Miggen
Hortryckare
- Gick med
- 27 Jan 2025
- Hoj
- Yamaha Xj6, Zx6r, Gsxr 1000, R1
Miggen återvänder, återigen, till SHs stora förtret 
Från mekanik till trafik till försäkringar, nu har det blivit dags för miggen att röra sig inom ett område där han möjligtvis avslutar sin karriär
Denna tråd skulle helst postats under höstsäsongen men miggen har en begränsad tid på detta forum och behöver få saker gjorda, därav betas den av nu 
OBS: EXTRA LÅNGT INLÄGG! VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Beräknad lästid: Cirka 10 minuter
Hur många viltolyckor har miggen varit inblandad i? Det beror lite på hur man vill definiera en viltolycka, men de olika djurarterna jag haft privilegiet till närkontakt med inkluderar följande: Fiskmås (konsekvens av fågelbowling), stortrut (konsekvens av fågelbowling), vitkindad gås, gråsparv, tamgås, grävling, räv, rådjur och hare.
Utöver närkontakt har miggen haft så kallade close calls med följande: Älg, dovhjort, kronhjort, igelkott och vildsvin.
Redan nu kan jag alltså konstatera min tur med att inte ha haft närkontakt med någon av de riktiga liemännen hittills, men jag är tämligen säker på att det kommer lösa sig i framtiden
Om jag säger 75 000, vad tänker du på då? Förmodligen inte antalet rapporterade viltolyckor per år i alla fall.
Och dessa 75 000 räknar inte ens med harar och grävlingar till exempel, den sistnämnda av dessa hade passerat de ökända vildsvinen vad gäller fordonsskadekostnader när jag pratade med en skadehanterare från Mercedes för ett par år sedan
Att köra på en grävling är ungefär som att köra på en sten brukar vissa säga, och jag kan bekräfta att detta stämmer ganska bra. Min första säsong av körkarriären stötte jag på en grävling i en högerkurva. Föraren jag är idag hade med lätthet undvikit krabaten, men den där gången blev det närkontakt. Min högra framfälg tog merparten av smällen, och fick som tack en rejäl skvätt röd vätska över sig. När jag gick ut för att inspektera skadan så låg grävlingen i diket, täckt av gräs, dold från mina ögon i nattens mörker, men hans morrande gick inte att missa. Den hårda jäveln hade nyss blivit uppsliten av en fälg i cirka 90 kmh, trots det var han inget annat än förbannad på miggen som konstaterade att det smartaste var att sätta sig i bilen och avlägsna sig från potentiellt inkommande konflikt
Grävlingar är blinda, döva, och konstant jävligt förbannade, ungefär så kan man sammanfatta deras beteende i trafiken. I situationer där andra vilt försöker fly eller flytta sig traskar grävlingen helt enkelt på i sitt spår, oberörd, obrydd, potentiellt redo att när som helst ta till stridigheter. Deras storlek gör dem relativt svåra att upptäcka stundtals, men de är heller inte speciellt snabba.
Från hårda jävlar till skraja fegisar, jag hann knappt uppfatta Sveriges snabbaste landdjur innan jag hade kommit ikapp och det small till. Hasigheten hade bromsats ner från cirka 200 till 140 samtidigt som gasen matades på genom S-kurvan när fältharen bestämde sig för att utmana glänsande svart lack under stjärnklar natthimmel, Sveriges snabbaste landdjur torskade matchen ganska rejält. Harar har en tendens att försöka ”finta bort” sina förföljare, detta funkar säkert bra när det är något som faktiskt förföljer dem, men i trafiken är det sällan en bra idé att försöka lura bort sina medtrafikanter med skenmanövrar. Turligt nog är harar inte i närheten av lika hårda som grävlingar, i så fall hade de varit mycket mer problematiska än vad de är. De är likt grävlingarna stundtals lite knepiga att se, men konsekvenserna/riskerna om man missar en föreligger inte lika stora enligt mig.
