Nyteknik
Bannad
Efter ett oavbrutet uppehåll sedan Sviestadloppet den 30 maj var jag oerhört otålig att få köra på Gelleråsen den 14 juli. Planerad sedan länge var denna onsdag och väderprognoserna hade följts med sjuklig noggrannhet sedan en vecka. Jag, Teddy och Pär Utterström skulle dela bil/släp med våra 250-racers och ses 04:30 hos mig på onsdag morgon.
Kvällen innan skulle jag byta kolvringar, reeds, diverse spruckna aluminiumfästen och göra en generell översyn då hojen stått helt orörd sedan Sviestadloppet. I min nya roll som yrvaken Pappa kände jag att jag behövde ta det lugnt denna ensamma kväll hemma och kom ner i garaget först 23:30. Upptäckte direkt att det inte fanns tid att lyfta på cylindrarna och montera nya kolvringar. Fick nöja mig med nya reeds och de nya fästena. Och översynen (en trött och flackande blick över de dammiga kåporna). Fästena skruvades av och på utan problem. Men när jag hade skruvat av den första förgasaren och insugsgummit för att montera nya reedventiler såg konstruktionen ut att vara fäst från insidan, vilket skulle kräva att jag monterade av cylindrarna. Tittade på klockan: noll noll trettio. Pär och Teddy skulle komma om tre timmar. Inga nya reeds alltså. Istället ut ur garaget och upp i lägenheten för att sova ett par timmar innan klockan skulle ringa.
I baksätet på Pärs Toyota Avensis fick jag plötsligt en obehaglig flash-back från den 28 maj då jag några mil från Sviestad kom på att jag hade glömt kåporna hemma. Denna gång var det ryggskyddet som låg kvar i garderoben. "Du kan nog låna av någon som kör fyrtakt", menade Pär som hade koll på hur gruppindelningen såg ut. Det skulle visa sig att Racertobbe var hjälpsamheten själv och lånade ut sitt extraskydd till mig.
Blöta vägar och en blågrå himmel förbyttes vid Enköping mot torrt väglag och solglimtar. Fortfarande i Västerås sken solen från en skapligt molnfri himmel. Ett telefonsamtal till Statoil i Karlskoga besannade dock farhågorna: "Det regnar rejält", meddelade stationsbiträdet och en halvtimme senare tornade en blygrå mur av moln upp sig i den horisont som låg framför oss. Och i Karlskoga välkomnades vi mycket riktigt av ymnigt regn.
Bandepån var folklös, mörk och blöt. Ingen aktivitet synlig. Bara ett fåtal skåpbilar och några bussar. Trekvart kvar till första passet. Jag som inte ser någon som helst mening med att köra runt på en blöt bana har ingen brådska med att få av min hoj och börja kränga däck. Bestämmer mig tjurigt för att vänta på att det ska sluta regna och torka upp. Men Teddy, Pär och Racerpelle (som anländer från Linköping) har bråttom att byta till rengdäck innan första passet. Jag står med händerna i fickorna och betraktar deras sammanbitna arbete. Känner mig bedragen av den som har bestämt att det ska regna denna viktiga och sedan länge väl förberedda dag. De andra rullar igång och varmkör. Puttrar ut på banan och kör runt i ett mycket beskedligt tempo. Det ser inte speciellt kul ut. Bara när Robert Gull kör om alla andra på utsidan i Depåsvängen där jag står och glor får jag någonting att höja på ögonbrynen åt.
Slänger en blick mot himlen och inser att det inte kommer att sluta regna. Snarare tvärt om. Börjar motvilligt bekanta mig med tanken att kränga på de regndäck från -99 som norrmannen hade skickat med hojen när vi träffades på en bensinmack i Årjäng i vintras. Passet avslutas och man kör in i depån. Stannar vid vår plats i depån och varvar hetsigt med blicken stumt fäst på varvräknaren innan man till slut trycker in dödarknappen. Förstår inte detta beteende och tittar med irriterad uppsyn på Pär vars motor aldrig vill tystna. BRAAPP, BRAAPP, BRAAAAAAAP, BRAAAAAAAAAAAP, BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAP!!!!!! Om man inte gör ett fullgasavslag på rakan kan man väl lika gärna slå av motorn direkt i depån?
