Det händer mycket på vägen mellan Linköping och Åtvidaberg (sist smällde jag med en rovfågel.. alltid är det nåt). Denna gången jag åkte norrut i rusningstrafiken kommer jag ifatt en hoj. Det såg ut som en sporthoj på långt håll med två pers på. Jag ligger ca 300-400 meter bakom.. Långt var det i allafall. Jag misstänker att föraren ser mig i backspegeln och att han ökar tempot för att han inte vill bli omkörd. Det var lite konstigt med tanke på att jag var så långt bakom, men det är bara mina spekulationer. I en uppförsbacke norr om Åtvidaberg där det finns dubbla körfält i norrgående drar han på som fan. Misstänker att han kör fullt och närmare 200 km/h så gått det går. Jag fortsätter framåt, håller högre hastighet än övriga trafiken och slinker om som vanligt. Vid en jättelång raksträcka ser jag hojen långt framför mig hur han tar LIVSFARLIGA risker. Hans princip för körningen verkade vara: "Nu har jag kommit ifatt en bil, nu är det dags att köra om. Då gör jag det."
Och det gjorde han sannerligen. I uppförsbacke över krön, i skymda kurvor och när han hade möte. Tre, fyra gånger fick han väja undan för mötande trafik med snabba och otäcka manövrar. Jag visste inte vad jag skulle tro, jag funderade någon sekund på om hojen var stulen... "Vägverkets SMS" hann jag att tänka. Precis då så kör han om en bil i en skymd kurva och får möte. Sen är det här bara mina egna spekulationer, men jag misstänker att när han såg att det skulle smälla med bilen som han mötte så var det redan försent, och därför svängde han ut ÄNNU mer åt vänster för att försöka ta den mötande bilen på fel sida. Han har precis kommit om den bil han skulle köra om när jag ser hur det bara smäller till och hojen mer eller mindre flyger i luften. Han körde in i vajerräcket på vänstersidan. Jag ser massa damm, rök och delar som flyger överallt. Det är näst intill obeskrivligt. Jag vet inte vad jag såg - men jag såg tydligt hur det smällde REJÄLT och att det var... stora krafter, ungefär. Eftersom bilen han skulle köra om passerade ögonblicket efter olyckan så var jag nästa trafikant efter motorcykeln. Jag höra mig själv säga "NEJ!!" -- därefter stannade jag med hojen mitt på vägen, slängde av mig hjälmen och sprang ner i diket där de två låg. Jag var beredd på att hitta mest köttfärs. "Ett ben här, en arm där" tänkte jag.
Gick fram till tjejen som killen hade där bak och frågade hur det gick. Först svarade hon inte, hon mest låg och vred sig. Sen tittade hon på mig och jag fick kontakt med henne. Jag frågade om hon hade ont i nacken eller ryggen och hon klagade över att hon hade ont i handen. Därav tänkte jag att det var lugnt (hon klarar sig). Hon låg och skruvade på sig så hon verkade inte ha allvarliga skador. Killen hade slitit av sig hjälmen och låg och skrek, inte heller han hade några direkt livshotande skador. En bruten arm (var inget att ta miste på.. blå-röd-grå-deformerad underarm) och lite skrapsår.
Ingen av dem hade andra skyddskläder än hjälm, vad jag såg. Han hade tunna adidas-vindbyxor och hon hade nån tjock vanlig jacka. Hojen var en äldre modell Kawasaki (Skulle gissa på GPZ 750, åttiotalare).
20 sekunder efter olyckan var det en MASSA folk där som tog hand om de skadade. Vi resonerade om vad som hänt och om vem som skulle vittna, vilka som skulle åka och vilka som skulle stanna. Ambulansen kom från Åtvidabergshållet c:a två minuter efter att en kille ringt 112 (det gick väldigt snabbt). På vägen till Linköping mötte jag ytterligare två ambulanser.
Alla tankar om att det var nåt skumt återkom till mig en bra stund senare... kunde liksom inte sluta tänka på smällen som spelades upp i huvet gång på gång på gång.