”Den här kurvan hade man lätt kunnat ta i minst 130/140” Säger miggen till polaren medan han glider igenom den i 110. Från det höga gräset till höger dök den mest korkade räven jag hittills stött på upp
Broms ner till 60 och förflyttning åt vänster medförde konstaterande av att olyckan hade undvikits, det fanns gott om plats för den listiga räven att stanna kvar på körbanan men inte bli påkörd. Pang bom krasch. Nähä, miggen hade missat att rävjäveln var självmordsbenägen 
Precis i omkörningsmomentet kastar sig räven ut framför bilen och blir hårt örfilad till följd. Rävar är generellt väldigt smarta, ungefär som katter. Man ser dem ofta sitta vid vägkanten och observera istället för att chansa och springa över. Räv, grävling, katt, ingen av dem är flockdjur eller flyktdjur, de är jägare som sällan per automatik bestämmer sig för att panikartat börja fly fältet hals över huvud. Rävar är i runda slängar lika lätta/svåra att upptäcka som harar och grävlingar, men rävungar måste man komma ihåg är extremt nyfikna och oerfarna. När rävungarna är framme och stökar då kan man absolut inte räkna med några listiga beslutsfattanden, de blir ungefär som långsamma harar, och likt dessa är de relativt mjuka i kroppen.
90, 100, 110… Segt som fan rörde mätaren på sig i den trötta småbilen. Ljus och fin sommarmorgon skänker bra sikt och framförhållning, tills väl gömt rådjur från högra dikeskanten bestämde sig för att försöka hinna framför miggen över till skogsbrynet på vänstersidan av vägen. Tvärnit under ett par sekunder skickade mätaren mot botten ganska kvickt, krängande och gungande kaross skvallrade om suboptimala väghållningsegenskaper. Med knappt några meters marginal hinner rådjuret förbi och miggen tänker hur i helvete klarade han det där? Ryggdunkningen blev aldrig av då Bambi nummer två dyker upp för att prompt hänga på sin kamrat. Pang bom krasch. Med mätaren på cirka 50/60 skjutsade miggen iväg Bambi på SM i frivolter över vägen in i skogsbrynet. Jaha, fan, då var bilen kvaddad tänkte miggen besviket och knatade ut för att inspektera skadorna. En bucklig regplåt och en plastdetalj som fick sättas tillbaks konstaterades vara extremt turligt med tanke på omständigheterna. Vid snabb inspektion av rådjuret, som hade setts resa sig upp och skutta iväg i sidospegeln, visade det sig att Bambi inte hade kommit långt. Öppen fraktur runt höfterna på rådjuret bekräftade en skada som omöjligen hade kunnat överlevas i det vilda. Dock verkade rådjuret stendött så vidare avfångningsåtgärder kunde skippas. Efter att ha märkt upp platsen och meddelat polis avlägsnade sig miggen för att återvända en vecka senare. Reflexvästen var borta, rådjuret låg kvar men hade blivit påpälsad tjockt lager kravlande maskar, lukten var underbar
Det som räddade situationen rent skademässigt var de facto att rådjuret var i luften vid själva träfftillfället, samt att kontaktytan hamnade mestadels just på regplåten. Vad denna incident upplyste miggen om var att hur en viltolycka spelar ut sig är extremt slumpmässigt. Hade rådjuret varit i slutskedet av ett skutt istället för precis i början av ett så hade utfallet blivit väldigt annorlunda. Rådjur är extremt överrepresenterade i viltolycksstatistiken och klagar därför ofta över sina försäkringspremier, som resterande viltslag anser självförvållade. De rör sig ofta i flockar och kan lite närsomhelst få för sig att leka frogger över vägen. Rådjuren är till skillnad från de tidigare vilt jag nämnt betydligt lättare att se då de är högre och större. Rådjuren är snabba och tillräckligt stora för att orsaka bra skador, dock väger de sällan över 30 kilo. Förra året blev 3 motorcyklister allvarligt skadade av rådjur, cirka 50 000 olyckor skedde med rådjur totalt.
Miggen visste att vänsterkurvan kunde tas i cirka 110, men bestämde sig för att strax över 90 fick räcka, han låg ganska bra till i tid och bromspunkten hade sjabblats till. Från högersida kommer ett gäng vitprickiga lirare som kämpar sig över ett vägräcke för att ta sig till, trottoaren?
