Varje år verkar det hända något nytt, och inget verkar kunna stoppa mig.
2015 var det speedster cup.
2016 blev det Rookie cup.
2017 hamnade jag i Superstock 600
2017 var även året då jag blev invalid ett relativt milt sätt efter en nära döden-olycka.
2018 ska jag köra Superbike!! Om än bara ett (1) inhopp i Augusti, Anderstorp.
Och det är ju kul! Men sedan augusti så har många tårar runnit. Många liter svett har runnit av mig och tusen gånger har tanken, ofrivilligt, slagit mig om jag inte bara ska ge upp. Tankar går ju som bekant inte att styra Men än har jag inte gett upp och jag skulle nog ha svårt att se mig själv i spegeln också om jag bara slutade följa mina drömmar.
Allting började egentligen i somras. Jag tyckte inte att 600cc var det absolut roligaste i livet längre. Att tävla i Superstock 600 är riktigt kul, men att köra SMC Sport eller Svenska endurancecupen med en 600cc när alla andra kör 1000cc suger rent ut sagt. De försvinner på rakorna, och är i vägen för mig i kurvorna. Det är inte som vissa tror bara att köra snabbare i kurvorna så blir det rättvist. Många förare har betydligt lägre kurvhastighet och samtidigt så är det inte många som uppskattar fysisk kontakt ute på banan. Fler än så uppskattar inte ens om det bara är någon decimeter mellan hojarna. Därför kan jag inte köra om hur som helst. På vissa förare kan jag göra det, men de är få till antalet.
Drömmen är väl att alla körde som jag, Ödlund och Karlsson gjorde i Speedster cup-finalen 2015. Redan ut från esset efter starten så gick jag och Markus Karlsson ihop, sen var det jag och Ödlund som låg på varandra under racet. När den deltävlingen var slut så ställde vi hojarna i depån och alla tre skulle återberätta racet samtididigt för varandra under massa skratt och jubel. Det är ett av mina roligaste minnen ute på banan till dags datum. Men jag förstår också att långt ifrån alla uppskattar det.
Jag minns utskällningen med stora bokstäver och många svordomar jag fick av en annan SM-förare för att jag hade gjort en tight omkörning (utan fysisk kontakt) på utsidan av en annan tävlandet efter crossbanan, ner till torpan på Sviestad. Föraren ryckte till och då tyckte den här SM-killen att man gör bara inte så under endurancecupen. Här skulle man minsann köra på 70% av SM-tempot och visa hänsyn.
Jag tackade för heads upen och tänkte tyst för mig själv att jag har ett race att vinna. Någonstans får jag dra gränsen och det är svårt att tillmötesgå alla ute på banan när det finns de som kör 15 sekunder långsammare per varv på Sviestad.
För att återkomma till huvudpoängen; det började bli tråkigt med 600cc då det är orättvis tävling att blanda dessa motorstorlekar. Ett praktexempel är SMC Sports ena deltväling där jag jag kör 600cc,två andra kör den senaste R1:an. De låg på 1,09-tider på Gelleråsen medan jag körde 1,08-tider med 1,08.5 som bäst. Jag kom trea då de brände om mig på raksträckorna och sedan var i vägen i kurvorna. Det är bara inte SÅ roligt liksom när jag trots att jag är snabbast, inte har en ärlig chans.
Nästan alla mina andra vänner kör 1000cc också och det blir lite fel när man jämför varvtiderna med varandra. Det är inte samma förutsättningar. Därför började jag spåna på en 1000cc redan i juli. Jag ringde Per Bäckström och berättade att jag hörde att deras Yamaha var till salu. Mest för en intressekoll då jag måste börja någonstans och jag hade inte alls kollat runt ännu. Efter över en timmes samtal så slutade det med att jag köpte den över telefon.
Alla mina hojar jag har haft, KTM Superduke 990, KTM 1290 Superduke R, Kawasaki ZX6R och nu Yamaha R1M, har jag köpte utan att provköra den innan. Det har alltid varit lite av grisen i säcken märkligt nog. Det har alltid varit emot mina principer trodde jag men kollar jag i backspegeln så kanske jag är lite osäker vad mina principer är
Perfekt, jag hade en hoj nu! Hur spännande är inte det!? Hojen var dock inte ihopsatt utan den stod i molekyler långt nere i södra Sverige. Och inga pengar hade växlats ännu. Jag tänkte att jag väntar med att gå ut med ett konkret uttalade.. En månad senare så kraschade jag så otroligt illa, låg i respirator en vecka och efter yterliggare en vecka flögs jag hem till Stockholm och tyvärr, mot min vilja, hamnande jag på Danderyd.
