Tack för alla välgenomtänkta svar!
Reagerar främst på:
1) Moralkompassen.
Den finns. om än bara i filosofi / teologi. Det märks när främlingar möter varandra. Oftast slår de inte ihjäl varandra om det finns resurser att dela. Men den kräver ett utbyte. Du ska KÄNNA att det du gör är rätt. Och den KÄNSLAN ska "samhällkontraktet" styrka.
2) samhällsklyftor.
Att det finns rika / fattiga i alla samhällen har nog inte undgått någon. Även om jag t.ex kan vara "rik" på socialbidrag jämfört med någon utsvulten by i djupaste afrika så är känslan av fattigdom minst lika påtaglig. Maten är dyrare, bostad, rätten att bruka jorden / naturen etc etc.
Sverige har ett problem i att någon verkar ha fått för sig att en 40timmars-knegare som inte uppnår "tjänsteman" som grad inte är värd ett mer än drägligt liv. Vår medelklass har en klyfta. Du kan leva på 40h arbete utan större bekymmer, men marginalerna minskar och din köpkraft har blivit sämre trots generellt billigare produkter och bättre urval. En lägre mellanklass har börjat uppstå där man är på gränsen till låginkomsttagare och skillnaden mellan att vara arbetslös på minsta ersättning och fullt arbetande bara är någon tusenlapp efter skatt (säg 4)
Samtidigt har övre medelklassen en levnadsstandard som är betydelsefullt dyrare och belåningsgraden är massiv.
Lösningen verkar vara att importera sin lägre medelklass / låginkomsttagare. Alltså basera sin tillväxt på antal kroppar vi kan slänga i maskineriet istället för att på riktigt effektivisera allt vi rör vid.
3) Tillväxt. Se ovan. Kapitalismens motto! Evig omsättning med tillväxt.
Funkar egentligen sålänge alla talar sanning (kul...) och resurserna går att få tag i.
Baseras även på att någon har köpkraften att inhandla tjänster och produkter.
Inget samhälle vill ha för många fattiga. "De kostar mer än de smakar" Men en lagom mängd urfattiga / working poor är en given del av våran samhällsstruktur. De MÅSTE finnas. Om inte här så någon annan stans. (asien / afrika / SA) annar skiter sig hela tillväxtcykeln.
Reagerar främst på:
1) Moralkompassen.
Den finns. om än bara i filosofi / teologi. Det märks när främlingar möter varandra. Oftast slår de inte ihjäl varandra om det finns resurser att dela. Men den kräver ett utbyte. Du ska KÄNNA att det du gör är rätt. Och den KÄNSLAN ska "samhällkontraktet" styrka.
2) samhällsklyftor.
Att det finns rika / fattiga i alla samhällen har nog inte undgått någon. Även om jag t.ex kan vara "rik" på socialbidrag jämfört med någon utsvulten by i djupaste afrika så är känslan av fattigdom minst lika påtaglig. Maten är dyrare, bostad, rätten att bruka jorden / naturen etc etc.
Sverige har ett problem i att någon verkar ha fått för sig att en 40timmars-knegare som inte uppnår "tjänsteman" som grad inte är värd ett mer än drägligt liv. Vår medelklass har en klyfta. Du kan leva på 40h arbete utan större bekymmer, men marginalerna minskar och din köpkraft har blivit sämre trots generellt billigare produkter och bättre urval. En lägre mellanklass har börjat uppstå där man är på gränsen till låginkomsttagare och skillnaden mellan att vara arbetslös på minsta ersättning och fullt arbetande bara är någon tusenlapp efter skatt (säg 4)
Samtidigt har övre medelklassen en levnadsstandard som är betydelsefullt dyrare och belåningsgraden är massiv.
Lösningen verkar vara att importera sin lägre medelklass / låginkomsttagare. Alltså basera sin tillväxt på antal kroppar vi kan slänga i maskineriet istället för att på riktigt effektivisera allt vi rör vid.
3) Tillväxt. Se ovan. Kapitalismens motto! Evig omsättning med tillväxt.
Funkar egentligen sålänge alla talar sanning (kul...) och resurserna går att få tag i.
Baseras även på att någon har köpkraften att inhandla tjänster och produkter.
Inget samhälle vill ha för många fattiga. "De kostar mer än de smakar" Men en lagom mängd urfattiga / working poor är en given del av våran samhällsstruktur. De MÅSTE finnas. Om inte här så någon annan stans. (asien / afrika / SA) annar skiter sig hela tillväxtcykeln.