Ökande inbromsning under tilltajtande av kurvan mot vänster var en manöver viss erfarenhet och skicklighet krävdes för att vara bekväm med. Fantastiska bromsar och stabilt chassi sänkte hastigheten beundransvärt effektivt trots en gnutta brake fade efter avbetad sträcka. 70/50/30, prickig päls blir upplyst på närhåll av hellysen, hjortklövar glider och sprattlar för att frenetiskt sparka sig bort från inkommande, smattrande monster. Vänster trottoarkant är gediget hög och otäck, det blir ingen mer väjning åt det hållet, enbart hastighetsreducering. 20/10, stopp… I hellysets sken faller sakta hårstrån ner mot marken. Hjorten och company skuttar iväg och försvinner, miggen konstaterar ingen träff som kändes, sätter plattan i mattan och kämpar förgäves med att knappa in den förlorade tiden. Efter bromskylning och cooldown gick miggen ut för att inspektera om det hade blivit någon träff överhuvudtaget. Ett par tunna linjer fett kunde ses strax bredvid lyktorna, close call kanske? Dovhjorten är lik rådjuren i beteende och rörelsemönster, däremot så väger den ungefär dubbelt så mycket. Den är alltså snäppet lättare att upptäcka, men mer problematisk om man träffar.
250 sträckan rullade ut sig framför miggen med maskin, två duktiga kuperingar i början av rakan var till toppen fyllda med dimma som skymde allt vad sikt innebär. Vägen gick rakt fram, körtempot hade varit lite ”kul fort” men ingen bombrepa. Vart vägen gick visste miggen mycket väl, hållet han kom från var även det hållet som möjliggjorde högsta topphastigheten, skulle han sätta plattan i mattan och bränna phett? Nja, magkänslan avrådde, och miggen lyssnade. Just detta område var välkänt för viltet att röra sig igenom, täckta av allehanda buskage bredvid fält och svackorna till följd av kuperingarna, nej det fick bli cirka 40 genom den täta dimman. Efter en stunds rullande in i dimmoln var det något som såg konstigt ut, mitt i vägen började konturer ta form, lugn nedbromsning skedde medan kisande ögon försökte lista ut varför det såg konstigt ut. Väl nere i under 20 kmh uppdagas krona värdig en konung cirka 20-30 meter framför bilen
Från mekanik till trafik till försäkringar, nu har det blivit dags för miggen att röra sig inom ett område där han möjligtvis avslutar sin karriär
Denna tråd skulle helst postats under höstsäsongen men miggen har en begränsad tid på detta forum och behöver få saker gjorda, därav betas den av nu OBS: EXTRA LÅNGT INLÄGG! VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Beräknad lästid: Cirka 10 minuter
Hur många viltolyckor har miggen varit inblandad i? Det beror lite på hur man vill definiera en viltolycka, men de olika djurarterna jag haft privilegiet till närkontakt med inkluderar följande: Fiskmås (konsekvens av fågelbowling), stortrut (konsekvens av fågelbowling), vitkindad gås, gråsparv, tamgås, grävling, räv, rådjur och hare.
Utöver närkontakt har miggen haft så kallade close calls med följande: Älg, dovhjort, kronhjort, igelkott och vildsvin.
Redan nu kan jag alltså konstatera min tur med att inte ha haft närkontakt med någon av de riktiga liemännen hittills, men jag är tämligen säker på att det kommer lösa sig i framtiden
Om jag säger 75 000, vad tänker du på då? Förmodligen inte antalet rapporterade viltolyckor per år i alla fall.
Och dessa 75 000 räknar inte ens med harar och grävlingar till exempel, den sistnämnda av dessa hade passerat de ökända vildsvinen vad gäller fordonsskadekostnader när jag pratade med en skadehanterare från Mercedes för ett par år sedan
Att köra på en grävling är ungefär som att köra på en sten brukar vissa säga, och jag kan bekräfta att detta stämmer ganska bra. Min första säsong av körkarriären stötte jag på en grävling i en högerkurva. Föraren jag är idag hade med lätthet undvikit krabaten, men den där gången blev det närkontakt. Min högra framfälg tog merparten av smällen, och fick som tack en rejäl skvätt röd vätska över sig. När jag gick ut för att inspektera skadan så låg grävlingen i diket, täckt av gräs, dold från mina ögon i nattens mörker, men hans morrande gick inte att missa. Den hårda jäveln hade nyss blivit uppsliten av en fälg i cirka 90 kmh, trots det var han inget annat än förbannad på miggen som konstaterade att det smartaste var att sätta sig i bilen och avlägsna sig från potentiellt inkommande konflikt
Grävlingar är blinda, döva, och konstant jävligt förbannade, ungefär så kan man sammanfatta deras beteende i trafiken. I situationer där andra vilt försöker fly eller flytta sig traskar grävlingen helt enkelt på i sitt spår, oberörd, obrydd, potentiellt redo att när som helst ta till stridigheter. Deras storlek gör dem relativt svåra att upptäcka stundtals, men de är heller inte speciellt snabba.
