"finns även att beskåda på hemsidan så klart"
Anderstorp 13 maj.
Oj, det här blir jobbigt...
Var skall man börja? Hur mycket vill ni veta, inte vet jag, ni får väl hoppa framåt i texten om ni tycker det känns släpigt och dödfött...
Som sagt, vi beslutade för knappt en vecka sedan att vi verkligen skulle bilda ett ERF-team, föga anade vilket ståhej detta skulle innebära, vi hade aldrig hunnit klart inför Anderstorp om jag anat (eller rättare sagt Daniel) vilket sisyfosarbete som låg framför, jag skall försöka korta ner det till pocketform för er kära läsare...
Vissa problem infann sig nämligen omedelbart för att omgående följas av fler problem, tätt följt av nya problem och därefter... problem i kvadrat minsann, vad var det då som hände? Först började det med att Vi kom på att ingen av oss ännu hade plockat ut någon licens, därefter kom Camilo oförhappandes på att han minsann lovat bort sig (den lymmeln) till ett föga inspirerande födelsedagskalas eller något liknande, som han när han betänkte det redan betalat in en stor summa Sfenska pfeningar för att få beträda. Min lama försök att få honom att inse det meningslösa i att besöka detta arrangemang föll djupt ner i botten av hans medvetande och inga medel på denna jord kunde få honom att ändra sin åsikt. Så var det med det, att hitta reservförare blev en ny uppgift, i en redan tidspressad uppgiftsagenda... Jag lyckades betala in min licensavgift tidigt under veckan och det löste sig faktiskt oproblematiskt, värre var det med Daniel. Jag orkar inte ens försöka återge allt men faktorer involverade i detta drama var ex: Brist på licenskursbevis, brist på förstående licenskursansvarig att skicka intyg i tid då han inte höll på med sådant längre, brist på nuvarande licenskursansvarig att imaginärt sätta sig in i problematiken med bristen på den förre licenskursansvariges bristande intresse för ärendet, brist på faxpapper, brist på medlemskap i motorklubb, brist på arbetstid hos svemos kansli, brist på stämpel av licenskursintyg från motorklubb, brist på Daniels tålamod! Trots ovanstående oöverkomliga hinder lyckas Daniel på något otroligt vis (personligen tror jag svart magi var en bidragande orsak) få ett intyg med bifogad scannad bild på sin faktiska licens hemfaxat från SVEMO sent på fredagen (långt efter ordinarie arbetstid kan tilläggas). Hoppets stjärna tändes åter. Andra saker som inte heller följde våra givna riktlinjer var att få tag i transportfordon, hitta en brandsläckare, komma på vad "baldaklava" var för något, få tag i däck, ge katten mat och som sagt, hitta en förare till. Det senare visade sig vara en svår nöt att knäcka. Vi visste redan tidigt att bara att tro att vi två, varav en inte kört en meter på två år och den andre aldrig tävlat, skulle orka köra sex timmar var lika dumt som att tro på tomtenissefabriken ( ja just det, där, där alla nissar tillverkas) i Norra Finland. Så efter att förhoppningar om att få med oss Mikael Lorenzon grusades redan efter 12 timmar på onsdagen så tog vi mod till oss och ringde den störste av dem alla, Nordens egen Rossi, Tobias "spyan" Larsson!! Och tro på fan med tillbehör, han hakade faktiskt på med sedvanlig glädje över att få köra motorcykel, den mannen kommer aldrig att upphöra att förvåna mig, alltid lika positiv och glad och envisare än fader satan själv när det gäller racing! Så till slut, allt var löst och lördagen anlände...
