Du behöver bara skramla ihop till första tävlingen, sen förstår du
Man blir hooked!
Jag är nog körd för länge sen, jag visste bara inte om det under massa år.
Sen jag började åka lite bana för 4-5 år sen har jag haft inställningen att det var lite "gentlemanna-racing". Man "åker för att det är kul" och massa andra lögner har ljudit ur min mun. Jag vet ju innerst inne att det är lögn, det är dödlig allvar och att missa den där luckan in i första kurvan är att DÖ lite inombords.
Jag körde ju cross som kotte. Men har varit fullt övertygad om att jag vuxit ifrån den kamikaze-inställningen man hade då (totalt tunnelseende mao).
Andra gången jag körde nya hojen, andra gången på en riktig RR-träning och första gången bland oförsäkrade hojar sen licenskursen om man inte räknar crossåkandet för 837 år sen. Den gången skulle vi ha startträning.
-"Rackarns", tänkte jag. Det vill jag ju inte va med på, jag känner inte hojen, är jätteosäker och alla andra är ju minst världsmästare. Startade från depån första gången, men en viss avundsjuka infann sig.
Andra passet tänkte jag att jag inte skulle missa bantid iaf (jag fick ju inte åka warm-up och blev ju inte utsläppt direkt från depån). Men rädd och blygsam som jag var ställde jag mig så jädra långt bak jag bara kunde komma. Så långt bak att det tom var ett par platser lediga framåt, men jag hade ju några bakom mig som jag tänkte kunde få smita förbi. De bakom var såna där små 2-taktare, och de hade ju ingen aning om att fröken Silfverhielm var killen på den vita Hondan (annars hade de säkert rullat förbi de med).
Planen var att ta det så lugnt som möjligt i starten, men försöka hänga på de som var sist in i första kurvan. Så blev det inte...
Ovan plan var just en plan även när lamporna tändes, det var en plan hela tiden och det där adrenalinet man brukar känna innan start (jag har tävlat i cross så lite minns jag allt) fanns absolut inte där, jag var lugn..
Tills lampan slocknade. Med ljuset försvann både plan, lugn och tanke på att vara sist in i första kurvan. Framhjulet hängde en decimeter ovan mark och det enda som fanns (ja, det enda som existerade öht) var att hålla stumt och va FÖRST in i esset (LMS). Riktigt så blev det inte, men jag tror jag var 4a in (av 15-18 tot) och kände mig lite som en hund som jagar bilar - och hann ikapp. "Vaffan gör jag nu då?"
Försökte hängde på de framför och hålla mitt spår så jag inte skulle bli torpederad eftersom jag ändå var blödande medveten om att de bakom skulle krossa mig innan varvet var slut. Tror jag klarade mig nästan 2,5 varv innan jag var sist igen
Så nu ska jag lära mig köra fort hela tiden, och helst utan att krascha för det hann jag också göra för första gången på 13 år med mina 3 träningar på nya hojen.
2012 är ett lärår. Inte till fulländning, men jag har inte ens allt i garaget man behöver, gäller även mekkunskap.
Förhoppningsvis får jag ihop så jag kan köra LMS och Mantorp (nära hem = billigare) + LMS KM1-2. Sen blir det nog mest träning för att försöka få ned tiderna så jag kan brottas med er 2013. Då jävlarnsch ska ni få se!!!