Från hårda jävlar till skraja fegisar, jag hann knappt uppfatta Sveriges snabbaste landdjur innan jag hade kommit ikapp och det small till. Hasigheten hade bromsats ner från cirka 200 till 140 samtidigt som gasen matades på genom S-kurvan när fältharen bestämde sig för att utmana glänsande svart lack under stjärnklar natthimmel, Sveriges snabbaste landdjur torskade matchen ganska rejält. Harar har en tendens att försöka ”finta bort” sina förföljare, detta funkar säkert bra när det är något som faktiskt förföljer dem, men i trafiken är det sällan en bra idé att försöka lura bort sina medtrafikanter med skenmanövrar. Turligt nog är harar inte i närheten av lika hårda som grävlingar, i så fall hade de varit mycket mer problematiska än vad de är. De är likt grävlingarna stundtals lite knepiga att se, men konsekvenserna/riskerna om man missar en föreligger inte lika stora enligt mig.
”Den här kurvan hade man lätt kunnat ta i minst 130/140” Säger miggen till polaren medan han glider igenom den i 110. Från det höga gräset till höger dök den mest korkade räven jag hittills stött på upp
Broms ner till 60 och förflyttning åt vänster medförde konstaterande av att olyckan hade undvikits, det fanns gott om plats för den listiga räven att stanna kvar på körbanan men inte bli påkörd. Pang bom krasch. Nähä, miggen hade missat att rävjäveln var självmordsbenägen Precis i omkörningsmomentet kastar sig räven ut framför bilen och blir hårt örfilad till följd. Rävar är generellt väldigt smarta, ungefär som katter. Man ser dem ofta sitta vid vägkanten och observera istället för att chansa och springa över. Räv, grävling, katt, ingen av dem är flockdjur eller flyktdjur, de är jägare som sällan per automatik bestämmer sig för att panikartat börja fly fältet hals över huvud. Rävar är i runda slängar lika lätta/svåra att upptäcka som harar och grävlingar, men rävungar måste man komma ihåg är extremt nyfikna och oerfarna. När rävungarna är framme och stökar då kan man absolut inte räkna med några listiga beslutsfattanden, de blir ungefär som långsamma harar, och likt dessa är de relativt mjuka i kroppen.90, 100, 110… Segt som fan rörde mätaren på sig i den trötta småbilen. Ljus och fin sommarmorgon skänker bra sikt och framförhållning, tills väl gömt rådjur från högra dikeskanten bestämde sig för att försöka hinna framför miggen över till skogsbrynet på vänstersidan av vägen. Tvärnit under ett par sekunder skickade mätaren mot botten ganska kvickt, krängande och gungande kaross skvallrade om suboptimala väghållningsegenskaper. Med knappt några meters marginal hinner rådjuret förbi och miggen tänker hur i helvete klarade han det där? Ryggdunkningen blev aldrig av då Bambi nummer två dyker upp för att prompt hänga på sin kamrat. Pang bom krasch. Med mätaren på cirka 50/60 skjutsade miggen iväg Bambi på SM i frivolter över vägen in i skogsbrynet. Jaha, fan, då var bilen kvaddad tänkte miggen besviket och knatade ut för att inspektera skadorna. En bucklig regplåt och en plastdetalj som fick sättas tillbaks konstaterades vara extremt turligt med tanke på omständigheterna. Vid snabb inspektion av rådjuret, som hade setts resa sig upp och skutta iväg i sidospegeln, visade det sig att Bambi inte hade kommit långt. Öppen fraktur runt höfterna på rådjuret bekräftade en skada som omöjligen hade kunnat överlevas i det vilda. Dock verkade rådjuret stendött så vidare avfångningsåtgärder kunde skippas. Efter att ha märkt upp platsen och meddelat polis avlägsnade sig miggen för att återvända en vecka senare. Reflexvästen var borta, rådjuret låg kvar men hade blivit påpälsad tjockt lager kravlande maskar, lukten var underbar
Det som räddade situationen rent skademässigt var de facto att rådjuret var i luften vid själva träfftillfället, samt att kontaktytan hamnade mestadels just på regplåten. Vad denna incident upplyste miggen om var att hur en viltolycka spelar ut sig är extremt slumpmässigt. Hade rådjuret varit i slutskedet av ett skutt istället för precis i början av ett så hade utfallet blivit väldigt annorlunda. Rådjur är extremt överrepresenterade i viltolycksstatistiken och klagar därför ofta över sina försäkringspremier, som resterande viltslag anser självförvållade. De rör sig ofta i flockar och kan lite närsomhelst få för sig att leka frogger över vägen. Rådjuren är till skillnad från de tidigare vilt jag nämnt betydligt lättare att se då de är högre och större. Rådjuren är snabba och tillräckligt stora för att orsaka bra skador, dock väger de sällan över 30 kilo. Förra året blev 3 motorcyklister allvarligt skadade av rådjur, cirka 50 000 olyckor skedde med rådjur totalt.
