De som skriver att det är bra att ha olika intressen, det stämmer, men enligt min erfarenhet så förenklas livet avsevärt, utöver att det blir mycket roligare, om man delar de intressen som tar mycket tid och kostar.
Kör man en 30-milarunda en dag var sjätte vecka, då spelar det inte så stor roll, men kör man sådana rundor i tid och otid, tar hojen överallt, till affären, till stranden, på långsemester, då blir det snabbt ensamhet i tvåsamhet.
Och de som säger att det är roligare att köra själv och bra ifall tjejen inte gillar att åka... Hon måste ju faktiskt inte åka med varje gång man sticker ut och kör, men att veta att man kan sticka iväg en runda då och då tillsammans är rätt trevligt.
Till trådskaparen: De flesta har redan sagt det som behöver sägas; ta det lugnt, kör mjukt, ta med henne på en KNIX och om det inte hjälper så kan hon ju ta eget kort. Ett annat lite mer kontroversiellt tips är att låta henne hoppa ett bungy-jump. Efter det har hjärnan blivit överbelastad och förstörd och det finns inte längre så mycket man blir rädd av.
Åkte en del innan jag tog kortet. Efter jag tog det försöker jag undvika det. Man sitter mest hela tiden och undrar, varför gjorde han/hon si eller så.
Var sambo för många år sedan med en tjej som arbetade inom vården och hade sett en del vad hojolyckor kan medföra, ändå tog hon mod till sig. Vi tog många lugna rundor, sedan gick det snabbare efter hand som hon började känna sig säker. Blev en hojsemester också.
Mådde hon dåligt kom hon alltid och frågade ifall vi inte kunde ut en sväng. När vi kom hem igen kände hon sig bättre, var glad och så. Hon nämnde någon gång, att det var som en stor Ipren på två hjul.
och vi kan 
.