Jag och Tobbe lämnar vår västra hufvudstad tidigare än lovligt på lördagen och anländer i mycket god tid till banan. Väl där noterar vi ringa för att inte säga total brist på aktivitet i depån. Vi undersöker för en kort stund möjligheten att välta Team Fastcorners buss över ända men saknar tyvärr de nödvändiga tekniska hjälpmedlen för denna typ av operation. Synd... Efter ett tag börjar vi bli oroliga över att Daniel ännu inte dykt ypp så vi telefonerar honom via en sk. mobil telefon (fantastisk uppfinning, kan bli stor i framtiden) och får då information från säker källa att han satt sig i bilen, kört 20 min i fel riktning för att därefter upptäcka att han tagit fel bil (sin egen VW Lupo). Hur detta kunde hända är nästintill obegripligt men en kombination av dålig sömn, brist på kaffe samt nervositet gränsade till det övernaturliga torde vara rimliga faktorer i ekvationen. Hursomhelst, han kommer alltid att smädas för detta tilltag så länge han lever... Men, nu var han på väg i alla fall och mycket riktig anlände han en kort tidsrymd efter det mobilt överförda telefonsamtalets avslutande fras. Ännu en gång skulle våra nerver testas denna morgon, skulle avgassystemet klara ljudkontrollen? Det enda vi hade var det Acrapovicsystem som satt på hojen vid inköpet. Att fixa ett originalsystem på vår begränsade tidslinjal hade inte ens varit att tänka på så det var bara att chansa. Chansningen gick turligt nog hem. Och däck fick vi tag i via den eminente herr Grefven som tidigt slog upp portarna till sin rullande uteservering av tillbehör... Nu var det bara att köra!
Kvalet delades upp mellan oss tre med Tobias som försteförare då han hade klart mest förartid i kroppen, dessutom misstänkte vi att det skulle börja regna vilken sekund som helst och vi ville ha en hyfsad kvaltid klar innan vi mer orutinerade förare gav oss ut för att åtminstone få några varv i kroppen innan helvetet skulle braka lös... Planen gick utmärkt och Tobbe satte några tidsmässigt tillfredsställande varv så att vi andra kunde andas ut, skönt. Personligen hann jag bara köra tre varv så det kändes lite väl knapert att ge sig ut med efter nästan exakt två års frånvaro från allt vad racing heter. Tiderna låg runt 1.50 för min del, 2.40 för Daniel och med en 29:e kvaltid på 1.46.9 för Tobbe. Det enda trista var att vi genom att köra hojen nu upptäckte att den konstant slirade på kopplingen oavsett vad vi gjorde och vi vistte redan innan loppet att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att den skulle hålla hela loppet. Vi bestämde oss ändå för att köra tills den helt enkelt inte gick att köra längre, det borde inte vara mycket mer än ca en halvtimme kvar i den.. detta bådade såklart inte gott och Vi kände oss så långt ifrån redo en människa kan uppleva tror jag, Daniel förbrukade två limpor Marlboro inom loppet av 10 minuter, dessutom var han lika kontaktbar som en dövstum Thompsongasell (varför är det ständigt denna Thomsongasell som skall behöva råka illa ut) i full färd med att fly ett stim av geparder. Skit samma, det var bara att köra... Vi gick lugnt iväg för att äta lite funktionärsfrukost i cafeterian. Skit i den JÄVLA kopplingen!!
När vi kom ut från cafeterian (4 stjärnor i guide Michelin) så uppmärksammade vi en febril aktivitet i depån och det visade sig att starten skulle gå inom loppet av 10 minuter, VA FAN!!!! Detta hade vi helt missat i vårt desperata sökande efter tillgänglig föda... Nu var det bråttomare (bråttom, bråttomare, bråttomast) än det var för tidigare nämnda Thomsongasell... Men vi lyckades på något sätt ändå. Jag förberedde mig för den springande starten Med Tobbe hållandes mc:n. Tobbe tyckte det var en god idé att lägga i ettans växel redan innan så att jag skulle komma iväg fortare, denna idé visade sig vara det dummaste rookiemisstag vi hittills gjort då 2002 års modell av Yamaha R6 inte går att starta med växel i, jaha, kul...
I princip sist iväg satte jag upp jakten efter Thomsong... f´låt, konkurrenterna... Och tro på fan, sakta men säkert kom forna dagars glans tillbaka och racingblodet började pumpa i mina ådror, jag plockade förare efter förare och mitt tempo höjdes konstant, jag lärde mig med tiden hur jag skulle växla utan att hojen skulle slira konstant, man fich slå av gasen totalt, peta i nästa växel och därefter smyga på gasen försiktigt igen. Gasade man för snabbt så blev resultatet bara en våldsamt varvande motor utan någon som helst drivande förbindelse med Bakhjulet. Jag förmedlade all min visdom i ämnet till efterföljande förare Daniel. Jag kan redan nu berätta att kopplingen otroligt nog höll hela racet (fullständigt vansinnigt!!) även om den blev sämre och sämre hela tiden. Vi fattade ingenting? Våra byten var definitivt inte de snabbaste men fortlöpte utan större bekymmer och både jag och Tobbe fick upp ett riktigt bra tempo med tider som låg ganska konstant runt 1.45, inte dåligt, inte dåligt alls med tanke på att hojen kanske levererade runt 80 Hk på bakhjulet. Det blev till att köra aggressivt i kurvorna i stället och jag kan ärligt säga att jag inte har något minne av att bli omkörd i en kurva under hela dagen, detsamma var det för Tobbe.... Beträffande Daniel så började han dagen (betänk att han ALDRIG rejsat förut) på mediokra 2. 40-tider och arbetade sig konstant nedåt för att avsluta på imponernade 1.54!!! DET NI!!! Sånt väger tungt åtminstone i min bok!!
