Både Anderstorps- och Sviestadstävlingarna har nu passerat och det är dags att rapportera om läget så här långt.
Säsongen 2005 gick ju bra, kanske t o m lite över förväntan, så siktet 2006 var inställt på något högre placeringar. Detta skulle uppnås med hjälp av den erfarenhet jag skaffat mig under det gångna året, samt en lite bättre preppad hoj. Under vintern hade nämligen en välbehövlig styrdämpare samt en drevsats införskaffats, och motorn hade budgettrimmats och justerats in tack vare Kamikaze kid och Dr. Bike vilket går att läsa mer om här! . Dessutom har hojen fått ett helt nytt utseende tack vare Gustav O som lackat och Fireblade som fixat fräscha klibbor! Sist men inte minst Anneli som slipat kåpor åt mig!
Anderstorp 27-30/4
Inför Anderstorp var så förhoppningarna höga, och ett första pass träningspass bekräftade att hojen gick rappare än i fjol. Det var en härligt angenäm känsla att dra jämt med de lite nyare hojarna på Anderstorps långa flygraka, även om de kittade supersporthojarna ofelbart lämnade oss standardförare i kölvattnet. Redan på andra körpasset på träningslägret presterades varvtider snabbare än fjolårets bästa tid, vilket lovade gott inför kvalet på lördagen. Körningen funkade relativt bra och det fanns mer att ge, och framför allt var det underbart kul att vara tillbaka bakom styret.
Allt var dock inte frid och fröjd. Halva torsdagen och fredagen på träningslägret regnade bort och depålivet var deprimerande kallt och fuktigt, och dessutom började Annelis 250 som jag också skulle tävla med att gå hackigt. Diverse tvåtaktsgurus rådfrågades under fredagen och vi felsökte efter bästa förmåga långt in på fredagskvällen i hopp om att få hojen att gå ordentligt. Dessutom vägrade hojskrället att starta bara för att vi inte såg att dödarknappen var avslagen, vilket Anneli upptäckte när vi kickat och knuffat i tio minuter.
Lördag morgon sticker jag ut på första 250-kvalet med tejpad kylare för att få upp hojen i arbetstemperatur. Märker redan på utvarvet att hojen går lite för varm så jag går in i depån direkt och river av tejpen. Ut igen och känner att hojen fortfarande hackar och inte vill gå bra.
Hinner lite drygt ett halvt varv på vägs tillbaka till depån innan framhjulet plötsligt släpper vid halvt nerlägg i 180-gradersvänstern och jag far i backen med en smäll. Hinner dra in armarna mot kroppen innan jag börjar tumla i vad som verkar vara en evighet. Kändes som jag aldrig skulle stanna, och jag hann t o m tänka att om jag inte stannar snart kommer jag att bryta något!
Stannar dock till slut ute i sandfållan och det känns som att allt är helt. Reser mig på knä och pustar ut medan jag tittar på en av funktionärerna som kommer rusande i en väldans fart. Han frågar hur jag mår och konstaterar att jag ser blek ut. Av någon anledning fann jag den kommentaren väldigt rolig just då! Ambulansen kommer och jag får lift till sjukstugan där de klämmer lite på mig och frågar om jag har ont nånstans, vilket jag inte hade. Vänster axel ömmade lite grand, men inte särskilt mycket. Sjukvårdarna låter mig gå men säger att de inte vill se mig i sjukstugan igen. Så kan det gå med gamla halvljumna däck! Hojen klarade sig skapligt, men kåpor, vänster styrhalva och kopplingsgrepp och växelpetare var kaputt.
Ett par timmar senare är det dags för R600-kvalet. Efter ett par lugna varv kändes allt okej och jag laddade så gott jag vågade. Ser 1.47 på laptimern som bäst när passet närmar sig slutet och tar i lite till men orken räcker inte. På sista varvet noterar jag att ambulansen står vid sidan av banan vid ingången till karusellkurvan, och på varvet in i depån ser jag att det är teamkompisen Tobias hoj som står vid räcket, och att ambulanssjukvårdarna jobbar på Tobias som ligger vid däcksbarriären. Väl i depån visar det sig snart att Tobias fått upp bra fart i sitt livs första kval och kört på 1.46-tider men sedan kraschat hårt med ett armbrott uppe vid axeln och sprucket bröstben som följd. Det blir ambulans till Värnamo och operation av armbrottet omedelbart. Lite mer att läsa om detta finner ni på www.bikerookie.se
Som pricken över i, har min transponder laddat ur sig och jag har inte fått någon tid loggad från första kvalet. I det läget var det bara att hoppas att det inte skulle börja regna till kval 2 som skulle köras fyra timmar senare, eftersom det skulle göra det omöjligt att sätta en tillräckligt bra tid för att kvala in. De blågråa molnen verkar hålla inne med regnet och det ser lovande ut, men tio minuter innan kvalet kommer regnet och det är bara att inse att man inte kvalat in p g a att man laddat sin transponder i FÖR god tid så att den hunnit ladda ur sig.
På kvällen åker vi till Värnamo och hälsar på en omtöcknad Tobias som dock är nöjd med sin kvaltid som räckte till tionde plats. Söndagen ägnas åt att packa, samt att vara åskådare på läktaren i konstant ösregn. Just då kändes det inte som att det gjorde så mycket att jag inte kom till start, även om jag naturligtvis var besviken.
