jboive
Pjååår Räijsing
Vit! Vit! Vit! Jisses...
Jaha, då var finalen på isen för Team Boive Racings del avklarad. Det kunde ha gått bättre om vi säger så. Men, som vanligt, tar vi det från början:
Quaden behövde lite kärlek, inget allvarligt, men lite småpyssel. Började i god tid, för en gångs skull. Åkte iväg och hämtade släpet på Statoil i Berga. Får åka ståndsmässigt den här gången, Audi S6, även om vår hemmarostade Toyota Corolla från -89 har sin charm så får man leta lääänge innan man hittar den. Charmen, alltså... Men nu var det i alla fall Audi som gällde, perfekt dragbil med Quattro, automat och lätt masserad av Its Fun. Vi lämnade "likbilen" (så kallad av dess förste förare och undertecknads fru, reds anm.) i snösprutet bakom oss. Framme hos Statoil möts vi av en ung tjej, får våra tillbehör och beger oss i väg för att hämta deras största släp. Väl parkerad i en snödriva, visar det sig.
Trots att jag jobbar mycket fysiskt i mitt arbete som systemutvecklare, ett par tangenter kärvar faktiskt lite ibland, och att jag har huvudansvaret för fjärrkontrollen till TV:n hemma lyckades jag inte, ett par välriktade svordomar till trots, dra fram och koppla på släpet! Inte ens att jag går på kryckor eller mina nya gympadojjor verkade hjälpa... Jag fick bita i det sura äpplet och gå och be om hjälp. Till saken hör att jag brukar hyra på en annan Statoil station. Där följer de alltid med ut, kopplat på och kollar så alla lampor fungerar, bra service tycker jag. Ponera nu att du jobbar med ett serviceyrke, det är vinter. Den enbenta killen på kryckor och iförd glasögon(!), som precis har hyrt deras största släp (som står i en snödriva i mörkret) går fram till dig och säger: "Ursäkta, du får nog lov att hjälpa mig med släpet i alla fall." Till svar fås: "Vadå'rå?"
Hallå! Fatta! Ser hon inte att jag har glasögon?! *Suck*
Efter att ha påpekat det uppenbara fick jag faktiskt hjälp, av en annan kille som faktiskt var riktigt serviceinriktad.
Väl hemma backar jag upp släpet på vår oplogade gästparkering med säkert 2dm snö i lätt uppförsbacke, för att göra det extra spännande går färdbromsen i på släpet i backen. Quattro is King! Lastar in alla kläder och verktyg i bilen men väntar med att lasta in fyrhjulingarna till morgonen därpå. Som Alfons Åberg brukar säga: "Ska bara..." Montera handtagsskydden, i mitt fall. Mina nya fina ProMad handtagsskydd och lite småplock och trippelkoll gjorde att jag likväl inte kom i säng förräns vid midnatt. Nåväl, besiktningen började inte förräns 09:00, klockan sattes på 05:40, sovmorgon! När jag ska lasta i fyrhjulingarna visar det sig att jag har pyspunka på vänster bak, fint... Överfyller däcken och hoppas att det ska hålla under tävlingen. Kommer faktiskt iväg i tid, börjar få rutin på detta som den erfarna räserförare som man är med "hela" två tidigare tävlingar i ryggen.
Ute på vägarna är det inte bara halt, det är som att köra på blankpolerad såpa! Vi är ute i god tid så det borde lösa sig ändå. Med vägar som nästa slår knut på sig själva och att hjulen mer fungerar som roder går det ändå hyggligt, åtminstone åker jag raka spåret dit. Knappt vilse en enda gång! Hinner lasta ur och plocka i ordning, betala startavgift mm, i god tid. Besiktningen går i en flygande fläng och sen är det vänta och frysa som står på programmet. Besiktningen började 09:00 och träningen är 11:00, två härliga timmar av väntan... Med mina nya handtagsskydd tänkte jag prova att köra med sommarhandskarna, i -7C... Det, ett väl perforerat skinnställ avsett för varma dagar, och att planeringen av tävlingen var tämligen bristfällig, gjorde att det var mycket väntan utan möjlighet att värma sig med kläder. Nu vet jag hur ett fruset torskblock känner sig, utelämnad i snålblåsten.