I halvtid gjorde vi en rejäl miss under bytet av bakfälg vilket resulterade i ett depåbesök på över 7minuter, sanslöst långsamt och jag skulle tro att vi tappade åtminstone 10 placeringar bara där... Men förutom det flöt det på bra. Vi slutade faktiskt på en för oss klart godkänd 25:e plats och vi var lyckligare än än hamster som får ett snurrhjul inmonterat i buren! Trots alla problem, vedermödor och annat elände så kom vi mål och dessutom med en klart godkänd körning, både jag och Tobbe körde vardera två 55 minuters pass! Det är inte kattskit tycker jag... Min bästatid blev 1.44.0, Tobbe slog till med Teamets bästatid på 1.43.7 och Daniel slog till med ett överlägset personbästa på 1.54.0! Vi var mer än nöjda och detta gav en oerhörd mersmak inför nästa ERF i Falkenberg! Nu skall vi bara slänga in en ny koppling, jag vill passa på att tacka den gamla för dess fantastiska jobb som ställde upp för oss och höll ihop ända tills slutet trots att vi svor och bespottade den konstant under 6 timmar. Må du finna frid i ett varmt lammelbad i kopplingarnas himmel... Vila i Frid min vän!
Till alla andra deltagare, Vi möts i Falkenberg!
(vi vill passa på att be er att sluta köra om oss på rakorna också, vi tycker inte att det är "fair play")
Anderstorp 13 maj.
Oj, det här blir jobbigt...
Var skall man börja? Hur mycket vill ni veta, inte vet jag, ni får väl hoppa framåt i texten om ni tycker det känns släpigt och dödfött...
Som sagt, vi beslutade för knappt en vecka sedan att vi verkligen skulle bilda ett ERF-team, föga anade vilket ståhej detta skulle innebära, vi hade aldrig hunnit klart inför Anderstorp om jag anat (eller rättare sagt Daniel) vilket sisyfosarbete som låg framför, jag skall försöka korta ner det till pocketform för er kära läsare...
Vissa problem infann sig nämligen omedelbart för att omgående följas av fler problem, tätt följt av nya problem och därefter... problem i kvadrat minsann, vad var det då som hände? Först började det med att Vi kom på att ingen av oss ännu hade plockat ut någon licens, därefter kom Camilo oförhappandes på att han minsann lovat bort sig (den lymmeln) till ett föga inspirerande födelsedagskalas eller något liknande, som han när han betänkte det redan betalat in en stor summa Sfenska pfeningar för att få beträda. Min lama försök att få honom att inse det meningslösa i att besöka detta arrangemang föll djupt ner i botten av hans medvetande och inga medel på denna jord kunde få honom att ändra sin åsikt. Så var det med det, att hitta reservförare blev en ny uppgift, i en redan tidspressad uppgiftsagenda... Jag lyckades betala in min licensavgift tidigt under veckan och det löste sig faktiskt oproblematiskt, värre var det med Daniel. Jag orkar inte ens försöka återge allt men faktorer involverade i detta drama var ex: Brist på licenskursbevis, brist på förstående licenskursansvarig att skicka intyg i tid då han inte höll på med sådant längre, brist på nuvarande licenskursansvarig att imaginärt sätta sig in i problematiken med bristen på den förre licenskursansvariges bristande intresse för ärendet, brist på faxpapper, brist på medlemskap i motorklubb, brist på arbetstid hos svemos kansli, brist på stämpel av licenskursintyg från motorklubb, brist på Daniels tålamod! Trots ovanstående oöverkomliga hinder lyckas Daniel på något otroligt vis (personligen tror jag svart magi var en bidragande orsak) få ett intyg med bifogad scannad bild på sin faktiska licens hemfaxat från SVEMO sent på fredagen (långt efter ordinarie arbetstid kan tilläggas). Hoppets stjärna tändes åter. Andra saker som inte heller följde våra givna riktlinjer var att få tag i transportfordon, hitta en brandsläckare, komma på vad "baldaklava" var för något, få tag i däck, ge katten mat och som sagt, hitta en förare till. Det senare visade sig vara en svår nöt att knäcka. Vi visste redan tidigt att bara att tro att vi