Elöverkänslighet, elallergi. Från att inte alls ha förekommit har det på senare år blivit förhållandevis vanligt att människor säger sig känna av och ha obehag av elektriska fält. Ett vanligt förlopp är att man först anser sig känna av en viss typ av strålning (lysrör, bildskärmar, basstationer för mobiltelefoni) och att det sedan utvidgas till all strålning med upphov i elektriskt maskineri. Det rör sig om långvågig strålning där det saknas kända fysiologiska mekanismer som skulle göra den farlig, försåvitt inte intensiteten når termiska nivåer (dvs. man blir mikrad). Intensiteten från exempelvis en mobiltelefonmast är dock så låg att just detta är fullständigt uteslutet.
Ordet "strålning" är visserligen korrekt men en smula olyckligt valt, eftersom det kommit att starkt förknippas med radioaktiv alfa-, beta- och gammastrålning (där bara den sista är av elektromagnetisk natur och de båda första partikelstrålning) som onekligen är ohälsosam. Det är därför lätt att anta att all strålning med automatik är farlig, vilket alls inte är fallet.
Den elöverkänsliga tesen är inte primärt att man på lång sikt blir sjuk, utan att man direkt känner av strålning och kan avgöra om man är utsatt för den eller inte. Det är viktigt att göra skillnad mellan de effekter drabbade gör gällande att de känner av och skador komna av långvarig exponering. Det senare är en fråga om många år eller decennier, och även om inte heller sådan exponering tycks bevisat farlig är det i alla händelser en annan fråga.
Det experimentella läget är betydligt enklare då det handlar om den påstådda elallergiska effekten eftersom den är omedelbar. Det har gjorts otaliga försök, men i skrivande stund tycks ingen någonsin ha uppvisat förmåga att känna av den elektromagnetiska strålning det handlar om (viss osynlig elektromagnetisk strålning går att känna, företrädesvis då värmestrålning, men återigen - det är inte detta som frågan gäller). Det typiska experimentet är att försökspersonen placeras nära en elektrisk apparatur som hon inte kan se eller höra. Hon får sedan tala om när hon med hjälp av sina allergiska symtom uppfattar att den är av och på. Ingen har alltså upprepade gånger lyckats med det. Däremot har andra försök visat att symtomen är starkt korrelerade till när försökspersonen tror att fältet finns. Det förefaller alltså långsökt att besvären skulle ha något med elektriska fält att göra. Vad de beror på är inte helt klarlagt; och även om viss korrelation med allmänt dålig arbetsmiljö kan skönjas är det vanskligt att kategoriskt uttala sig om exakta orsaker på annat sätt än att de inte tycks elrelaterade.
Det är visserligen sant att elsanering (då man bygger om vissa rum för att skärma av dem elektromagnetiskt) ibland ger god effekt. Med anledning av ovan nämnda undersökningar kan man dock anta att det rör sig om en placeboeffekt, eller att arbetsmiljön också fått sig en allmän uppryckning när omgivningen totalrenoverats.
Det är synnerligen viktigt att påpeka att det inte finns någon anledning att tro att de drabbade bluffar eller är speciellt okunniga. Ingen förnekar att symtomen finns och att de drabbade har besvär och behöver hjälp. Det är dock högst tveksamt om någon blir hjälpt av att man av missriktad respekt kritiklöst accepterar de påstådda orsakerna till besvären. (DT)
Litt.:
C.-J. Göthe, Folkvett 2/2000, s. 7-19.
J. Malmquist, Läkartidningen 101(1-2), s. 64-73, 200
Fanns på
http://www.vof.se
Kul sida för övrigt!
(och han hade givetvis fel, det var orginal kranvatten från TV3:s lunchrum....)
)