Jag får förklarat för mig att det visst inte var så dumt att köra i det blöta föret. Visst, det gick inte fort men man hade i alla fall fått köra och nog bettade regndäcken bra. Inga släpp hade man fått. Undra på det, tänker jag. De såg ju knappt ut att ha styrfart! Någon säger plötsligt att oFFkeFF vurpade på andra varvet och efter en stund kommer Filip gående med resterna av sina kåpor. "Jag bara nudda frambromsen efter rakan och gick omkull." Gasvajer, styrändar och en hel del annat hade gått sönder. Filip packar ihop sina saker och åker hem. Bittert. Bestämmer mig för att kränga av slicksen och sätta på mina fem år gamla regndäck. Här ska köras, jag skiter i att det är blött och att mitt nya skinnställ säkert kommer få konstiga fläckar.
Teddy påminner mig om de för mig nya handgreppen och jag börjar kränga. Inga problem med framdäcket. Av med slickset, på med det norska regndäcket och i med luft. Sådärja. Får också av bakdäcket som jag hade köpt av Magnus Fransson inför Sviedstadloppet och sätter på regndäcket. I med luft. Men inget händer. Luften pyser och pyser men däcket hoppar inte ut mot fälgkanten. Samma osannolika dråplighet som inträffade i depån natten innan Sveistadloppet återupprepar sig! Jag slänger mig i Pärs bil och kör in till Karlskoga för att få tillgång till en starkare kompressor – kanske i OK´s gör-det-själv-hall. Inser att jag inte kommer hinna tillbaks till nästa pass. OK visar sig tack och lov ha en egen däckverkstad och deras yrkesman får med deras tryckluft däcket att smälla till och sätta sig på fälgen. Jag hoppar in i bilen och kör som en dåre tillbaks till banan. Upptäcker plötsligt att vägbanan är torr! Genom bilfönstret ser jag att det har börjat ljusna på himlen – solen lyser! Framme i depån är det lika mycket torr som blöt asfalt och Teddy bekräftar: ”Det är nog dags att montera slicks nu”.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Bestämmer mig för att så fort som möjligt kränga av regndäcken för att kunna köra med slicks till det sista passet innan lunch. Om jag skyndar mig kan det gå. Sätter igång. Av med det just monterade regndäcket bak. På med slicks. I med luft. ...inget händer. Det pyser och pyser. Pyyyyyyser och pyyyyyyser. Däcket hoppar inte i läge. Springer med andan i halsen bort till en verkstad på banområdet och frågar om de har tryckluft med mer kräm än de små portabla kompressorerna. Det har de visst. Låna slangen där bara. Finemang – nu jävlar! Sätter på slangen och trycker på med luft... Inget händer. Det bara läcker. Springer tillbaks och lånar Pärs bil. In till OK. ”Hej, det är jag igen”. Nu får inte ens OK´s däckgubbe till det. Det bara läcker. Han stötet och trampar på däcket. Försöker igen. Pys, pys. Inget händer. Tar bort munstycket och sätter tryckluftslangen direkt på fälgens munstycke. På med luften. Inget händer. Det bara pyser. Han trycker och klämmer och stöter och trampar. Till slut hör man hur däcket fylls med luft och smäller till när det hamnar i läge. Jag sticker till däckgubben alla mina kontakter (40 kr) som tack för hjälpen och börjar köra tillbaks till banan. Äntligen ska jag få köra – och på torr asfalt. Yipeee!!! Jag känner mig riktigt upprymd och kör om bil efter bil. Men när jag bara har en kilometer kvar till banan blir det mörkt igen. Vägbanan är plötsligt blöt. Det börjar droppa på rutan. Solen försvinner och plötsligt regnar det. Efter en stund spöregnar det! Jag parkerar i depån där folk utan paraply springer för att söka skydd. Tänker på min fälg i bakluckan med ett nymonterat slicks och undrar varför detta drabbar mig. Av dagen återstår nu två pass och jag har ännu inte kört en meter. Inte ens startat hojen. Bara krängt däck och kört fram och tillbaka mellan Gelleråsen och Karlskoga. Förbannar mig själv för att jag på morgonen hade småsprungit till sekretariatet för att för 300 kronor försäkra mig om en plats.