Dagen efter stod det i Corren om "Två på stulen mc skadade i olycka" eller nåt i den stilen. De hade tydligen ändrat regnumret med hjälp av eltejp. Smart för en 35-åring att komma på, det kunde ju inte ett dagisbarn listat ut.
Slutsatser: Jag trodde att köra hoj var en risk i sig, men om jag jämför denna körstil med min egen så har jag nu fått bevisat att jag kör säkert, och att mammas eviga oro inte är mer än bara mammas eviga oro som mamma ska ha.
http://www.corren.se/archive/2005/1...tegory1=1096984640-4&category2=1096984640-11&
Och det gjorde han sannerligen. I uppförsbacke över krön, i skymda kurvor och när han hade möte. Tre, fyra gånger fick han väja undan för mötande trafik med snabba och otäcka manövrar. Jag visste inte vad jag skulle tro, jag funderade någon sekund på om hojen var stulen... "Vägverkets SMS" hann jag att tänka. Precis då så kör han om en bil i en skymd kurva och får möte. Sen är det här bara mina egna spekulationer, men jag misstänker att när han såg att det skulle smälla med bilen som han mötte så var det redan försent, och därför svängde han ut ÄNNU mer åt vänster för att försöka ta den mötande bilen på fel sida. Han har precis kommit om den bil han skulle köra om när jag ser hur det bara smäller till och hojen mer eller mindre flyger i luften. Han körde in i vajerräcket på vänstersidan. Jag ser massa damm, rök och delar som flyger överallt. Det är näst intill obeskrivligt. Jag vet inte vad jag såg - men jag såg tydligt hur det smällde REJÄLT och att det var... stora krafter, ungefär. Eftersom bilen han skulle köra om passerade ögonblicket efter olyckan så var jag nästa trafikant efter motorcykeln. Jag höra mig själv säga "NEJ!!" -- därefter stannade jag med hojen mitt på vägen, slängde av mig hjälmen och sprang ner i diket där de två låg. Jag var beredd på att hitta mest köttfärs. "Ett ben här, en arm där" tänkte jag.
Gick fram till tjejen som killen hade där bak och frågade hur det gick. Först svarade hon inte, hon mest låg och vred sig. Sen tittade hon på mig och jag fick kontakt med henne. Jag frågade om hon hade ont i nacken eller ryggen och hon klagade över att hon hade ont i handen. Därav tänkte jag att det var lugnt (hon klarar sig). Hon låg och skruvade på sig så hon verkade inte ha allvarliga skador. Killen hade slitit av sig hjälmen och låg och skrek, inte heller han hade några direkt livshotande skador. En bruten arm (var inget att ta miste på.. blå-röd-grå-deformerad underarm) och lite skrapsår.
Ingen av dem hade andra skyddskläder än hjälm, vad jag såg. Han hade tunna adidas-vindbyxor och hon hade nån tjock vanlig jacka. Hojen var en äldre modell Kawasaki (Skulle gissa på GPZ 750, åttiotalare).
20 sekunder efter olyckan var det en MASSA folk där som tog hand om de skadade. Vi resonerade om vad som hänt och om vem som skulle vittna, vilka som skulle åka och vilka som skulle stanna. Ambulansen kom från Åtvidabergshållet c:a två minuter efter att en kille ringt 112 (det gick väldigt snabbt). På vägen till Linköping mötte jag ytterligare två ambulanser.
Alla tankar om att det var nåt skumt återkom till mig en bra stund senare... kunde liksom inte sluta tänka på smällen som spelades upp i huvet gång på gång på gång.
Dagen efter stod det i Corren om "Två på stulen mc skadade i olycka" eller nåt i den stilen. De hade tydligen ändrat regnumret med hjälp av eltejp. Smart för en 35-åring att komma på, det kunde ju inte ett dagisbarn listat ut.
Slutsatser: Jag trodde att köra hoj var en risk i sig, men om jag jämför denna körstil med min egen så har jag nu fått bevisat att jag kör säkert, och att mammas eviga oro inte är mer än bara mammas eviga oro som mamma ska ha.
http://www.corren.se/archive/2005/1...tegory1=1096984640-4&category2=1096984640-11&
