Förare som kanske inte var snabbast men som hade stort hjärta, skön attityd, stentuff inställning till racing...
Garry McCoy-Vilken säsong det var 2000, man längtade till varje racehelg bara för att få se honom köra...det var det häftigaste av allt!
Jeremy McWilliams-"It was a pretty hard qualifying, it might be a little bit of a contact sport on sunday"
Giancarlo Falappa-Dödspiloten som verkade vara totalt orädd, efter att ha slagit hela kroppen sönder och samman mer än en gång stod han ändå redo att köra sina hjälterace....den kanske mest utpräglade regnkungen.
Noburu Ueda-Alltid ett stort leende, enorma "matematikprofessor från Kyoto"-glasögon och alltid ett intressant race när han var med i täten, vem minns inte hans specialkonstruerade handske som gjorde att hans sönderslagna hand kunde öppna sig efter att han knutit den.....
De stora mästarna
Kevin Schwantz-För mig är han den störste, exemplifierar allt av vad en stor roadracingförare bör ha för egenskaper, galet snabb, win or crash-mentalitet, en närmast övermänsklig förmåga att utstå smärta, segern över Doohan på Donington 1994, med bruten hand, är nog mitt allra finaste minne från 500-eran, ja från roadracing överhuvudtaget.
Mick Doohan-Den sista av de stora från 500:s gyllene epok, förvaltade det arvet synnerligen väl....
Max Biaggi-Den störste 250-föraren någonsin, inget snack, gjorde 500-säsongen 1998 intressant igen efter år av Doohan-dominans, visst fanns Daryl Beattie och Alex Criville som kunde slå Doohan, men de hade mentalt fogat sig som "runner-up", det märktes....
Carl Fogarty-Kungen av Superbikes, jag kommer ihåg flera av hans race mot Edwards, Kocinski och Slight på deras snabbare Hondor, hur Foggy gjorde de mest halsbrytande manövrar för att ens hänga med, hur hojen studsade, wobblade och sladdade, ena varvet kunde han vara 2 sekunder efter, för att tre varv senare ha ätit ikapp, och sen lyckades han på något mirakulöst sätt att ta sig om och vinna också. När de sedan frågade honom om det inte hade varit ett kul race med fyra man fightandes om segern och växlandes placeringar, tittar Carl upp med sin glödande blick "I don't race for fun, i race to win"....
