Saxat från www.a-racing.se...
Redan på tisdag kväll lastades och packades alla prylar vi skulle ha med oss ner till smålands mörka skogar. Eftersom detta var första gången vi skulle iväg med all utrustning vi samlat på oss över vintern tog det sin lilla tid för var sak att finna sin plats i Forden. När vi var färdiga kunde man inte ana att mellan/under/bredvid alla grejor stod det faktiskt två stycken hojar (se bild)!
Onsdag eftermiddag bar det av ner mot Anderstorp, och ungefär fem timmar senare anlände Anneli och undertecknad och fick en plats anvisad i depån mitt emot sekretariatet. Eftersom det snart skulle börja skymma så rappade vi på med att riva ut alltihopa för att komma åt depåtältet som låg längst ner i högen av all bråte. Som tur var hade vi tidigare övat på att resa tältet och hade således klart för oss i vilken ordning allt skulle göras för bästa möjliga resultat.
Lagom till mörkrets inbrott var tältet rest och hojarna och resten av utrustningen parkerade snyggt och prydligt i depån. Efter det bäddades Forden som nu transformerats från transportfordon till husbil i ordning och vi kröp till kojs påklädda alldeles för mycket då vi fruktade den nattliga aprilkylan. Elementet och femtioelva täcken borgade dock för att plagg för plagg under natten blev överflödigt.
På torsdagsmorgonen intogs en hastig frukost innan jag gick till sekretariatet för att pynta för träningslägret och därmed få tillträde till banan under torsdagen och fredagen. Kön visade sig vara längre än väntat och när jag väl fått mitt tillstånd och blivit ett gäng sedlar fattigare var det bara att hoppa i skinnstället i expressfart för att inte missa det första träningspasset som skulle köras 09.20. Anneli fick i uppdrag att vakta sändaren till laptimern så att jag skulle få en uppfattning om varvtiden även om första passet egentligen bara handlade om få en första känn på bansträckningen.
Helt enligt utsago visade sig banan skilja sig relativt mycket från våra övriga banor. Stor, bred och snabb kan man väl sammanfatta det som. Träningspass två var väl ungefär som det första, eftersom det egentligen bara handlade om att försöka hitta ett bra flyt genom böjarna. Inför det tredje passet byter vi till bättre begagnade Pirellislicks på Annelis hoj eftersom hennes befintliga däck sett bättre dagar, och även hon ska köra på eftermiddagen.
Det tredje passet var även Anneli ut på banan och fick känna på fartvinden. Vi gjorde några gemensamma varv innan hon fick jaga på egen hand. Körningen funkade hyfsat och det fanns hopp om livet. Fjärde passet för dagen fick jag hjärtat i halsgropen då jag hjälpt Anneli iväg till utsläppet och sedan skulle iväg från depåtältet själv. Hojen är stendöd när jag vrider om nyckeln efter att ha ryckt depåstödet och hoppat ombord. Bara att försöka trassla upp hojen på stödet igen och skruva loss sadeln för att kolla batteriet. Det visade sig vara sladdarna som vibrerat loss från polerna. Stressad som få far jag ut på banan efter de andra och jagar ikapp. Jag ökar successivt efter hand och noterar ett dagsbästa på 1:49:42.
Första passet på fredagen börjar oljelampan i min hoj lysa när vi står vid utsläppet. Eftersom jag vill åt all bantid jag kan få för att få upp farten inför kvalet på lördagen blir jag kluven till om jag ska avbryta passet redan innan vi blivit utsläppta för att gå in och fylla på med olja. Lampan slocknar och tänds igen, för att sedan slockna ytterligare en gång. Då stack jag ut på banan och tittade inte mer på lampan förrän passet var slut.
På fredagsförmiddagen bytte även jag till ett bättre begagnat slicksdäck i bak på hojen då mitt Rennsport börjat bli slitet. För att slippa stressvålda oss på bakhjulet anlitas Dunlopbussen i depån som skiftar däcket för en billig femtiolapp. Stressad som vanligt glömmer jag att kolla däckstrycket innan jag ger mig ut på nästa pass. Sätter min bästa tid för dagen på 1:48:97 innan jag får ett rejält släpp i bak i Hansenkurvan. Väl i depå visar det sig att jag kört med ca 3 kilos tryck mot anvisade 1,9 kilo!
Anneli börjar även hon trivas på banan och får blodad gastand när hon får häng på någon med en hoj som varit före detta EM 3:a. Inte illa!
Under eftermiddagen försöker jag förgäves att ytterligare sänka mina tider och blir allt aggressivare mot hojen. Detta resulterar endast i sämre tider och ett styrvobbel som inte var av denna värld. Vid fullt pådrag på treans växel ut ur Opelkurvan bryter jag för mycket i styret samtidigt som jag passerar ojämnheter i banan och styret slås ur händerna på mig och jag trillar av den ena fotpinnen. För en millisekund innan det slutar vobbla tror jag att hojen skall kasta av mig. Vid inbromsningen inför nästa kurva visar det sig att kolvarna i bromsoken tryckts ut av kraften i vobblet. Panikartat pumpar jag med bromsgreppet och lyckas precis få ner farten för att hinna ta kurvan.
På kvällen får vi förstärkning av Gurra som ska hjälpa mig med det praktiska och hålla mina nerver i schack under helgen när Anneli jobbar i besiktningen under tävlingen. Hans goda humör och mekaniska egenskaper välkomnas!