Miggen visste att vänsterkurvan kunde tas i cirka 110, men bestämde sig för att strax över 90 fick räcka, han låg ganska bra till i tid och bromspunkten hade sjabblats till. Från högersida kommer ett gäng vitprickiga lirare som kämpar sig över ett vägräcke för att ta sig till, trottoaren?
Ökande inbromsning under tilltajtande av kurvan mot vänster var en manöver viss erfarenhet och skicklighet krävdes för att vara bekväm med. Fantastiska bromsar och stabilt chassi sänkte hastigheten beundransvärt effektivt trots en gnutta brake fade efter avbetad sträcka. 70/50/30, prickig päls blir upplyst på närhåll av hellysen, hjortklövar glider och sprattlar för att frenetiskt sparka sig bort från inkommande, smattrande monster. Vänster trottoarkant är gediget hög och otäck, det blir ingen mer väjning åt det hållet, enbart hastighetsreducering. 20/10, stopp… I hellysets sken faller sakta hårstrån ner mot marken. Hjorten och company skuttar iväg och försvinner, miggen konstaterar ingen träff som kändes, sätter plattan i mattan och kämpar förgäves med att knappa in den förlorade tiden. Efter bromskylning och cooldown gick miggen ut för att inspektera om det hade blivit någon träff överhuvudtaget. Ett par tunna linjer fett kunde ses strax bredvid lyktorna, close call kanske? Dovhjorten är lik rådjuren i beteende och rörelsemönster, däremot så väger den ungefär dubbelt så mycket. Den är alltså snäppet lättare att upptäcka, men mer problematisk om man träffar.250 sträckan rullade ut sig framför miggen med maskin, två duktiga kuperingar i början av rakan var till toppen fyllda med dimma som skymde allt vad sikt innebär. Vägen gick rakt fram, körtempot hade varit lite ”kul fort” men ingen bombrepa. Vart vägen gick visste miggen mycket väl, hållet han kom från var även det hållet som möjliggjorde högsta topphastigheten, skulle han sätta plattan i mattan och bränna phett? Nja, magkänslan avrådde, och miggen lyssnade. Just detta område var välkänt för viltet att röra sig igenom, täckta av allehanda buskage bredvid fält och svackorna till följd av kuperingarna, nej det fick bli cirka 40 genom den täta dimman. Efter en stunds rullande in i dimmoln var det något som såg konstigt ut, mitt i vägen började konturer ta form, lugn nedbromsning skedde medan kisande ögon försökte lista ut varför det såg konstigt ut. Väl nere i under 20 kmh uppdagas krona värdig en konung cirka 20-30 meter framför bilen
Kronhjorten anses vara ett kungligt vilt, fridlyst av självaste Gustav Vasa och eftertraktad av jägare runtom Europa. För oss som rör oss på allmän väg är kronhjorten en av de viltslag man utan tvekan måste erkänna sig dödlig inför, såvida man inte befinner sig i ett stort, tungt fordon. Kronhjortar kan väga flera hundra kilo och faller enbart i skuggan av skogens konung. Kronhjortens storlek gör att den är lättare att upptäcka än både rådjur och dovhjort. De rör sig ofta i flock, men vissa hanar lever ensamma. Kronhjortens storlek och pondus gör att de rör sig relativt bestämt, mer förutsägbart än tex dovhjortar eller rådjur, de står för mindre än 1 % av landets viltolyckor. Myter bland jägare om kronhjortens listighet och lurighet har spridits och delats flitigt och länge, kanske ligger det en nypa sanning i historierna 
