Millihaff
Sporthojsnörd
Rubriken kanske verkar lite besynnerlig men det måste bero på frigolit ändå. Eller vad är det annars?
På väg hem från ett besök i Gbg och trakterna man växte upp i, så körde jag idag hoj norrut mot hemmet i Värmland och utan att ha bråttom så tänkte jag att jag tar en liten tur lägs " memory lane" minnernas gata.... vägar man körde förr, när man bodde
"där nere"
Sagt och gjort, jag kör norrut längs vägarna där man började sin motorburna bana, först med moped som 13 åring på Hisingen och sedan utökade man resorna igrannskapet som 15- åring på en lätt trimmad Zündapp till att korsa flera kommungränser på 125:an i jakt på synd och spänning....
Arbetar mig sakta men säkert uppåt och tar den där krokiga vägen och passerar kurvan där jag körde ner i diket med brorsans Honda cb125 blott 14 år gammal under en"provkörning".
Jag passerar också huset där hon, den där söta blonda tjejen bodde. Hon som man var hemligt förälskad i som gärna åkte med bakpå 125:an fast man inte fick skjutsa som 16:åring Hon som var van att åka bakpå eftersom hennes farsa hade en Ducati 900ss kamskaftare med Contidämpare. Hon som hade så fasta tuttar som kändes så tydligt i ryggen när man bromsade in.
Man bromsade både ofta och mycket.. tänk vad hormoner kan göra...
Det finns alltså en logiskt förklaring till att man valde att köra Ducati, eller?
Lägger några mil bakom mig i maklig takt, ingen stress utan försöker hitta en lagom rytm i kurvorna och jag passerar Hjärtum och är halvvägs till Trollhättan. Jag håller nästan lagstadgad hastighet, ja +20 kanske, då jag möter en cyklist en bit bort. Jag släpper gasen när jag ser att han börjar köra ut mot mitten av vägen. Tror att han kanske vinglar lite. Bromsar kraftigt när han plötsligt kör ut i mitten av min vägbanan som han siktar in sig på mig och ger mig fingret!
Vad gör han?
När jag väjer för gubben kanske jag håller 10-20km?
Fortsätter några hundra meter till medan jag funderar på vad som händer innan jag stannar och vänder.
Kör snabbt ikapp gubben som är iklädd en orange cykelhjälm i frigolit på sin skalle.
Nu har jag nog lite fördomar mot personer som cyklar i uppknäppt rutig kortärmad skjorta, fjällrävenshorts och har cykelväska på pakethållaren men jag tror att karl var miljöpartist, eller att han har varit medlem i fältbiologerna som ung. Minst! Men det är ju bara mina fördomar.
Kommer ikapp och kör jämsides, fältet upp visiret och frågar behärskat:
- Vad vill du?
Inget svar.... han trampar på... bara stirrar på mig som jag var en nyupptäckt fästing bakom hans vänstra testikel.
Försöker med.
- Varför gav du mig fingret?
-Varför kör du på fel sida vägen?
Fortfarande glor han på mig som han hittat ytterligare en fästing på andra pungkulan samtidigt som han frenetiskt trampar på sin cykel och skakar på huvudet så kinder och läppar fladdrar.
Vill ju bara få honom att stanna och förklara sig.
Är han förbannad?
Tänker han inte alls?
Kraschar jag in i honom så är det inte jag som får mest ont. Jag har i.a.f skydd på kroppen.
Inget av det funkade så jag lämnade gubben med orden:
- Du är inte riktigt klok i hôvvet! Gubbtjuv!!!....
Så min fundering är: Påverkar frigolit den mänskliga hjärnan på ett negativt sätt när den bärs som huvudbonad i samband med frenetiskt trampade på en velocoped? Kan den störa hjärnvågorna så att man tar dumma beslut i trafiken som kan förkorta ens liv eller är det bara ett resultat av att man drog ner på mentalvården för decennier sedan?
Kan ju upplysa om att jag hittade tillbaka till rytmen och kurvorna upp genom Dalsland och inte mötte någon mer idiot på cykel.
Är det så att du kör vägen mellan Trollhättan och Lilla Edet och möter en äldre herre med orange cykelhjälm. Akta dig! Den gubben är inte riktigt avnavlad vid födseln!