Till slut fick även vi åka, även om det såg mörkt ut ett tag. Hög prioriterade som vi är får Quad alltid åka sist, då vi är med lite på nåder. Detta innebär att det mer eller mindre bara finns ett spår att åka i då det utanför spåret är ett snöpulver som ger begreppet halt en ny innebörd. Inte nog med att det är som att köra i kvicksand, man tappar all fart, det går dåligt att styra också. Något som jag personligen skulle få stifta närmare bekantskap med lite längre fram i tävlingen...
Träningen kändes rätt bra, svårt att komma iväg från stillastående, i vanlig ordning, och lite snörök var det men det fungerade. Mina startproblem tror jag ligger i mina däck. Jag är den enda som kör med 8":are med denna dubbsättning, alla andra kör med 10" och mer eller mindre fulldubbat. De kommer iväg i starten, jag gör det inte. Undrar om jag ska ta det som en hint... *Hmmm* Nåväl, får bli till nästa säsong.
Förarmöte 12:15. Lite mummel från arrangörerna och ett evigt steppande i ett fruktlöst försök att få liv i de bortdommande tårna.
Mera frys, mera väntan och till slut första kvalet 13:00. Jag iväg bland de sista men jag kniper några redan i första böj. Jobbar mig stadigt uppåt och ligger och krigar med Raffe (på sin grymma W-Tech för övrigt) om fjärdeplatsen. Jag ligger i rumpan på honom när han snurrar i den långa vänstern som leder ut på start och målrakan! Höger? Vänster? Höger? Höger! Jag rundar honom på yttern och det hade inte gått att få in ett både nypressat och nystruket frimärke mellan honom och mig... *Phew*
Slutar 1:a kvalet på en 4:e plats, känns bra. Det nya styret funkar mycket bra och jag är inte alls lika slut i armarna som tidigare.
Min pyspunka på vänsterbak är nu akut. Som tur är får jag låna kompressorn av Roger på CH Bilplåt. Tack Roger! Fyller i lite mer än vad jag har i det andra hjulet och hoppas att det håller sig.
Äntligen dags för andra kvalet. Kommer iväg lite bättre. Men nu är snöröken brutal! Du ser mindre än ingenting, det är som att stirra in i en vit vägg! Vart är banan? Man får titta längs med kanterna, efter funktionärer och annat för att ha en uppfattning om när det är dags att svänga. Det är särskilt spännande när man kommer fullt på femman och ska bromsa hårt innan en dubbel vänster. Spårvalen blir ibland helt uppåt väggarna. Men jag klättrar i listan och krigar med Roger om tredje platsen när det händer... Jag ser ingenting, samma långa vänster ut på start och mål som Raffe snurrar i.. Det är vit-vit-vit, vart man tittar. Jag har bra häng på Roger och jag tänker inte släppa. "Banan borde vara här.. Någonstans.. Jag håller kvar!" När snöröken släpper lite, för ett ögonblick, går inte alls kurvan där jag har tänkt, utan jag är på tok för långt ut! Hamnar i snöpulvret med fullt på fyran. Bakhjulet hakar tag i snövallen, ordentligt! Det tar tvärnit! Quaden stannar i snövallen, det gör inte jag utan fortsätter i luften vidare i tangentensriktning gör en halv frivolt i luften, med tveksamma stilpoäng, och hamnar efter några meters luftfärd på rygg i en snövall. *Poff*! Snön yr och jag vet inte vad som är uppe eller ner. Jag landade iaf mjukt, men innan jag kravlat mig fram ur snön, hittat åt vilket håll banan är och vart min fyrhjuling står och kommit iväg är jag ett varv efter. Fan också! Slutar sist i andra kvalet... Ska det räcka till en finalplats?
Parkera Quaden och konstaterar att bakskylten är trasig och att jag inte längre har någon tomgång. Men i övrigt verkar det som den klarade sig bra. Vet inte om den slog runt i luften, jag tittade efter den när jag flög (medans jag fick flashbacks från filmen "Hot Shots", ni vet scenen med "I can see my house from here".) och hoppades att den inte skulle landa på mig. Det jag hann se var att den precis landade på hjulen igen. Troligtvis sparkade jag sönder skylten själv på min väg över styret...