Tiden går och jag ser på när de andra, som har dubbla uppsättningar fälgar eller i alla fall fälgar som inte läcker, kör runt på den våta banan. Men innan bedrövelsen är fullständig upphör regnet. Det börjar blåsa, marken torkar och banne mig om inte solen börjar skina. Inför sista passet är banan i princip helt torr. Jag monterar det slickskodde bakhjulet, drar på mig skinnstället, de nya Dainesehandskarna som jag köpt av Henrik Nordgren, springer igång hojen och följer Pär Utterström ut på banan. Det är torrt, jag har rätt däck och vi har ett helt pass framför oss – hurra!
Följer försiktigt Pär ett par varv för att få värme i däcken. Bli omkörd av Axxexs (Anders Larsson) på sin Aprilia RS 250 och inser att uppvärmningen är slut. Detta är första gången på Gelleråsen med min TZ 250 och det är underbart att upptäcka hur smidig och förtroendeingivande den är. Jag kan själv bestämma hur fort jag vill köra. Hojen gör precis som jag vill – bara jag själv vågar. Jag flyttar varje varv fram gränserna för hur fort jag kör in i Trösen, Esset och Depåkurvan. Fortare varje varv och upptäcker hela tiden att det finns stora marginaler kvar. Utan att varken hänga ut eller vinkla benet speciellt mycket skrapar knät i marken – nedläggningsvinkeln verkar också obegränsad. Säkert ser det inte märkvärdigt ut, men det känns fantastiskt att köra så utan att känna minsta protest eller ansträngning i chassiet. En större hoj hade gungat, krängt, känts tung att bromsa och varit nödvändig att hantera som en brottare när den snabbt ska ändra riktning från höger till vänster. Att köra TZ:an är som att dansa vals med en fjäderlätt kvinna. Men för att få upp farten börjar jag köra mer aggressivt än på Sviestad. Byter från höger till vänster snabbare men utan att oroa mig för att det ska störa chassiet. Det gör det inte heller och jag upptäcker att det ger ännu större utdelning att köra lite tuffare.
Motorn kändes dock inte lika bra. På Sviestad den 30 maj gick den kanon och varvade blixtsnabbt ändå upp till 13.000. Ljudet var lätt, ettrigt och vasst. Nu tycker jag den låter ansträngd, varvar långsamt (visserligen till 13.000) och accelererar halvbra. Ändå upplever jag att väderförhållandena under detta sista pass är ungefär desamma som de var i Linköping. Förhoppningsvis handlar det ändå om att bestycka mer exakt och jag hoppas kunna få en indikation om vilket håll jag ska gå när jag lyfter på topparna om några dagar.
Utväxlingen är ett kapitel som det för oss som kör tvåtakt går att fördjupa sig hur mycket som helst i. Jag körde med samma drev som hade passat så gott som perfekt på Sviestad. På Gelleråsen innebar det att sexan inte kom till användning alls, att jag fick ligga kvar på tvåan och trean med övervarv på ett par ställen och, precis som på Sviestad, att tvåan är för hög att använda i kurvan efter rakan. Istället blir det ettan och med den risken att få sladd när man ger gas. Lösningen är förstås ännu högre kurvhastighet så att tvåan ger tillräckligt högt motorvarv för att få dragkraft ut ur svängarna.
Mer övning alltså och det var synd att dagens sista pass blev mitt första.