Nedan några bilder på hojens nya utseende. Notera den trevliga lervällingen till golv vi hade i depåtältet....
Säsongen 2005 gick ju bra, kanske t o m lite över förväntan, så siktet 2006 var inställt på något högre placeringar. Detta skulle uppnås med hjälp av den erfarenhet jag skaffat mig under det gångna året, samt en lite bättre preppad hoj. Under vintern hade nämligen en välbehövlig styrdämpare samt en drevsats införskaffats, och motorn hade budgettrimmats och justerats in tack vare Kamikaze kid och Dr. Bike vilket går att läsa mer om här! . Dessutom har hojen fått ett helt nytt utseende tack vare Gustav O som lackat och Fireblade som fixat fräscha klibbor! Sist men inte minst Anneli som slipat kåpor åt mig!
Anderstorp 27-30/4
Inför Anderstorp var så förhoppningarna höga, och ett första pass träningspass bekräftade att hojen gick rappare än i fjol. Det var en härligt angenäm känsla att dra jämt med de lite nyare hojarna på Anderstorps långa flygraka, även om de kittade supersporthojarna ofelbart lämnade oss standardförare i kölvattnet. Redan på andra körpasset på träningslägret presterades varvtider snabbare än fjolårets bästa tid, vilket lovade gott inför kvalet på lördagen. Körningen funkade relativt bra och det fanns mer att ge, och framför allt var det underbart kul att vara tillbaka bakom styret.
Allt var dock inte frid och fröjd. Halva torsdagen och fredagen på träningslägret regnade bort och depålivet var deprimerande kallt och fuktigt, och dessutom började Annelis 250 som jag också skulle tävla med att gå hackigt. Diverse tvåtaktsgurus rådfrågades under fredagen och vi felsökte efter bästa förmåga långt in på fredagskvällen i hopp om att få hojen att gå ordentligt. Dessutom vägrade hojskrället att starta bara för att vi inte såg att dödarknappen var avslagen, vilket Anneli upptäckte när vi kickat och knuffat i tio minuter.
Lördag morgon sticker jag ut på första 250-kvalet med tejpad kylare för att få upp hojen i arbetstemperatur. Märker redan på utvarvet att hojen går lite för varm så jag går in i depån direkt och river av tejpen. Ut igen och känner att hojen fortfarande hackar och inte vill gå bra.
Hinner lite drygt ett halvt varv på vägs tillbaka till depån innan framhjulet plötsligt släpper vid halvt nerlägg i 180-gradersvänstern och jag far i backen med en smäll. Hinner dra in armarna mot kroppen innan jag börjar tumla i vad som verkar vara en evighet. Kändes som jag aldrig skulle stanna, och jag hann t o m tänka att om jag inte stannar snart kommer jag att bryta något!
Stannar dock till slut ute i sandfållan och det känns som att allt är helt. Reser mig på knä och pustar ut medan jag tittar på en av funktionärerna som kommer rusande i en väldans fart. Han frågar hur jag mår och konstaterar att jag ser blek ut. Av någon anledning fann jag den kommentaren väldigt rolig just då! Ambulansen kommer och jag får lift till sjukstugan där de klämmer lite på mig och frågar om jag har ont nånstans, vilket jag inte hade. Vänster axel ömmade lite grand, men inte särskilt mycket. Sjukvårdarna låter mig gå men säger att de inte vill se mig i sjukstugan igen. Så kan det gå med gamla halvljumna däck! Hojen klarade sig skapligt, men kåpor, vänster styrhalva och kopplingsgrepp och växelpetare var kaputt.
Ett par timmar senare är det dags för R600-kvalet. Efter ett par lugna varv kändes allt okej och jag laddade så gott jag vågade. Ser 1.47 på laptimern som bäst när passet närmar sig slutet och tar i lite till men orken räcker inte. På sista varvet noterar jag att ambulansen står vid sidan av banan vid ingången till karusellkurvan, och på varvet in i depån ser jag att det är teamkompisen Tobias hoj som står vid räcket, och att ambulanssjukvårdarna jobbar på Tobias som ligger vid däcksbarriären. Väl i depån visar det sig snart att Tobias fått upp bra fart i sitt livs första kval och kört på 1.46-tider men sedan kraschat hårt med ett armbrott uppe vid axeln och sprucket bröstben som följd. Det blir ambulans till Värnamo och operation av armbrottet omedelbart. Lite mer att läsa om detta finner ni på www.bikerookie.se
Som pricken över i, har min transponder laddat ur sig och jag har inte fått någon tid loggad från första kvalet. I det läget var det bara att hoppas att det inte skulle börja regna till kval 2 som skulle köras fyra timmar senare, eftersom det skulle göra det omöjligt att sätta en tillräckligt bra tid för att kvala in. De blågråa molnen verkar hålla inne med regnet och det ser lovande ut, men tio minuter innan kvalet kommer regnet och det är bara att inse att man inte kvalat in p g a att man laddat sin transponder i FÖR god tid så att den hunnit ladda ur sig.
På kvällen åker vi till Värnamo och hälsar på en omtöcknad Tobias som dock är nöjd med sin kvaltid som räckte till tionde plats. Söndagen ägnas åt att packa, samt att vara åskådare på läktaren i konstant ösregn. Just då kändes det inte som att det gjorde så mycket att jag inte kom till start, även om jag naturligtvis var besviken.
Nedan några bilder på hojens nya utseende. Notera den trevliga lervällingen till golv vi hade i depåtältet....