Nåväl, ett nervöst väntande vid resultat tavlan förbyttes till slut i irritation. Till och med resultaten från solocyklarnas B-final kom upp utan att vår startordning för finalen syntes till. Hade jag inte haft handskar på mig hade naglarna varit obefintliga. Till slut dyker det upp en förvirrad herre med vår startordning i näven, där den gjorde tveksam nytta för vår del. Utan att få se den blir det en hel del irritation och vi får till svar att, mot reglementet, ska alla ner till start som går... Nu! Springer i cross stövel, djupsnö och kryckor mot bilen för att sätta på sig hjälm och Quad. Rullar ner och får ställa upp sist med andan i halsen. Får sämsta(?) spår men är rätt nöjd ändå då jag tror att jag egentligen inte skulle fått köra final alls, om vi gått efter regelboken.
Starten är katastrof. Är långt efter och snöröken ligger tung över banan.. Kämpar och sliter. Ligger och pressar bakom en norrman på nya Suzuki 450R, jag kan åka fortare men jag kommer bara inte förbi. Har ingen aning om vart jag ligger i fältet, men det måste vara långt ner. Jag har problem på rakorna då jag har på tok för lågt drevat, varvar ur efter drygt halva start och mål-rakan. Det är i kurvorna och bromsningarna jag tar placeringar. På, vad jag tror, är varv 6/6 gör jag en chansning i första kurvan, men det går inte. Hamnar i snöpulvret och tappar mark. Arrangörerna tycker att vi ska åka 7/6 varv så vi gör det, men det hjälper inte då jag är för långt efter.
Det som såg så lovande ut i början blir platt fall. Jag slutar 7:a av 13 startande... Inte vad jag hoppats på som avslutning men vi kommer igen vassare, starkare och tuffare (samt med nya däck) nästa is-säsong!
Som vanligt vinner Patrik, på sin Bombardier 650, alla kval och även finalen. Stort grattis och hatten av!
/R
Jaha, då var finalen på isen för Team Boive Racings del avklarad. Det kunde ha gått bättre om vi säger så. Men, som vanligt, tar vi det från början:
Quaden behövde lite kärlek, inget allvarligt, men lite småpyssel. Började i god tid, för en gångs skull. Åkte iväg och hämtade släpet på Statoil i Berga. Får åka ståndsmässigt den här gången, Audi S6, även om vår hemmarostade Toyota Corolla från -89 har sin charm så får man leta lääänge innan man hittar den. Charmen, alltså... Men nu var det i alla fall Audi som gällde, perfekt dragbil med Quattro, automat och lätt masserad av Its Fun. Vi lämnade "likbilen" (så kallad av dess förste förare och undertecknads fru, reds anm.) i snösprutet bakom oss. Framme hos Statoil möts vi av en ung tjej, får våra tillbehör och beger oss i väg för att hämta deras största släp. Väl parkerad i en snödriva, visar det sig.
Trots att jag jobbar mycket fysiskt i mitt arbete som systemutvecklare, ett par tangenter kärvar faktiskt lite ibland, och att jag har huvudansvaret för fjärrkontrollen till TV:n hemma lyckades jag inte, ett par välriktade svordomar till trots, dra fram och koppla på släpet! Inte ens att jag går på kryckor eller mina nya gympadojjor verkade hjälpa... Jag fick bita i det sura äpplet och gå och be om hjälp. Till saken hör att jag brukar hyra på en annan Statoil station. Där följer de alltid med ut, kopplat på och kollar så alla lampor fungerar, bra service tycker jag. Ponera nu att du jobbar med ett serviceyrke, det är vinter. Den enbenta killen på kryckor och iförd glasögon(!), som precis har hyrt deras största släp (som står i en snödriva i mörkret) går fram till dig och säger: "Ursäkta, du får nog lov att hjälpa mig med släpet i alla fall." Till svar fås: "Vadå'rå?"