Bilder:
1. Teddy kränger däck.
2. Mindre inbjudande möte med depån 08:15.
3: De som kan byter till regndäck.
4: Racerpelle och Pär Utterström.
5: Teddy
6: Dito
Kvällen innan skulle jag byta kolvringar, reeds, diverse spruckna aluminiumfästen och göra en generell översyn då hojen stått helt orörd sedan Sviestadloppet. I min nya roll som yrvaken Pappa kände jag att jag behövde ta det lugnt denna ensamma kväll hemma och kom ner i garaget först 23:30. Upptäckte direkt att det inte fanns tid att lyfta på cylindrarna och montera nya kolvringar. Fick nöja mig med nya reeds och de nya fästena. Och översynen (en trött och flackande blick över de dammiga kåporna). Fästena skruvades av och på utan problem. Men när jag hade skruvat av den första förgasaren och insugsgummit för att montera nya reedventiler såg konstruktionen ut att vara fäst från insidan, vilket skulle kräva att jag monterade av cylindrarna. Tittade på klockan: noll noll trettio. Pär och Teddy skulle komma om tre timmar. Inga nya reeds alltså. Istället ut ur garaget och upp i lägenheten för att sova ett par timmar innan klockan skulle ringa.
I baksätet på Pärs Toyota Avensis fick jag plötsligt en obehaglig flash-back från den 28 maj då jag några mil från Sviestad kom på att jag hade glömt kåporna hemma. Denna gång var det ryggskyddet som låg kvar i garderoben. "Du kan nog låna av någon som kör fyrtakt", menade Pär som hade koll på hur gruppindelningen såg ut. Det skulle visa sig att Racertobbe var hjälpsamheten själv och lånade ut sitt extraskydd till mig.
Blöta vägar och en blågrå himmel förbyttes vid Enköping mot torrt väglag och solglimtar. Fortfarande i Västerås sken solen från en skapligt molnfri himmel. Ett telefonsamtal till Statoil i Karlskoga besannade dock farhågorna: "Det regnar rejält", meddelade stationsbiträdet och en halvtimme senare tornade en blygrå mur av moln upp sig i den horisont som låg framför oss. Och i Karlskoga välkomnades vi mycket riktigt av ymnigt regn.
Bandepån var folklös, mörk och blöt. Ingen aktivitet synlig. Bara ett fåtal skåpbilar och några bussar. Trekvart kvar till första passet. Jag som inte ser någon som helst mening med att köra runt på en blöt bana har ingen brådska med att få av min hoj och börja kränga däck. Bestämmer mig tjurigt för att vänta på att det ska sluta regna och torka upp. Men Teddy, Pär och Racerpelle (som anländer från Linköping) har bråttom att byta till rengdäck innan första passet. Jag står med händerna i fickorna och betraktar deras sammanbitna arbete. Känner mig bedragen av den som har bestämt att det ska regna denna viktiga och sedan länge väl förberedda dag. De andra rullar igång och varmkör. Puttrar ut på banan och kör runt i ett mycket beskedligt tempo. Det ser inte speciellt kul ut. Bara när Robert Gull kör om alla andra på utsidan i Depåsvängen där jag står och glor får jag någonting att höja på ögonbrynen åt.
Slänger en blick mot himlen och inser att det inte kommer att sluta regna. Snarare tvärt om. Börjar motvilligt bekanta mig med tanken att kränga på de regndäck från -99 som norrmannen hade skickat med hojen när vi träffades på en bensinmack i Årjäng i vintras. Passet avslutas och man kör in i depån. Stannar vid vår plats i depån och varvar hetsigt med blicken stumt fäst på varvräknaren innan man till slut trycker in dödarknappen. Förstår inte detta beteende och tittar med irriterad uppsyn på Pär vars motor aldrig vill tystna. BRAAPP, BRAAPP, BRAAAAAAAP, BRAAAAAAAAAAAP, BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAP!!!!!! Om man inte gör ett fullgasavslag på rakan kan man väl lika gärna slå av motorn direkt i depån?
