Jag funderar precis i samma banor som du, TomK. Hur många gånger har man inte sagt "Vilken tur att han missade det där trädet" och liknande. Men man kan inte ha tur jämt.
Rikard hade gått omkull flera gånger denna säsong, men då var det bara hojen som tog skada (bytt växelpinne tre gånger! Minns en gång när den flög av och vi var 10 pers som gick runt i diket och letade förgäves..). Han var en skicklig förare som gillade att "leka" men det såg alltid kontrollerat ut och han busade aldrig när han kunde utsätta andra för fara, inte vad jag såg iaf. (Även fast jag retade mig på att han jämt skulle wheela framför mig och sabbade min åkrytm, vilket jag påpekade för honom senast förra lördagen, dock med glimten i ögat..)
Man kommer ställa sig frågan "Varför?" många gånger, och lika många gånger kommer man inse att det inte finns något svar. Är det slumpen? Eller ödet? Eller nåt annat? Det enda man kan glädjas åt är att man inte vet när det kommer hända. Jag vet vad Rikard hade för tro och därför känner jag mig lugn på ett sätt. Det som gnager i mig är att veta att han måste haft den där hemska känslan av att "det här kommer gå åt helvete!". När man själv kraschat har man ändå känt att "jag kommer klara det här". Man hinner ju tänka så mycket den där sekunden. En liten tröst är att han slapp lida. Det är fastställt att han dog omedelbart. Obduktionsresultatet är dock inte klart än.
Jag börjar förstå min mamma. Hon är jätteorolig (och ändå är hon lyckligt ovetande om hur jag kör) och säger att hon inte kommer bli förvånad om samma sak händer mig. "Det är något man räknar med som mamma till dig", sa hon för några dagar sen. Då fick jag en klump i magen och tyckte så synd om henne. Vilken ångest hon måste ha! Och inget kan hon göra åt det! Jag bestämmer ju själv över mitt liv. Men mina beslut kan få till följd att jag gör dem jag älskar ledsna.
Det är många tankar som dyker upp när något sånt här händer. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något liknande tidigare, så det här har verkligen påverkat mig. Ändå vet man ju att det kan hända och man har bara gått och väntat på det, särskilt i år när det varit så många krascher i vårt gäng. Men det blir så smärtsamt verkligt nu och jag har verkligen börjat grubbla. Som tur är så är det långt till våren och man har tid att fundera och kanske kommer suget att köra hoj tillbaka. Det får vi se. Just nu mår jag bara dåligt. Med allt stöd vi ger varann vet jag att det kommer kännas bättre om en tid. Men jag kommer aldrig glömma dig Rikard, och jag har många roliga stunder att minnas från den tid vi fick tillsammans. Jag är bara ledsen över att den blev så kort.
Ta hand om varandra, prata med varandra, krama varandra, var snälla mot varandra.
/Frida
P.S. Eftersom det finns intresse för en insamling kommer jag att ha hand om det. Jag kommer gå på begravningen 24 okt och ordnar en blomma/krans från alla som vill hedra Rikards minne. PM:a mig så får ni kontonummer och mer info om ni har några frågor.