Nu är det snart tre veckor sen vi begravde pappa. Det var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Hela morgonen höll jag känslorna borta, stress och planering av allt gjorde sitt till. Men när jag klev in i kyrkan och såg kistan, och alla blommor, då gick det inte att dölja känslorna längre.
Jag har sällan sett min bror gråta, men när vi gick och tog avsked brast alla hämningar, och vi stog längst fram i kyrkan och kramade gråtande varandra, med hela kyrkan som publik. Men jag skäms inte för att vara ledsen och visa sorg, kan jag visa kärlek öppet, kyssa flickvännen på Ica, kan jag lika gärna visa min sorg, saknad och tomhet.
Vi kunde aldrig tro att så många skulle skicka blommor, eller ens komma dit. Det var väldigt rörande, men samtidigt väckte det andra tankar och känslor. Jag hoppas verkligen pappa kände sig så omtyckt av alla som han uppenbarligen var. Så älskad av mig som han var.
Då och då har jag läst den här tråden, och alla värmande inlägg från er alla. Det har gett ett otroligt stöd, och att jag trots allt inte är så ensam som jag känner mig har på ett vis gjort det lättare att bearbeta att han inte finns längre.
Just nu känns det jobbigt att pappa aldrig fick se blommorna slå ut i år, och att varenda gång jag pratar med mamma vill jag be henne hälsa pappa. Men jag ser ju alla blommor slå ut, även om det hänger en mörk slöja över våren i år, och eftersom pappa lever vidare i mitt hjärta får han ju den vägen se blommorna i år också.
Hoppas du njuter där du är pappa! Jag älskar dig!
på dig. Tänker på er alla! 