Redan på tisdag kväll lastades och packades alla prylar vi skulle ha med oss ner till smålands mörka skogar. Eftersom detta var första gången vi skulle iväg med all utrustning vi samlat på oss över vintern tog det sin lilla tid för var sak att finna sin plats i Forden. När vi var färdiga kunde man inte ana att mellan/under/bredvid alla grejor stod det faktiskt två stycken hojar (se bild)!
Onsdag eftermiddag bar det av ner mot Anderstorp, och ungefär fem timmar senare anlände Anneli och undertecknad och fick en plats anvisad i depån mitt emot sekretariatet. Eftersom det snart skulle börja skymma så rappade vi på med att riva ut alltihopa för att komma åt depåtältet som låg längst ner i högen av all bråte. Som tur var hade vi tidigare övat på att resa tältet och hade således klart för oss i vilken ordning allt skulle göras för bästa möjliga resultat.
Lagom till mörkrets inbrott var tältet rest och hojarna och resten av utrustningen parkerade snyggt och prydligt i depån. Efter det bäddades Forden som nu transformerats från transportfordon till husbil i ordning och vi kröp till kojs påklädda alldeles för mycket då vi fruktade den nattliga aprilkylan. Elementet och femtioelva täcken borgade dock för att plagg för plagg under natten blev överflödigt.
På torsdagsmorgonen intogs en hastig frukost innan jag gick till sekretariatet för att pynta för träningslägret och därmed få tillträde till banan under torsdagen och fredagen. Kön visade sig vara längre än väntat och när jag väl fått mitt tillstånd och blivit ett gäng sedlar fattigare var det bara att hoppa i skinnstället i expressfart för att inte missa det första träningspasset som skulle köras 09.20. Anneli fick i uppdrag att vakta sändaren till laptimern så att jag skulle få en uppfattning om varvtiden även om första passet egentligen bara handlade om få en första känn på bansträckningen.
Helt enligt utsago visade sig banan skilja sig relativt mycket från våra övriga banor. Stor, bred och snabb kan man väl sammanfatta det som. Träningspass två var väl ungefär som det första, eftersom det egentligen bara handlade om att försöka hitta ett bra flyt genom böjarna. Inför det tredje passet byter vi till bättre begagnade Pirellislicks på Annelis hoj eftersom hennes befintliga däck sett bättre dagar, och även hon ska köra på eftermiddagen.
Det tredje passet var även Anneli ut på banan och fick känna på fartvinden. Vi gjorde några gemensamma varv innan hon fick jaga på egen hand. Körningen funkade hyfsat och det fanns hopp om livet. Fjärde passet för dagen fick jag hjärtat i halsgropen då jag hjälpt Anneli iväg till utsläppet och sedan skulle iväg från depåtältet själv. Hojen är stendöd när jag vrider om nyckeln efter att ha ryckt depåstödet och hoppat ombord. Bara att försöka trassla upp hojen på stödet igen och skruva loss sadeln för att kolla batteriet. Det visade sig vara sladdarna som vibrerat loss från polerna. Stressad som få far jag ut på banan efter de andra och jagar ikapp. Jag ökar successivt efter hand och noterar ett dagsbästa på 1:49:42.
Första passet på fredagen börjar oljelampan i min hoj lysa när vi står vid utsläppet. Eftersom jag vill åt all bantid jag kan få för att få upp farten inför kvalet på lördagen blir jag kluven till om jag ska avbryta passet redan innan vi blivit utsläppta för att gå in och fylla på med olja. Lampan slocknar och tänds igen, för att sedan slockna ytterligare en gång. Då stack jag ut på banan och tittade inte mer på lampan förrän passet var slut.
På fredagsförmiddagen bytte även jag till ett bättre begagnat slicksdäck i bak på hojen då mitt Rennsport börjat bli slitet. För att slippa stressvålda oss på bakhjulet anlitas Dunlopbussen i depån som skiftar däcket för en billig femtiolapp. Stressad som vanligt glömmer jag att kolla däckstrycket innan jag ger mig ut på nästa pass. Sätter min bästa tid för dagen på 1:48:97 innan jag får ett rejält släpp i bak i Hansenkurvan. Väl i depå visar det sig att jag kört med ca 3 kilos tryck mot anvisade 1,9 kilo!
Anneli börjar även hon trivas på banan och får blodad gastand när hon får häng på någon med en hoj som varit före detta EM 3:a. Inte illa!
Under eftermiddagen försöker jag förgäves att ytterligare sänka mina tider och blir allt aggressivare mot hojen. Detta resulterar endast i sämre tider och ett styrvobbel som inte var av denna värld. Vid fullt pådrag på treans växel ut ur Opelkurvan bryter jag för mycket i styret samtidigt som jag passerar ojämnheter i banan och styret slås ur händerna på mig och jag trillar av den ena fotpinnen. För en millisekund innan det slutar vobbla tror jag att hojen skall kasta av mig. Vid inbromsningen inför nästa kurva visar det sig att kolvarna i bromsoken tryckts ut av kraften i vobblet. Panikartat pumpar jag med bromsgreppet och lyckas precis få ner farten för att hinna ta kurvan.
På kvällen får vi förstärkning av Gurra som ska hjälpa mig med det praktiska och hålla mina nerver i schack under helgen när Anneli jobbar i besiktningen under tävlingen. Hans goda humör och mekaniska egenskaper välkomnas!
Bifogat
Last edited:
