Surt. Ibland är livet bara elakt. Du får försöka ge igen och skratta livet i anskiktet...eller vad man skall kalla det. Lättare sagt än gjort dock.
Ofta går deppighet ihop med sysslolöshet. Jag vet inte om så är fallet nu, men här skriver jag ner några tips om det skulle råka vara så.
* Försök hitta på någonting nytt, om du kan bryta något mönster. Sånt brukar få livsglädjen att vakna till.
* Ring någon gammal kompis som du inte träffat på länge och stäm träff.
* Ät och drick något riktigt gott, så där att det känns helt onödigt egentligen. Lyxa till det lite för dig om man säger så.
* Besök närmaste biblioteket och leta rätt på böcker du tänkt "Den här skall jag läsa någon gång" - och läs.
* Prova en ny hobby, gärna där du kommer ut och träffar nytt folk (att vara hemma ensam är rena döden för psyket i längden).
* Säg ifrån. Blir du irriterad på folk (nära och kära) som med medlidsam stämma frågar 'hur är det med dig nu då? *suck*', och detta gör att du känner dig än mer deprimerad eftersom dom inte som vanligt frågar 'Tja! Hur är läget!?' så säg till dom att sluta låta som dom gör. Även fast du förstår att de menar väl.
Här var några småpunkter. Är du deppig kan det kännas som berg att genomföra en endaste av dessa. Se då till att ta hjälp. Säg till flickvän, kompis, sh.com att hjälpa till att påminna dig om att göra en av dessa punkter 15 november. Eller vilken dag som nu är bra. Risken när man är deppig är också att man blir ganska apatisk, då blir det svårt att ta sig ur cirkeln själv.
Var inte tänkt att det skulle bli så här långt...men what the fuck, jag är visst empatisk
/SSB