När jag hade återfått krafterna att prata utan större problem (det tog drygt en månad innan stämbanden helt hade återhämtat sig från respiratorn) så fick jag ta det otroligt tråkiga samtalet att ringa Per igen och avblåsa affären. Den till 100% färdiga affären. Tack och lov hade han förståelse och sa "Det sista du skall tänka på är den här hojen. Se till att bli frisk nu". Vi pratade i 1h och 4 minuter och jag blev förvånad över vilken trevlig och positiv kille det där är. Och vilken förmåga han har att prata mycket om allt
När jag blev frigiven brynad) från sjukhus blev jag fängslad hos rehacentret. Under andra permissionen så drog jag och Kajsa till Växjö. På vägen upp igen så ringer jag Per, han svarar skrattandes att han visste att jag skulle ringa. När jag la på så hade jag återigen köpt hojen Trots att jag fortfarande satt i rullstol och inte hade någon prognos för hur framtiden skulle se ut. Läkarna (specialist-ortopederna) på Mölndals sjukhus hade ju förklarat att jag skulle kunna gå normalt om 2-3 år. Nu hade jag snart en fet motivator till att påskynda rehaben
Sedan dess har jag haft något svårt att hålla tyst om det men jag har gjort mitt bästa att hålla det tyst. Det dröjde länge innan jag fick hem hojen. Närmare bestämt till 18 februari! Men det var värt den långa längden!!
SÅ! Här här ni mig. Rickard Winblad. Sugen på revansch och siktar på comeback! Numera på en av sveriges bästa racehojar. Jag har en riktigt bra plan för hur de kommande året och även nästa skall se ut och jag är sååå taggad!!
I skrivande stund har jag 858 följare på Winblad Racing på Facebook. När jag når 1000 så kommer jag trycka upp en t-shirt. Hjälp gärna till att bjuda in personer till min sida. Ju fler följare jag får, desto mer energi och motivation får jag Dessutom är det lättare att få sponsorer då de såklart gärna ser en så stor spridning av deras märke som möjligt
Jag får även lite tid på mig att designa t-shirten.. Om du är en designer, är duktig på att designa eler känner någon som skulle kunna hjälpa mig så hojta gärna till! Jag är inte alls duktig och vore det inte kul med en häftig tischa!?
Jag pratade med lokala tryckeriet profilkläder och en t-shirt med 2-färgstryck kostar i runda slänger 200kr. En bra design lär ha fler än två färger tänker jag.. känner ni någon som skulle kunna hjälpa mig med detta vore det en dröm. Det är ju trist att behöva betala så mycket när det finns så billiga t-shirts i affärerna
Jag bjuder på den sista bilden på mig utan hjälm.
20:e April börjar säsongen. Nu laddar vi!!!
2015 var det speedster cup.
2016 blev det Rookie cup.
2017 hamnade jag i Superstock 600
2017 var även året då jag blev invalid ett relativt milt sätt efter en nära döden-olycka.
2018 ska jag köra Superbike!! Om än bara ett (1) inhopp i Augusti, Anderstorp.
Och det är ju kul! Men sedan augusti så har många tårar runnit. Många liter svett har runnit av mig och tusen gånger har tanken, ofrivilligt, slagit mig om jag inte bara ska ge upp. Tankar går ju som bekant inte att styra Men än har jag inte gett upp och jag skulle nog ha svårt att se mig själv i spegeln också om jag bara slutade följa mina drömmar.
Allting började egentligen i somras. Jag tyckte inte att 600cc var det absolut roligaste i livet längre. Att tävla i Superstock 600 är riktigt kul, men att köra SMC Sport eller Svenska endurancecupen med en 600cc när alla andra kör 1000cc suger rent ut sagt. De försvinner på rakorna, och är i vägen för mig i kurvorna. Det är inte som vissa tror bara att köra snabbare i kurvorna så blir det rättvist. Många förare har betydligt lägre kurvhastighet och samtidigt så är det inte många som uppskattar fysisk kontakt ute på banan. Fler än så uppskattar inte ens om det bara är någon decimeter mellan hojarna. Därför kan jag inte köra om hur som helst. På vissa förare kan jag göra det, men de är få till antalet.
Drömmen är väl att alla körde som jag, Ödlund och Karlsson gjorde i Speedster cup-finalen 2015. Redan ut från esset efter starten så gick jag och Markus Karlsson ihop, sen var det jag och Ödlund som låg på varandra under racet. När den deltävlingen var slut så ställde vi hojarna i depån och alla tre skulle återberätta racet samtididigt för varandra under massa skratt och jubel. Det är ett av mina roligaste minnen ute på banan till dags datum. Men jag förstår också att långt ifrån alla uppskattar det.
Jag minns utskällningen med stora bokstäver och många svordomar jag fick av en annan SM-förare för att jag hade gjort en tight omkörning (utan fysisk kontakt) på utsidan av en annan tävlandet efter crossbanan, ner till torpan på Sviestad. Föraren ryckte till och då tyckte den här SM-killen att man gör bara inte så under endurancecupen. Här skulle man minsann köra på 70% av SM-tempot och visa hänsyn.