Jag får förklarat för mig att det visst inte var så dumt att köra i det blöta föret. Visst, det gick inte fort men man hade i alla fall fått köra och nog bettade regndäcken bra. Inga släpp hade man fått. Undra på det, tänker jag. De såg ju knappt ut att ha styrfart! Någon säger plötsligt att oFFkeFF vurpade på andra varvet och efter en stund kommer Filip gående med resterna av sina kåpor. "Jag bara nudda frambromsen efter rakan och gick omkull." Gasvajer, styrändar och en hel del annat hade gått sönder. Filip packar ihop sina saker och åker hem. Bittert. Bestämmer mig för att kränga av slicksen och sätta på mina fem år gamla regndäck. Här ska köras, jag skiter i att det är blött och att mitt nya skinnställ säkert kommer få konstiga fläckar.
Teddy påminner mig om de för mig nya handgreppen och jag börjar kränga. Inga problem med framdäcket. Av med slickset, på med det norska regndäcket och i med luft. Sådärja. Får också av bakdäcket som jag hade köpt av Magnus Fransson inför Sviedstadloppet och sätter på regndäcket. I med luft. Men inget händer. Luften pyser och pyser men däcket hoppar inte ut mot fälgkanten. Samma osannolika dråplighet som inträffade i depån natten innan Sveistadloppet återupprepar sig! Jag slänger mig i Pärs bil och kör in till Karlskoga för att få tillgång till en starkare kompressor – kanske i OK´s gör-det-själv-hall. Inser att jag inte kommer hinna tillbaks till nästa pass. OK visar sig tack och lov ha en egen däckverkstad och deras yrkesman får med deras tryckluft däcket att smälla till och sätta sig på fälgen. Jag hoppar in i bilen och kör som en dåre tillbaks till banan. Upptäcker plötsligt att vägbanan är torr! Genom bilfönstret ser jag att det har börjat ljusna på himlen – solen lyser! Framme i depån är det lika mycket torr som blöt asfalt och Teddy bekräftar: ”Det är nog dags att montera slicks nu”.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Bestämmer mig för att så fort som möjligt kränga av regndäcken för att kunna köra med slicks till det sista passet innan lunch. Om jag skyndar mig kan det gå. Sätter igång. Av med det just monterade regndäcket bak. På med slicks. I med luft. ...inget händer. Det pyser och pyser. Pyyyyyyser och pyyyyyyser. Däcket hoppar inte i läge. Springer med andan i halsen bort till en verkstad på banområdet och frågar om de har tryckluft med mer kräm än de små portabla kompressorerna. Det har de visst. Låna slangen där bara. Finemang – nu jävlar! Sätter på slangen och trycker på med luft... Inget händer. Det bara läcker. Springer tillbaks och lånar Pärs bil. In till OK. ”Hej, det är jag igen”. Nu får inte ens OK´s däckgubbe till det. Det bara läcker. Han stötet och trampar på däcket. Försöker igen. Pys, pys. Inget händer. Tar bort munstycket och sätter tryckluftslangen direkt på fälgens munstycke. På med luften. Inget händer. Det bara pyser. Han trycker och klämmer och stöter och trampar. Till slut hör man hur däcket fylls med luft och smäller till när det hamnar i läge. Jag sticker till däckgubben alla mina kontakter (40 kr) som tack för hjälpen och börjar köra tillbaks till banan. Äntligen ska jag få köra – och på torr asfalt. Yipeee!!! Jag känner mig riktigt upprymd och kör om bil efter bil. Men när jag bara har en kilometer kvar till banan blir det mörkt igen. Vägbanan är plötsligt blöt. Det börjar droppa på rutan. Solen försvinner och plötsligt regnar det. Efter en stund spöregnar det! Jag parkerar i depån där folk utan paraply springer för att söka skydd. Tänker på min fälg i bakluckan med ett nymonterat slicks och undrar varför detta drabbar mig. Av dagen återstår nu två pass och jag har ännu inte kört en meter. Inte ens startat hojen. Bara krängt däck och kört fram och tillbaka mellan Gelleråsen och Karlskoga. Förbannar mig själv för att jag på morgonen hade småsprungit till sekretariatet för att för 300 kronor försäkra mig om en plats.