Hallå! Fatta! Ser hon inte att jag har glasögon?! *Suck*
Efter att ha påpekat det uppenbara fick jag faktiskt hjälp, av en annan kille som faktiskt var riktigt serviceinriktad.
Väl hemma backar jag upp släpet på vår oplogade gästparkering med säkert 2dm snö i lätt uppförsbacke, för att göra det extra spännande går färdbromsen i på släpet i backen. Quattro is King! Lastar in alla kläder och verktyg i bilen men väntar med att lasta in fyrhjulingarna till morgonen därpå. Som Alfons Åberg brukar säga: "Ska bara..." Montera handtagsskydden, i mitt fall. Mina nya fina ProMad handtagsskydd och lite småplock och trippelkoll gjorde att jag likväl inte kom i säng förräns vid midnatt. Nåväl, besiktningen började inte förräns 09:00, klockan sattes på 05:40, sovmorgon! När jag ska lasta i fyrhjulingarna visar det sig att jag har pyspunka på vänster bak, fint... Överfyller däcken och hoppas att det ska hålla under tävlingen. Kommer faktiskt iväg i tid, börjar få rutin på detta som den erfarna räserförare som man är med "hela" två tidigare tävlingar i ryggen.
Ute på vägarna är det inte bara halt, det är som att köra på blankpolerad såpa! Vi är ute i god tid så det borde lösa sig ändå. Med vägar som nästa slår knut på sig själva och att hjulen mer fungerar som roder går det ändå hyggligt, åtminstone åker jag raka spåret dit. Knappt vilse en enda gång! Hinner lasta ur och plocka i ordning, betala startavgift mm, i god tid. Besiktningen går i en flygande fläng och sen är det vänta och frysa som står på programmet. Besiktningen började 09:00 och träningen är 11:00, två härliga timmar av väntan... Med mina nya handtagsskydd tänkte jag prova att köra med sommarhandskarna, i -7C... Det, ett väl perforerat skinnställ avsett för varma dagar, och att planeringen av tävlingen var tämligen bristfällig, gjorde att det var mycket väntan utan möjlighet att värma sig med kläder. Nu vet jag hur ett fruset torskblock känner sig, utelämnad i snålblåsten.
Till slut fick även vi åka, även om det såg mörkt ut ett tag. Hög prioriterade som vi är får Quad alltid åka sist, då vi är med lite på nåder. Detta innebär att det mer eller mindre bara finns ett spår att åka i då det utanför spåret är ett snöpulver som ger begreppet halt en ny innebörd. Inte nog med att det är som att köra i kvicksand, man tappar all fart, det går dåligt att styra också. Något som jag personligen skulle få stifta närmare bekantskap med lite längre fram i tävlingen...
Träningen kändes rätt bra, svårt att komma iväg från stillastående, i vanlig ordning, och lite snörök var det men det fungerade. Mina startproblem tror jag ligger i mina däck. Jag är den enda som kör med 8":are med denna dubbsättning, alla andra kör med 10" och mer eller mindre fulldubbat. De kommer iväg i starten, jag gör det inte. Undrar om jag ska ta det som en hint... *Hmmm* Nåväl, får bli till nästa säsong.
Förarmöte 12:15. Lite mummel från arrangörerna och ett evigt steppande i ett fruktlöst försök att få liv i de bortdommande tårna.
Mera frys, mera väntan och till slut första kvalet 13:00. Jag iväg bland de sista men jag kniper några redan i första böj. Jobbar mig stadigt uppåt och ligger och krigar med Raffe (på sin grymma W-Tech för övrigt) om fjärdeplatsen. Jag ligger i rumpan på honom när han snurrar i den långa vänstern som leder ut på start och målrakan! Höger? Vänster? Höger? Höger! Jag rundar honom på yttern och det hade inte gått att få in ett både nypressat och nystruket frimärke mellan honom och mig... *Phew*
Slutar 1:a kvalet på en 4:e plats, känns bra. Det nya styret funkar mycket bra och jag är inte alls lika slut i armarna som tidigare.
Min pyspunka på vänsterbak är nu akut. Som tur är får jag låna kompressorn av Roger på CH Bilplåt. Tack Roger! Fyller i lite mer än vad jag har i det andra hjulet och hoppas att det håller sig.
