Jögge, kan du vara så snäll klargöra detta dilemma för mig som du så vackert undviker...
Roger Wilson, som är insiktsfull, har skrivit en krönika om detta. Klistrar in den här:
VAD HÄNDER EGENTLIGEN NÄR MAN SJÄLV BLIVIT TILL SIN EGEN VÅTASTE SEXFANTASI?
Man ska vara försiktig med vad man längtar efter. För om man jobbar
riktigt hårt för att uppnå sitt mål, så kanske man når det. Och då kanske man aldrig mer får ligga. Någonsin.
Jag har en kompis, vi kan kalla honom Kalle, som i åratal har jobbat efter
att få det där som många av oss går runt och längtar efter. En snyggare kropp. I alla fall trodde jag att det var det som han siktade efter när han för några år sedan plötsligt började leva efter en stenhård träningsregim. Och med stenhård menar jag i det närmaste munkartad.
Chattade man med Kalle så hamnade man oundvikligen i diskussioner om
vikten av crunch-situps. Och dricka eller festa - ja det var en ganska sällan förekommande lyx i det totala träningsfreakets liv.
Och efter några års träget arbetande så hade det också hänt en hel del. Kalle hade gått från piprensare till biff. Större muskler och ett sexpack på magen, och en hel sommar när Kalles t-shirt åkte av så fort solen tittade fram fem minuter.
Men vad jag inte visste var att musklerna bara var första steget.
För i höstas dök en tribaltatuering upp. Som bara visade sig bara vara den första i en rad av tribals, effektfullt utplacerade på armar och rygg. Sen började det dyka upp bilder på olika bikerjackor i min inkorg på qx. ”Vad tror du om den här då?”, frågade han, men skickade aldrig någon bild på någon mc.
Några stora burkar med proteinpulver senare, så var den nya Kalle här. Omstylad från topp till tå. Nu återstår bara ett problem. Kalle har blivit för snygg för sitt eget bästa. För vad händer egentligen när man förkroppsligat sin egen fetisch? Själv blivit till sin egen våtaste sexfantasi?
Svar: inte så mycket. Inte i sängkammaren i alla fall. Eller ens på videoklubbarna. För numera befinner sig Kalle i toppen av bögnäringskedjan, och som det brukar heta, det är ensamt på toppen. I alla fall på Kalles topplista.
”Jag tänder inte på någon längre”, messar Kalle gnälligt klockan två på natten på QX. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Att han nått en helt ny nivå av narcissism? Att han blivit för snygg för sitt eget bästa? Att skälet till att raggandet blivit jobbigare är att han inte längre känner sig lika mycket som en vinnare om han lyckas dra hem en
hyfsat snygg kille. Om han nu inte skulle hitta en tvilling som gillade exakt samma saker som Kalle.
Och Kalle är inte ensam. Jag har läst artiklar i utländsk gaypress som gått ut på att man ska ”testa att gå hem med en ful kille”. ”Du kommer att få uppleva mer bekräftelse än någonsin tidigare. Att gå hem med en
mindre tränad kille betyder att du blir avgudad för en natt”.
Så blev Kalle som en posterboy för riskerna med att träna för mycket. En ursäkt för att inte utnyttja det där specialerbjudandet på gymmet. Med en begynnande kalaskula behöver man i alla fall inte ständigt gå runt och vara missnöjd med det begränsade utbudet, utan snarare lite tacksam varje gång man lyckas dra med sig någon hem.
Tacksam är överhuvudtaget en underskattad känsla. Jag gillar tacksamma människor. Tacksamhet ska bli min nya fetisch. Det är fan coolare än tribals.