Hojtjyvar? Sådan har man jagat, fi fan!
Som moppekille var det "Bosse Gamen" som var king-pin på Zundappstölder i väst.
Han höll till i Flatås/Högsbo och hade en grym snurr på sin verksamhet.
Detta var tidigt sjuttital, fram till typ -74 eller så när hans äldre bror åkte in för något riktig grovt.
Änyway - Gamen var uppe på industriell skala och nosade. Han hade folk som snodde mopparna åt honom runt kring hela stan. Han plockade av trimgrejer och eventuella tillbehör som balla styren och annat och sålde vidare - inte sällan till samma stackare som redan förlorat sin hoj. Enstaka motorer behöll han någon dag, utackorderad hos någon medhjälpare, men bara om han hade färdig beställning. Resten slängdes omgående.
Göteborg vid den här tiden var våldsamt expansivt, havsvikar som Hinsholmskilen och Önneredsbukten fylldes igen med rivningsmassor under dagtid så det var en baggis att få även stora partier gods att försvinna spårlöst samma natt som moppen försvann.
Gamen höll på stort till typ 18-års ålder men lade av tvärt när brorsan (Eddie...?) åkte in.
Bosse Gamen hade driv och blev en respekterad (nåja) affärsman. Våra vägar korsades igen när jag var 25 och han typ 33-34. Vi kom att tala om gamla dagar, och plötligt spritter han till och låser upp en låda i hyllan bakom sig.
Han drar ut en cigarrlåda, öppnar och visar mig: den är knôkfyll med typskyltar från Dappar.
Uppskattningsvis 40-50 stycken. Jag ser flera ytterligare cigarrboxar inne i dunklet.
Han säger inget, bara ler, och stoppar in lådan igen. Vad fan säger man?
Han är pensionär med god marginal nu, ser jag när jag slår upp honom på Hitta, och jag är övertygad att han har lådorna kvar.
1976 fick min årskull ta MC-kort, och det gjorde vi! I min grundskoleklass var vi 3 stycken som körde 125a, och just 10% känns som en representativ siffra 125-yngel på den tiden. Alla körde MC. Alltså alla som var något att räkna med - vi 10% som låg före i kurvan.
Enter MC-stöder. Klasskamraten Dick fick sin jäkligt snabba KS 125a stulen från skolan - dåvarande Levgrenska, sedan länge ett annex till nuvarande Hvitfeldska. Vi hörde den startas, vi såg den rulla iväg, vi var ute på skolgården innan tvåtaktsröken skingrats - och vi var ikapp redan efter krönet vid Guldheden.
Men att få stopp på dem... Jag drog spårvagnsspåren utanför Sahlgrenska för att försöka komma fram framför, men det stod vagn inne på hållplatsen och mötande vagn på gång in.
Jag upp själva hållplatsen och börja brôta bland av- och påstigande passagerare.
...med olika krämpor dom antingen varit hos läkaren med, eller skulle dit med.
Inte något av mina finare ögonblick.
Väl ute på Dag Hammarskjölds led var vi hopplöst akterseglade Honda XL och SL samt Suzuki TS - inget hade något att sätta emot en KS 125 med lite trim. Dom var två på Zundappen, men försvann ändå. Utan hjälmar.
Men, vi visste vilka det var! Kryckan och Gållan.
Två ökända hojtjyvar, 10 år äldre än oss och fast i det frätande Göteborgsgiftet.
Göteborg slog sig länge för bröstet och var stolta över att heroinet inte fått fäste hos oss.
Va bra då. Att amfetaminet regerade big time låtsades de styrande inte om.
Kryckan ochh Gållan var totala karikatyrer av dåtidens pundare. Jag kommer för evigt minnas bilden av dessa två luffare när dom vinglat sig igenom metkroken nedanför Annedalskyrkan efter typ tre instyrningar i samma kurva och passageraren sittandes stel som en pinne, lutande sig
bakåt och hållande sig krampaktigt med raka armar och fingrarna inflätade i pakethållaren: barhuvade med stripigt, fett hår, ärmlösa afghanpälsar med polotröjor under, Wranglerjeans med tjafs och boots med lila foder och neddragen dragkedja.
