Det blev ett väl långt uppehåll
Skruttiga föräldrar, på bägge sidor, påtvingat hemarbete och allsköns mög gjorde lusten låg att bygga hoj men förra våren var jag igång igen så smått med bygget.
I början av maj släpade en av ungarna hem Corona från skolan och vi blev alla sjuka, en vecka senare var jag på akuten första gången.
Jag gick uppför trappan efter lunchen för att lägga mig att vila och när jag kom upp var jag tvungen att lägga mig på golvet i stället.
Alla muskler brann av syrebrist, jag andades som en blåsbälg men det hjälpte inte över huvud taget.
Min hustru körde in mig och jag fick syrgas.
Det visade sig att jag hade 76% syrehalt i vila och nedåt 50% när jag försökte gå.
Jag blev kvar på sjukhuset i två veckor med syrgas på fulla spjäll non stop.
Att gå på toa själv var som att bestiga Mt Everest.
När jag kom ut hade jag gått ned nästan 30kg, förlorat 1/3 av lungorna till ärrvävnad och kunde gå 50m i ett streck, om jag tog det riktigt försiktigt.
Hela sommaren gick till att försöka komma tillbaka till något slags rimligt normalläge, tre ytterligare turer till akuten för syrgas och en lunginflammation skingrade alla tankar på MC om man säger så.
Började jobba 25% igen i september och nådde 100% till årsskiftet, bara för att behöva backa igen. Jag är fortfarande sjukskriven 25%
Men nu har jag faktiskt fått Bolldåren körbar och gjort första provturen, RS36-orna får dock gå tillbaka till hyllan igen.
När jag vände för att åka tillbaka till garaget såg det ut som en finlandsfärja stävat uppför gatan, den går fett nåt överdjäfligt, så originalfuggarna åker på igen.
Men det lutar åt en hojsommar i alla fall!