Äntligen dags för andra kvalet. Kommer iväg lite bättre. Men nu är snöröken brutal! Du ser mindre än ingenting, det är som att stirra in i en vit vägg! Vart är banan? Man får titta längs med kanterna, efter funktionärer och annat för att ha en uppfattning om när det är dags att svänga. Det är särskilt spännande när man kommer fullt på femman och ska bromsa hårt innan en dubbel vänster. Spårvalen blir ibland helt uppåt väggarna. Men jag klättrar i listan och krigar med Roger om tredje platsen när det händer... Jag ser ingenting, samma långa vänster ut på start och mål som Raffe snurrar i.. Det är vit-vit-vit, vart man tittar. Jag har bra häng på Roger och jag tänker inte släppa. "Banan borde vara här.. Någonstans.. Jag håller kvar!" När snöröken släpper lite, för ett ögonblick, går inte alls kurvan där jag har tänkt, utan jag är på tok för långt ut! Hamnar i snöpulvret med fullt på fyran. Bakhjulet hakar tag i snövallen, ordentligt! Det tar tvärnit! Quaden stannar i snövallen, det gör inte jag utan fortsätter i luften vidare i tangentensriktning gör en halv frivolt i luften, med tveksamma stilpoäng, och hamnar efter några meters luftfärd på rygg i en snövall. *Poff*! Snön yr och jag vet inte vad som är uppe eller ner. Jag landade iaf mjukt, men innan jag kravlat mig fram ur snön, hittat åt vilket håll banan är och vart min fyrhjuling står och kommit iväg är jag ett varv efter. Fan också! Slutar sist i andra kvalet... Ska det räcka till en finalplats?
Parkera Quaden och konstaterar att bakskylten är trasig och att jag inte längre har någon tomgång. Men i övrigt verkar det som den klarade sig bra. Vet inte om den slog runt i luften, jag tittade efter den när jag flög (medans jag fick flashbacks från filmen "Hot Shots", ni vet scenen med "I can see my house from here".) och hoppades att den inte skulle landa på mig. Det jag hann se var att den precis landade på hjulen igen. Troligtvis sparkade jag sönder skylten själv på min väg över styret...
Nåväl, ett nervöst väntande vid resultat tavlan förbyttes till slut i irritation. Till och med resultaten från solocyklarnas B-final kom upp utan att vår startordning för finalen syntes till. Hade jag inte haft handskar på mig hade naglarna varit obefintliga. Till slut dyker det upp en förvirrad herre med vår startordning i näven, där den gjorde tveksam nytta för vår del. Utan att få se den blir det en hel del irritation och vi får till svar att, mot reglementet, ska alla ner till start som går... Nu! Springer i cross stövel, djupsnö och kryckor mot bilen för att sätta på sig hjälm och Quad. Rullar ner och får ställa upp sist med andan i halsen. Får sämsta(?) spår men är rätt nöjd ändå då jag tror att jag egentligen inte skulle fått köra final alls, om vi gått efter regelboken.
Starten är katastrof. Är långt efter och snöröken ligger tung över banan.. Kämpar och sliter. Ligger och pressar bakom en norrman på nya Suzuki 450R, jag kan åka fortare men jag kommer bara inte förbi. Har ingen aning om vart jag ligger i fältet, men det måste vara långt ner. Jag har problem på rakorna då jag har på tok för lågt drevat, varvar ur efter drygt halva start och mål-rakan. Det är i kurvorna och bromsningarna jag tar placeringar. På, vad jag tror, är varv 6/6 gör jag en chansning i första kurvan, men det går inte. Hamnar i snöpulvret och tappar mark. Arrangörerna tycker att vi ska åka 7/6 varv så vi gör det, men det hjälper inte då jag är för långt efter.
Det som såg så lovande ut i början blir platt fall. Jag slutar 7:a av 13 startande... Inte vad jag hoppats på som avslutning men vi kommer igen vassare, starkare och tuffare (samt med nya däck) nästa is-säsong!
Som vanligt vinner Patrik, på sin Bombardier 650, alla kval och även finalen. Stort grattis och hatten av!
/R