Jag tackade för heads upen och tänkte tyst för mig själv att jag har ett race att vinna. Någonstans får jag dra gränsen och det är svårt att tillmötesgå alla ute på banan när det finns de som kör 15 sekunder långsammare per varv på Sviestad.
För att återkomma till huvudpoängen; det började bli tråkigt med 600cc då det är orättvis tävling att blanda dessa motorstorlekar. Ett praktexempel är SMC Sports ena deltväling där jag jag kör 600cc,två andra kör den senaste R1:an. De låg på 1,09-tider på Gelleråsen medan jag körde 1,08-tider med 1,08.5 som bäst. Jag kom trea då de brände om mig på raksträckorna och sedan var i vägen i kurvorna. Det är bara inte SÅ roligt liksom när jag trots att jag är snabbast, inte har en ärlig chans.
Nästan alla mina andra vänner kör 1000cc också och det blir lite fel när man jämför varvtiderna med varandra. Det är inte samma förutsättningar. Därför började jag spåna på en 1000cc redan i juli. Jag ringde Per Bäckström och berättade att jag hörde att deras Yamaha var till salu. Mest för en intressekoll då jag måste börja någonstans och jag hade inte alls kollat runt ännu. Efter över en timmes samtal så slutade det med att jag köpte den över telefon.
Alla mina hojar jag har haft, KTM Superduke 990, KTM 1290 Superduke R, Kawasaki ZX6R och nu Yamaha R1M, har jag köpte utan att provköra den innan. Det har alltid varit lite av grisen i säcken märkligt nog. Det har alltid varit emot mina principer trodde jag men kollar jag i backspegeln så kanske jag är lite osäker vad mina principer är
Perfekt, jag hade en hoj nu! Hur spännande är inte det!? Hojen var dock inte ihopsatt utan den stod i molekyler långt nere i södra Sverige. Och inga pengar hade växlats ännu. Jag tänkte att jag väntar med att gå ut med ett konkret uttalade.. En månad senare så kraschade jag så otroligt illa, låg i respirator en vecka och efter yterliggare en vecka flögs jag hem till Stockholm och tyvärr, mot min vilja, hamnande jag på Danderyd.
När jag hade återfått krafterna att prata utan större problem (det tog drygt en månad innan stämbanden helt hade återhämtat sig från respiratorn) så fick jag ta det otroligt tråkiga samtalet att ringa Per igen och avblåsa affären. Den till 100% färdiga affären. Tack och lov hade han förståelse och sa "Det sista du skall tänka på är den här hojen. Se till att bli frisk nu". Vi pratade i 1h och 4 minuter och jag blev förvånad över vilken trevlig och positiv kille det där är. Och vilken förmåga han har att prata mycket om allt
När jag blev frigiven brynad) från sjukhus blev jag fängslad hos rehacentret. Under andra permissionen så drog jag och Kajsa till Växjö. På vägen upp igen så ringer jag Per, han svarar skrattandes att han visste att jag skulle ringa. När jag la på så hade jag återigen köpt hojen Trots att jag fortfarande satt i rullstol och inte hade någon prognos för hur framtiden skulle se ut. Läkarna (specialist-ortopederna) på Mölndals sjukhus hade ju förklarat att jag skulle kunna gå normalt om 2-3 år. Nu hade jag snart en fet motivator till att påskynda rehaben
Sedan dess har jag haft något svårt att hålla tyst om det men jag har gjort mitt bästa att hålla det tyst. Det dröjde länge innan jag fick hem hojen. Närmare bestämt till 18 februari! Men det var värt den långa längden!!
SÅ! Här här ni mig. Rickard Winblad. Sugen på revansch och siktar på comeback! Numera på en av sveriges bästa racehojar. Jag har en riktigt bra plan för hur de kommande året och även nästa skall se ut och jag är sååå taggad!!
I skrivande stund har jag 858 följare på Winblad Racing på Facebook. När jag når 1000 så kommer jag trycka upp en t-shirt. Hjälp gärna till att bjuda in personer till min sida. Ju fler följare jag får, desto mer energi och motivation får jag Dessutom är det lättare att få sponsorer då de såklart gärna ser en så stor spridning av deras märke som möjligt
Jag får även lite tid på mig att designa t-shirten.. Om du är en designer, är duktig på att designa eler känner någon som skulle kunna hjälpa mig så hojta gärna till! Jag är inte alls duktig och vore det inte kul med en häftig tischa!?
Jag pratade med lokala tryckeriet profilkläder och en t-shirt med 2-färgstryck kostar i runda slänger 200kr. En bra design lär ha fler än två färger tänker jag.. känner ni någon som skulle kunna hjälpa mig med detta vore det en dröm. Det är ju trist att behöva betala så mycket när det finns så billiga t-shirts i affärerna
Jag bjuder på den sista bilden på mig utan hjälm.
20:e April börjar säsongen. Nu laddar vi!!!