Hmm det här kände jag igen mig i..
Hade för ett halvår sen en diskusion om att jag är singel å killar å allt va de va me en ganska nybliven kollega.. hon öser mig me komplimanger om att jag e så bra tjej och jag kommer hitta någon snart, sen efter ett tag så säger hon "men har nån varit singel i mer en 1 år så e de ju nå fel på personen" varpå jag svara, jaha åh va e de för fel på mig då? Va då svarar hon och låter förvånad, ja jag har ju varit singel i snart 4 år nu..??
Hon blev ganska stum sen och visste inte riktigt vad hon skulle säga
sen efter ett tag " jag men de e ju bara för att du inte hittat någon som e tillräckligt bra för dig" haha
Lite roligt fakiskt.
Måste medge att jag nästan dömt mig själv ibland "va e de för fel på mig egentligen, varför kan jag inte hitta någon, eller någon hitta mig"
Men jag kommer bara fram till att de inte är nån ide att fundera, tiden har inte varit rätt bara, inte mött den menade för mig, och när ja gör de spelar väl ingen roll, stått på mina egna ben sen ja flytta hemifrån, klarat allt från ekonomi jobb, lång flytt till ny stad och uppfyllt många av mina största drömmar helt på egen hand, så varför ska jag dömma mig själv eller bli dömd av andra för att jag e singel? Det har ju inget med vem jag är att göra, eller?? Jag e bara 22 men endå, de sitter inte i åren man left de e hur man hanterat dom åren som vart.
Jag har själv en åldersgräns på 25 mini, så hoppas inte äldre killar bara e skit
(bara en ålder men gillar inte småpojkar iaf )