeles särskilt att köra hoj. Att ta hojkort så sent anser hustru min vara något av en medelålderskris men efter ett antal mil därbak är hennes avsikt att ta kortet nästa år. Då blir det en ny hoj till Pricken och vår Hornet får övergå till hustruns vård. Det är ju ändå trots allt hon som valt färgen...
Har läst här på Sporthoj ganska länge men regg'at mig först nyligen. Många trådar har skänkt mig mycket glädje (många har ju galet sjuk och rolig humor här) men jag förfäras samtidigt åt alla tragiska besked om vänner som gått bort i hemska olyckor. Var rädda om er!!...
Hade jag inte läst här hade jag ju inte haft en aning om vem t ex "Peter North och Psykic" är som bjöd på en bakhjulsuppvisning utan dess like på Huddingevägen en kväll i juli. Sjukt snyggt grabbar (och skickligt)!
Anser mig själv köra med stora marginaler, lockas inte av utmaningar på de viset så jag har väl tänkt att "det inte händer mig". Men igår hände det... Jag och hustru är ute och finåker mot Vaxholm på småvägar. I Täby kyrkby hamnar vi lite vilse så jag svänger av och in i ett villaområde för att stanna och konsultera kartan. Ska "bara" svänga runt i en korsning men tappar fokus. Lagom när jag lagt om styret kommer en bil farande, fort och jag uppmärksammar den för sent och gör ett kardinalfel. Reptilhjärnan tar över och jag nyper förmodligen till med handbromsen. Kan ju bara sluta på ett sätt, framhjulet försvinner och vi smakar asfalt med ett sjuhelvetes brak. Mitt i vägen
...Kvinnan bakom ratten, givetvis livrädd kommer utstörtande, jag sitter fast under hojen med foten och jag är livrädd att hustru skadat sig. Jag får hjälp att lyfta upp hojen så jag kommer loss och vi gör en snabb egendiagnos och konstaterar att inget förefaller brutet, lyfter upp hojen och ser till min förvåning att enda skadan förefaller vara en repa (!) på motorblocket. Inga lackskador, inga trasiga lyktor eller handtag. Kanske tog stövlen emot värsta smällarna.. Efter någon kvart eller så när vi pustat ut provstartar jag utan problem. Men smärtan i axel och arm kommer smygande (=sömnlös natt)... Men det tar jag... Så med hjärtat i halsgropen fortsätter vi vår resa, en pinsam erfarenhet rikare...
Hoppas därmed på en förhoppningsvis fortsätt incidentfri höst nu med många sköna mil. Vi ses där ute..
/Pricken