Dom här lirarna var knappast några arvtagare till Bosse Gamen. Dom använde hojarna dom snodde till lite väskryckningar i omkringliggande stadsdelar, och kanske några butiksrån. Fanns det något värdefullt på hojen så slet dom av det och sedan ställdes hojen så traktens alla småungar fick tillgång till resterna att busa runt på så länge den gick. Det var så man byggde lojalitet på den tiden...
Lokala kunskapare visste i vart fall att den ene bodde i något av husen närmast torget. Ingen av de lokala ville dock vara med i vårt mikrouppbåd om 4 pers på 3 motorcyklar. Dom hade växt upp med dessa smågangsters omkring sig och var uttalat rädda för dem. Dels här och nu, men även rädda för repressalier om det blev känt att dom hade hjälpt till på något vis.
Nå, vi fyra 16-åringar stövlade runt i varje portuppgång kring torget, ringde på varje klocka och frågade efter Kryckan och Gållan. Precis så. "Bor Kryckan eller Gålllan här? Vet tant var dom bor? Men hälsa dom att vi vill ha tillbaka kompisens motorcykel som dom tog idag."
Det låter inte klokt idag, och det var inte klokt då heller.
Men det funkade! "Hela havet stormar" var en framgångsrik taktik.
Vi hade precis gett upp och tog oss en tröstkorv på dåtidens korva borta mot Marconigatan - nör vi hörde det typiska lätet från Dicks KS. Vi kastade korvarna i papperskorgen igen och skulle börja jaga, när dom kommer glidande fram till oss utan ljus på en gångbana.
"Vi fattar att ni vill ha tillbaka denna. Fan vad gôtt den går. Vad är gjort med den?"
Ett sådant antiklimax. Dick stod och snackade GS-trim med två överåriga moppeknarkartjyvar.
Cykeln var plundrad på allt som var typiskt för den nya modellen: blinkers, baklampa, elreglagen på styret.
Men, den var tillbaks och den gick att köra! Vi sade tack och vill bjuda på korv, men dom "hade någonstans dom behövde vara".
Ett mycket bisarrt möte.
På vägen hem blev vi stoppade av Polisen! Vi körde i klunga för att inte avsaknaden av bakljus skulle märkas, men dom prejade in oss med Valianten vid Påvelundsskolan och började ställa tusen frågor.
Dick halade fram stöldanmälan, och vi var fortfarande kvar i femte vaktdistriktet så det hela var enkelt uppklarat.
"Å fan, är det ni som rännt runt och skrämt upp tanterna och farbröderna kring torget?
Ni har ställt till med fler påringningar i kväll än vad tjyvarna själva gör på en hel månad!
Bra jobbat! Grattis till hojen!"
Och jag har fortsatt jaga tjyvar så fort jag fått chansen:
På Älvsborgsbron! :va Stod en skummis uppe på Älvborgsbron, rikting mot staden - inte MC-klädd, med en KTM som hade lagt av. Ingen nummerskylt. Tillräckligt underligt för att man skall ringa polisen, tycker jag. Ner i karusellerna, tillbaka över bron - nu har det stannat en medhjälpare med en...
www.sporthoj.com
Människoliv vs motorcykel?
Svaret borde vara enkelt. Men, jag är en sådan som utvecklar ett personligt band till mina hojar.
Jag älskar dem! Det är därför jag aldrig lyckas sälja någon, och ångrar mig direkt och evigt om jag ändå gör det.
För mig är en stöld av en motorcykel samma sak som en häststöld i 1800-talets USA.
Hängning är en lämplig påföljd tycker jag.
Nej, jag kan inte rättfärdiga det och jag vet att jag har fel.
Men ändå.
Skall andra, oskyldiga utsättas för fara för att jag gillar mina hojar?
Självklart inte. Men det har hänt. Och tyvärr måste jag säga att det kan hända igen.
Äldre behöver inte betyda visare. Jag vill helt enkelt ha mina grejer i fred.