Folk i lag är så skraja för ett vara ensamma, eller har glömt att de klarade sig bra även på egen hand, att de stannar kvar och försöker lappa ihop förhållanden som dött för länge sedan. Eller satsar på någon som egentligen inte är någon bra matchning. De vet om från början att partnern är svartsjuk, att man har dåligt sex, att man har olika sorts humor, att man ogillar den andres vänner, ogillar dennes föräldrar etc etc. Men för att man inte orkar se vad som finns runt nästa hörn i rädsla för att förbli ensam så försöker man bygga på något som man egentligen vet är döfött. Eller så stannar man kvar förgäves. Jag är i den tron att man lär sig mer och mer om både sig själv och andra ju fler människor man möter. Oavsett vad man sedan har för relation till varandra.
Ju fler människor, och därtill egenskaper, man exponerar sig inför, desto mer lär man sig vilka egenskaper man verkligen gillar, resp ogillar.
Om en kille dejtat en hel drös med tjejer utan att riktigt kila stadigt så är jag hysat trygg med att han fått lära sig så mycket om både sig själv och andra att han är säker på Vår relation om vi faktiskt inleder någon.
Jag blir mer betänksam om det är en kille som endast haft ett fåtal långa relationer bakom sig. Han har förvisso lärt känna just dessa personer väldigt väl. Men människor är så olika så jag vågar påstå att det nog är mer utvecklande att exponeras för just Olika sorters människor.
Om han endast har en eller två långa relationer bakom sig, möjligen någon, eller några få kortare romanser bakom sig. Hur mycket vet han då om sig själv för att kunna avgöra om det Verkligen är värt att satsa på mig, och Oss?