två, varav en inte kört en meter på två år och den andre aldrig tävlat, skulle orka köra sex timmar var lika dumt som att tro på tomtenissefabriken ( ja just det, där, där alla nissar tillverkas) i Norra Finland. Så efter att förhoppningar om att få med oss Mikael Lorenzon grusades redan efter 12 timmar på onsdagen så tog vi mod till oss och ringde den störste av dem alla, Nordens egen Rossi, Tobias "spyan" Larsson!! Och tro på fan med tillbehör, han hakade faktiskt på med sedvanlig glädje över att få köra motorcykel, den mannen kommer aldrig att upphöra att förvåna mig, alltid lika positiv och glad och envisare än fader satan själv när det gäller racing! Så till slut, allt var löst och lördagen anlände...
Jag och Tobbe lämnar vår västra hufvudstad tidigare än lovligt på lördagen och anländer i mycket god tid till banan. Väl där noterar vi ringa för att inte säga total brist på aktivitet i depån. Vi undersöker för en kort stund möjligheten att välta Team Fastcorners buss över ända men saknar tyvärr de nödvändiga tekniska hjälpmedlen för denna typ av operation. Synd... Efter ett tag börjar vi bli oroliga över att Daniel ännu inte dykt ypp så vi telefonerar honom via en sk. mobil telefon (fantastisk uppfinning, kan bli stor i framtiden) och får då information från säker källa att han satt sig i bilen, kört 20 min i fel riktning för att därefter upptäcka att han tagit fel bil (sin egen VW Lupo). Hur detta kunde hända är nästintill obegripligt men en kombination av dålig sömn, brist på kaffe samt nervositet gränsade till det övernaturliga torde vara rimliga faktorer i ekvationen. Hursomhelst, han kommer alltid att smädas för detta tilltag så länge han lever... Men, nu var han på väg i alla fall och mycket riktig anlände han en kort tidsrymd efter det mobilt överförda telefonsamtalets avslutande fras. Ännu en gång skulle våra nerver testas denna morgon, skulle avgassystemet klara ljudkontrollen? Det enda vi hade var det Acrapovicsystem som satt på hojen vid inköpet. Att fixa ett originalsystem på vår begränsade tidslinjal hade inte ens varit att tänka på så det var bara att chansa. Chansningen gick turligt nog hem. Och däck fick vi tag i via den eminente herr Grefven som tidigt slog upp portarna till sin rullande uteservering av tillbehör... Nu var det bara att köra!
Kvalet delades upp mellan oss tre med Tobias som försteförare då han hade klart mest förartid i kroppen, dessutom misstänkte vi att det skulle börja regna vilken sekund som helst och vi ville ha en hyfsad kvaltid klar innan vi mer orutinerade förare gav oss ut för att åtminstone få några varv i kroppen innan helvetet skulle braka lös... Planen gick utmärkt och Tobbe satte några tidsmässigt tillfredsställande varv så att vi andra kunde andas ut, skönt. Personligen hann jag bara köra tre varv så det kändes lite väl knapert att ge sig ut med efter nästan exakt två års frånvaro från allt vad racing heter. Tiderna låg runt 1.50 för min del, 2.40 för Daniel och med en 29:e kvaltid på 1.46.9 för Tobbe. Det enda trista var att vi genom att köra hojen nu upptäckte att den konstant slirade på kopplingen oavsett vad vi gjorde och vi vistte redan innan loppet att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att den skulle hålla hela loppet. Vi bestämde oss ändå för att köra tills den helt enkelt inte gick att köra längre, det borde inte vara mycket mer än ca en halvtimme kvar i den.. detta bådade såklart inte gott och Vi kände oss så långt ifrån redo en människa kan uppleva tror jag, Daniel förbrukade två limpor Marlboro inom loppet av 10 minuter, dessutom var han lika kontaktbar som en dövstum Thompsongasell (varför är det ständigt denna Thomsongasell som skall behöva råka illa ut) i full färd med att fly ett stim av geparder. Skit samma, det var bara att köra... Vi gick lugnt iväg för att äta lite funktionärsfrukost i cafeterian. Skit i den JÄVLA kopplingen!!