Tiden går och jag ser på när de andra, som har dubbla uppsättningar fälgar eller i alla fall fälgar som inte läcker, kör runt på den våta banan. Men innan bedrövelsen är fullständig upphör regnet. Det börjar blåsa, marken torkar och banne mig om inte solen börjar skina. Inför sista passet är banan i princip helt torr. Jag monterar det slickskodde bakhjulet, drar på mig skinnstället, de nya Dainesehandskarna som jag köpt av Henrik Nordgren, springer igång hojen och följer Pär Utterström ut på banan. Det är torrt, jag har rätt däck och vi har ett helt pass framför oss – hurra!
Följer försiktigt Pär ett par varv för att få värme i däcken. Bli omkörd av Axxexs (Anders Larsson) på sin Aprilia RS 250 och inser att uppvärmningen är slut. Detta är första gången på Gelleråsen med min TZ 250 och det är underbart att upptäcka hur smidig och förtroendeingivande den är. Jag kan själv bestämma hur fort jag vill köra. Hojen gör precis som jag vill – bara jag själv vågar. Jag flyttar varje varv fram gränserna för hur fort jag kör in i Trösen, Esset och Depåkurvan. Fortare varje varv och upptäcker hela tiden att det finns stora marginaler kvar. Utan att varken hänga ut eller vinkla benet speciellt mycket skrapar knät i marken – nedläggningsvinkeln verkar också obegränsad. Säkert ser det inte märkvärdigt ut, men det känns fantastiskt att köra så utan att känna minsta protest eller ansträngning i chassiet. En större hoj hade gungat, krängt, känts tung att bromsa och varit nödvändig att hantera som en brottare när den snabbt ska ändra riktning från höger till vänster. Att köra TZ:an är som att dansa vals med en fjäderlätt kvinna. Men för att få upp farten börjar jag köra mer aggressivt än på Sviestad. Byter från höger till vänster snabbare men utan att oroa mig för att det ska störa chassiet. Det gör det inte heller och jag upptäcker att det ger ännu större utdelning att köra lite tuffare.
Motorn kändes dock inte lika bra. På Sviestad den 30 maj gick den kanon och varvade blixtsnabbt ändå upp till 13.000. Ljudet var lätt, ettrigt och vasst. Nu tycker jag den låter ansträngd, varvar långsamt (visserligen till 13.000) och accelererar halvbra. Ändå upplever jag att väderförhållandena under detta sista pass är ungefär desamma som de var i Linköping. Förhoppningsvis handlar det ändå om att bestycka mer exakt och jag hoppas kunna få en indikation om vilket håll jag ska gå när jag lyfter på topparna om några dagar.
Utväxlingen är ett kapitel som det för oss som kör tvåtakt går att fördjupa sig hur mycket som helst i. Jag körde med samma drev som hade passat så gott som perfekt på Sviestad. På Gelleråsen innebar det att sexan inte kom till användning alls, att jag fick ligga kvar på tvåan och trean med övervarv på ett par ställen och, precis som på Sviestad, att tvåan är för hög att använda i kurvan efter rakan. Istället blir det ettan och med den risken att få sladd när man ger gas. Lösningen är förstås ännu högre kurvhastighet så att tvåan ger tillräckligt högt motorvarv för att få dragkraft ut ur svängarna.
Mer övning alltså och det var synd att dagens sista pass blev mitt första.
Bilder:
1. Teddy kränger däck.
2. Mindre inbjudande möte med depån 08:15.
3: De som kan byter till regndäck.
4: Racerpelle och Pär Utterström.
5: Teddy
6: Dito
Bifogat
Last edited:
