Jag hälsar alltid, men inte alltid folk hälsar tillbaka. Under MC-semestern i sommras genom Tyskland-Österike-Italien-Slovenien-Kroatien var mötande motorcyklister bra på att hälsa, speciellt i Tyskland och Österike, flipp-flopp åkande italienare i shorts på sporthoj var lite sämmre, men överiga italienare var bra. Det land som var sämst är nog Sverige!
Men det är väl främst de som hobby-åker lite som är dåliga, dvs. gubbarna som tar ut sina nya hojar på helgen när det är molnfritt och sol för att lufta deras Rukka ställ för 25 000:- och coola öppningsbara hjälmar med intercom så de kan snacka med varandra medans de kör 13 kilometer till glasskiosken för lite gottis. Kan ju vara som någon sa att de har fullt sjå med att hålla sig upprätta på hojen, de fick ju trots allt kortet "på köpet" och har inte behövt gå någon trafik och manövrerings utbildning.
Sen är ju de där MC-gängen rätt dåliga med, och de som låtsas vara hårda knuttar. Annat var det med det MC-gänget från Tjeckien jag träffade på i Österike.
Men jag tror inte att det är en viss typ av motorcykel, typ sporthoj eller custom, som är vanligare gällande detta. Snarare är det väl att personen bakom inte uppskattar det som är hojåkning och allt som följer med därtill. Vem har inte pratat iväg åtskilliga halvtimmar med främmande människor så fort det rör sig om motorcyklar?
Det är väl inte så mycket gemenskap i sig som att man delar ett intresse som gör att man överbrygger socialaskillnader/ålder/etnicitet/motorcykeltyp.
När någon tar sig tid att heja på mig på en alpväg i Österike är det för mig att person med ett starkt gemensamt intresser hälsar, och det betyder mer för mig än om en flyktig bekant hälsar på mig på stan, kalla det gemenskap eller vad som.