När vi kom ut från cafeterian (4 stjärnor i guide Michelin) så uppmärksammade vi en febril aktivitet i depån och det visade sig att starten skulle gå inom loppet av 10 minuter, VA FAN!!!! Detta hade vi helt missat i vårt desperata sökande efter tillgänglig föda... Nu var det bråttomare (bråttom, bråttomare, bråttomast) än det var för tidigare nämnda Thomsongasell... Men vi lyckades på något sätt ändå. Jag förberedde mig för den springande starten Med Tobbe hållandes mc:n. Tobbe tyckte det var en god idé att lägga i ettans växel redan innan så att jag skulle komma iväg fortare, denna idé visade sig vara det dummaste rookiemisstag vi hittills gjort då 2002 års modell av Yamaha R6 inte går att starta med växel i, jaha, kul...
I princip sist iväg satte jag upp jakten efter Thomsong... f´låt, konkurrenterna... Och tro på fan, sakta men säkert kom forna dagars glans tillbaka och racingblodet började pumpa i mina ådror, jag plockade förare efter förare och mitt tempo höjdes konstant, jag lärde mig med tiden hur jag skulle växla utan att hojen skulle slira konstant, man fich slå av gasen totalt, peta i nästa växel och därefter smyga på gasen försiktigt igen. Gasade man för snabbt så blev resultatet bara en våldsamt varvande motor utan någon som helst drivande förbindelse med Bakhjulet. Jag förmedlade all min visdom i ämnet till efterföljande förare Daniel. Jag kan redan nu berätta att kopplingen otroligt nog höll hela racet (fullständigt vansinnigt!!) även om den blev sämre och sämre hela tiden. Vi fattade ingenting? Våra byten var definitivt inte de snabbaste men fortlöpte utan större bekymmer och både jag och Tobbe fick upp ett riktigt bra tempo med tider som låg ganska konstant runt 1.45, inte dåligt, inte dåligt alls med tanke på att hojen kanske levererade runt 80 Hk på bakhjulet. Det blev till att köra aggressivt i kurvorna i stället och jag kan ärligt säga att jag inte har något minne av att bli omkörd i en kurva under hela dagen, detsamma var det för Tobbe.... Beträffande Daniel så började han dagen (betänk att han ALDRIG rejsat förut) på mediokra 2. 40-tider och arbetade sig konstant nedåt för att avsluta på imponernade 1.54!!! DET NI!!! Sånt väger tungt åtminstone i min bok!!
I halvtid gjorde vi en rejäl miss under bytet av bakfälg vilket resulterade i ett depåbesök på över 7minuter, sanslöst långsamt och jag skulle tro att vi tappade åtminstone 10 placeringar bara där... Men förutom det flöt det på bra. Vi slutade faktiskt på en för oss klart godkänd 25:e plats och vi var lyckligare än än hamster som får ett snurrhjul inmonterat i buren! Trots alla problem, vedermödor och annat elände så kom vi mål och dessutom med en klart godkänd körning, både jag och Tobbe körde vardera två 55 minuters pass! Det är inte kattskit tycker jag... Min bästatid blev 1.44.0, Tobbe slog till med Teamets bästatid på 1.43.7 och Daniel slog till med ett överlägset personbästa på 1.54.0! Vi var mer än nöjda och detta gav en oerhörd mersmak inför nästa ERF i Falkenberg! Nu skall vi bara slänga in en ny koppling, jag vill passa på att tacka den gamla för dess fantastiska jobb som ställde upp för oss och höll ihop ända tills slutet trots att vi svor och bespottade den konstant under 6 timmar. Må du finna frid i ett varmt lammelbad i kopplingarnas himmel... Vila i Frid min vän!
Till alla andra deltagare, Vi möts i Falkenberg!
(vi vill passa på att be er att sluta köra om oss på rakorna också, vi tycker inte att det är "fair play")
Men vad för hoj körde ni? Tror jag lyckats missa den vitala informationen.
med tanke på vilka skit bromsar det sitter på en r6:a orginal
