Men killar, nu har ni överraskat mig ordentligt
Den erfarenhet jag har är att när ni killar lämnar relationen så blir det med en tydlig gest: "Puh, ÄNTLIGEN slipper jag den där surfixxan.... Åh, dax att testa nya ligg......."
Mår ni verkligen dåligt av att aktivt ta beslutet att separera??
Om det är sanningen, så har jag hopp om den manliga hälften av mänskligheten,
för jag har haft ett intryck av att ni är hjärtlösa när det kommer till separationer.... (sorry)
Min erfarenhet är att den personen som är den svagare i en relation (ja, i de flesta relationer är det någon av parterna som är starkare psykiskt) är den som råkar illa ut. Mina relationer har oftast avslutats utan gnäll, bråk och så vidare men det finns självklart undantag (den äldsta kvinnan var den som bråkade, fryste ut mig och blev helt psycho...vid 42års ålder
). Om du enbart råkat ut för sådana män/pojkar/slynglar så kanske du bör titta efter andra män i andra kretsar (jag brukar kalla dem för riktiga män).
DÅ kan ju jag berätta för dig vilka det är som är hjärtlösa i en separation, NI kvinnor. Många, jag säger inte alla men dom jag har träffat...
Jag har lite samma erfarenheter som du, dock har jag insett att båda parter är oftast mycket "förvirrade" efter uppbrottet och gör saker de egentligen inte skulle stå för vid sina fulla sinnen, jag skulle nog kalla det för någon form av "ketchupeffekt" av uppdämda känslor och kanske någon form av hämndbegär.
Jag har haft två flickvänner i mitt liv...
Shit pommes...
Nog har vi alla träffat på dessa psychon, allra helst i tonåren innan någon (varken kille eller tjej) fått någon egen identitet och lärt känna sig själv, i en annan situation kanske du var psychot för henne?
Jag själv sitter i situationen att jag vill avbryta en relation med en person som är vuxen i ålder men barn i sinnet, jag är ganska rädd för att personen kommer att skada sig själv vilket skulle vara tämligen jobbigt för oss bägge. Jag planerar att vara så bra jag kan i ett avslut (som vanligt går det säkerligen åt pipsvängen och jag kommer uppfattas som ett j*vla svin men det måste jag ta) utan att vara mesig, ärlighet är det som i efterhand uppskattas av mig personligen när en kvinna "dumpar mig", det gör ont att höra sanningen/hennes uppfattning men i efterhand finns det något att jobba med (som det inte finns om man döljer en massa och bara drar klassikern: det är inte fel på dig, det är mig det är fel på...osv.).
OK, lugn å fin nu..... Känner att jag fick ta emot fler käftsmällar än jag förtjänar...
Det finns alltid tre versioner av en situation:
Din tolkning
Min tolkning
och sen har vi sanningen.
De grabbar du träffat som varit "svin" kanske har uppfattat dig som psycho, men sanningen kanske mest är en herrans massa missförstånd?
Nog med mitt tröttsvammel (36h utan sömn ger ganska underliga effekter på tänkandet), jag kan nog inte förklara mer om någon nu skulle vara intresserad av att veta vad jag skriver
Till TS vill jag bara säga att ta en paus, stanna upp, processa det hela, var inte rädd för att ta kontakt med någon proffessionell utifall du känner att du håller på att tappa greppet. Du har tagit ett steg som kan vara ditt livs bästa beslut, du växer oerhört av erfarenheten och hur det än blir i framtiden kan det förmodligen bara bli bättre (ett skilsmässobeslut är ändå inget man gör utan anledning).
Alla parter mår dåligt i början av en separation, det gör ont i några månader med knuten i bröstet men sedan börjar det avta, håll ut, gråt ut hos någon du litar på, du blir bara starkare efter allt detta (det som inte dödar, härdar).