Förlåt för den långa utläggningen men tror att jag behövde få det ur mig för att inte tappa tron på mänsklighet helt...
På väg hem från ett besök i Gbg och trakterna man växte upp i, så körde jag idag hoj norrut mot hemmet i Värmland och utan att ha bråttom så tänkte jag att jag tar en liten tur lägs " memory lane" minnernas gata.... vägar man körde förr, när man bodde
"där nere"
Sagt och gjort, jag kör norrut längs vägarna där man började sin motorburna bana, först med moped som 13 åring på Hisingen och sedan utökade man resorna igrannskapet som 15- åring på en lätt trimmad Zündapp till att korsa flera kommungränser på 125:an i jakt på synd och spänning....
Arbetar mig sakta men säkert uppåt och tar den där krokiga vägen och passerar kurvan där jag körde ner i diket med brorsans Honda cb125 blott 14 år gammal under en"provkörning".
Jag passerar också huset där hon, den där söta blonda tjejen bodde. Hon som man var hemligt förälskad i som gärna åkte med bakpå 125:an fast man inte fick skjutsa som 16:åring Hon som var van att åka bakpå eftersom hennes farsa hade en Ducati 900ss kamskaftare med Contidämpare. Hon som hade så fasta tuttar som kändes så tydligt i ryggen när man bromsade in.
Man bromsade både ofta och mycket.. tänk vad hormoner kan göra...
Det finns alltså en logiskt förklaring till att man valde att köra Ducati, eller?
Lägger några mil bakom mig i maklig takt, ingen stress utan försöker hitta en lagom rytm i kurvorna och jag passerar Hjärtum och är halvvägs till Trollhättan. Jag håller nästan lagstadgad hastighet, ja +20 kanske, då jag möter en cyklist en bit bort. Jag släpper gasen när jag ser att han börjar köra ut mot mitten av vägen. Tror att han kanske vinglar lite. Bromsar kraftigt när han plötsligt kör ut i mitten av min vägbanan som han siktar in sig på mig och ger mig fingret!
Vad gör han?
När jag väjer för gubben kanske jag håller 10-20km?
Fortsätter några hundra meter till medan jag funderar på vad som händer innan jag stannar och vänder.
Kör snabbt ikapp gubben som är iklädd en orange cykelhjälm i frigolit på sin skalle.
Nu har jag nog lite fördomar mot personer som cyklar i uppknäppt rutig kortärmad skjorta, fjällrävenshorts och har cykelväska på pakethållaren men jag tror att karl var miljöpartist, eller att han har varit medlem i fältbiologerna som ung. Minst! Men det är ju bara mina fördomar.
Kommer ikapp och kör jämsides, fältet upp visiret och frågar behärskat:
- Vad vill du?
Inget svar.... han trampar på... bara stirrar på mig som jag var en nyupptäckt fästing bakom hans vänstra testikel.
Försöker med.
- Varför gav du mig fingret?
-Varför kör du på fel sida vägen?
Fortfarande glor han på mig som han hittat ytterligare en fästing på andra pungkulan samtidigt som han frenetiskt trampar på sin cykel och skakar på huvudet så kinder och läppar fladdrar.
Vill ju bara få honom att stanna och förklara sig.
Är han förbannad?
Tänker han inte alls?
Kraschar jag in i honom så är det inte jag som får mest ont. Jag har i.a.f skydd på kroppen.
Inget av det funkade så jag lämnade gubben med orden:
- Du är inte riktigt klok i hôvvet! Gubbtjuv!!!....
Så min fundering är: Påverkar frigolit den mänskliga hjärnan på ett negativt sätt när den bärs som huvudbonad i samband med frenetiskt trampade på en velocoped? Kan den störa hjärnvågorna så att man tar dumma beslut i trafiken som kan förkorta ens liv eller är det bara ett resultat av att man drog ner på mentalvården för decennier sedan?
Kan ju upplysa om att jag hittade tillbaka till rytmen och kurvorna upp genom Dalsland och inte mötte någon mer idiot på cykel.
Är det så att du kör vägen mellan Trollhättan och Lilla Edet och möter en äldre herre med orange cykelhjälm. Akta dig! Den gubben är inte riktigt avnavlad vid födseln!
Förlåt för den långa utläggningen men tror att jag behövde få det ur mig för att inte tappa tron på mänsklighet helt...
