I hästsport är säkerhetstänkandet A och O. Jag skulle vilja säga att samma gäller mc.
Jag har mitt hästintresse "nedärvt", och har således ridit i drygt 27 år
(shit vad tiden går fort när man har roligt!)och således många olika hästar av alla möjliga raser, åldrar och temperament.
(var flitigt anlitad ett tag av folk som inte "vågade" rida sina hästar av olika orsaker..
)Förutom min andel hjärnskakningar, ömma tår, och en del bitsår är nog det värsta jag råkat ut för en bruten handled, och när jag var i tonåren, en helt uppskrapad kropp.
Jag har hamnat under hästar som snavat, halkat och helt sonika trillat omkull, och min kära sista häst, som ibland stegrade sig, slog över vid en hoppträning när han lyckades skrämma sig själv, men vi landade turligt brevid varann och inte han på mig. Självklart har jag fått min andel luftfärder utöver det.
När man har med levande varelser att göra räcker det inte alltid med att ha rätt utrustning eller vara helt igenom säkerhetstänkande, är olyckan framme måste man nog ha en del tur också. Det har jag haft. Därför har jag klarat mig så lindrigt undan som jag ändå gjort.
I juli 2003 tog
(min tur slut)jag mitt mc-kort, något jag länge velat göra. Knappt en månad senare åkte jag med som passagerare när en vän körde (en sh-runda). Så här efterklok undrar jag vart mitt säkerhetstänkande tog vägen? (olyckan var inte hans fel) Han "ville vara snäll" och skjutsa mig då min hoj var stulen och han visste att jag älskade att åka bakpå.
Idag hade jag tänkt efter; känner jag den här personen och hans körsätt tillräckligt väl? Är han van att skjutsa? Bryr han sig
OM att han har skjuts eller kör han som vanligt?
Det sista jag minns är grillen på fordonet vi mötte. När jag vaknade till liv kunde jag först inte röra mig, men var fullkomligt lugn, för att inte säga lycklig(vilket jag fått förklarat för mig berodde på smällen mitt huvud utsatts för). Jag trodde t.o.m. att jag såg en ängel som sen visade sig vara en helt vanlig kille. Jag "mådde fint" och skulle inte ha ambulans utan ville åka mc. Trots att jag tuppade av en andra gång och sen fick hjälp att lägga mig ner igen med benen i högläge lyssnade folk på mig och ingen ringde ambulans. Antar att de var chockade som jag. Sen såg jag nog ut att må mycket bättre än vad jag gjorde.
(jag ville givetvis inte vara någon gnällkärring 
) Ibland vet man inte sitt eget bästa.
Killen som körde ville inte anmäla till sitt fb. Tids nog gjorde jag det själv. Idag snart 4 år senare håller de fortfarande på, men med vad kan man undra? Vända papper?
Jag fick ge upp hästarna och således sälja bägge mina tävlingspållar.
Jag är sjukskriven. Klarar inte av ett normalt jobb, klarar inte av en "normal" fritid. Utåt sett ser jag förmodligen ut som vem som helst, och har t.o.m. fått höra att jag är lat (människor är så snälla
). Jag får ont av ALLT jag gör. Önskar jag kunde nämna en syssla som inte ger mig värk.
Vad vill jag ha sagt med allt dravel då? Jo, med tanke på den tid en hästmänniska lägger på sin häst, och med tanke på den tid man lägger på sin motorcykel så tycker jag inte man riktigt kan jämföra de ur "vem som skadar sig mest" synpunkt. Fast jag kan ju ha fel.
Sen tycker jag att det är dravel att inte anmäla sin skada till sitt försäkringsbolag, man ska MINST iaf uppsöka en läkare så man har det på papper den dagen man får följder av den. Det tar TID ändå när man väl är tvungen..
Jag mår som jag gör för att jag inte tänkte efter före. Egentligen inte mer med det. Fast omställningen lär ta tid. Förmodligen längre än vad jag tror.
Så använd huvudet! Vare sig försäkringen täcker eller du är krösus som inte behöver använda den, så är det inte roligt den dagen olyckan är framme med personskada. Då har det mindre roll om ryttare skadar sig oftare, vem som betalar eller vem som har bäst försäkring. Du vill bara bli frisk så att du får köra hoj igen.
/mina två kronor
(sorry för ett långt inlägg)
