Rydell
Guest
Att köra r1 är en underbar känsla, jag tror de finns många här som är beredda att instämma. Det är dock förenat med vissa faror och risker, både känslomässigt kroppsligt och ekonomiskt. Jag har fått erfara denna hårda skola. Det började -99, då jag såg och började drömma om denna underbara maskin. Jag var då nitton år och omogen och hade ej råd med nån R1a. Åren gick å 2007 verkställde jag drömmen och köpte en vinröd -04 med snygga pipor under sadeln. Denna såldes dock -09 i efterdyningarna av en seperation, med tåren i ögat gick den till en lycklig kille i Örebrotrakten. Förståndet talade för att en ensamstående pappa med hus tvåbarn och yrkeschaufför, inte ska köra R1(( trots en känslostorm att överge pärlan.
Sen gick åren, läget stabiliseras å i lördags var de dax igen. Sparat å gnetat å lånat en aning begav jag mej med flyg tvärs genom hela riket, från Småland till Norrland, för å hämta min nya vän, en vit/vinröd -09 r1. Såå fin, 679 mil, svensksåld mm. Lycklig, lite nervös, ringrostig började min premiärtur hem från Norrland. Efter ca 25 mil mötes jag av ösregn, inget kul, men kände mej pigg och fortsatte gladeligen söderut. Tillslut var jag dygnsur, och tidvis låg man i 80 bakom lastbilarna som att köra i svart blöt hål å visiret immade å allmänt dålig sikt. Blöt å kallt. Dock var jag väldigt medveten vad jag gett mej in på. Milen rullade på, kände mej pigg. Men utanför Norrköping på E4an slog de mej, inga älgstängsel här, släppte på farten lite. Sen tog de ca 30 sekunder, två rådjur mitt på vägen framför mej. Shit, jag hinner inte bromsa, försökte väja mellan dem, men då började de högra springa tillbaka. Nästa sekund var kollisionen ett faktum. Rådjuret dog direkt. Hojen kanade framåt på högersidan å jag kanade efter på asfalten. Allt gick väldigt fort, hann knappt reagera. Sen försökte jag resa hojen från vägen, men kände att de inte gick, axeln var kass. De kom dock bilar som hjälpte till. 4-5 minuter senare var räddningspersonal på plats. Supersnabbt, och som gammal deltidsbrandman, ger jag räddningspersonalen 5/5 från början till slut. Stort varm tack till all personal som hjälpte mej. Jag klarade mej med ett brutit nyckelben.
Nu har man landat, kommit hem, vrider sej å skriker aj titt som tät, när man för en känning i nyckelbenet. Ändå hade jag nog tur, kunne ju varit värre.Dock svider de psykiska hårdare, komma hem utan hoj, ca 80000:- fattigare((....för vem har råd helförsäkra dessa hojjar, tyvärr inte jag. Även om jag visste risker man gav sej in i. Nu väntar jag på domen från märkesverkstaden, blir kanske inget mer r1 för mej, dyrt å laga, å redan ansträngt mc konto efter köpet,blir kanske skroten. Älgskadeföreningen är för mej en liten tröst. Nån som varit med om liknade, eller har nåt bra tips? Swisha gärna över ett litet reperationsbidrag, de lilla lilla lilla från alla mina sporthojavänner i Sverige, kunne bidra så jag kanske kan få vara med i denna mc gemenskap lite längre)) ha de gott. Kör lugnt. Å framförallt ha jag lärt mej: aldrig en meter utan skinnställ å hjälm, de räddade mej.// perra
Sen gick åren, läget stabiliseras å i lördags var de dax igen. Sparat å gnetat å lånat en aning begav jag mej med flyg tvärs genom hela riket, från Småland till Norrland, för å hämta min nya vän, en vit/vinröd -09 r1. Såå fin, 679 mil, svensksåld mm. Lycklig, lite nervös, ringrostig började min premiärtur hem från Norrland. Efter ca 25 mil mötes jag av ösregn, inget kul, men kände mej pigg och fortsatte gladeligen söderut. Tillslut var jag dygnsur, och tidvis låg man i 80 bakom lastbilarna som att köra i svart blöt hål å visiret immade å allmänt dålig sikt. Blöt å kallt. Dock var jag väldigt medveten vad jag gett mej in på. Milen rullade på, kände mej pigg. Men utanför Norrköping på E4an slog de mej, inga älgstängsel här, släppte på farten lite. Sen tog de ca 30 sekunder, två rådjur mitt på vägen framför mej. Shit, jag hinner inte bromsa, försökte väja mellan dem, men då började de högra springa tillbaka. Nästa sekund var kollisionen ett faktum. Rådjuret dog direkt. Hojen kanade framåt på högersidan å jag kanade efter på asfalten. Allt gick väldigt fort, hann knappt reagera. Sen försökte jag resa hojen från vägen, men kände att de inte gick, axeln var kass. De kom dock bilar som hjälpte till. 4-5 minuter senare var räddningspersonal på plats. Supersnabbt, och som gammal deltidsbrandman, ger jag räddningspersonalen 5/5 från början till slut. Stort varm tack till all personal som hjälpte mej. Jag klarade mej med ett brutit nyckelben.
Nu har man landat, kommit hem, vrider sej å skriker aj titt som tät, när man för en känning i nyckelbenet. Ändå hade jag nog tur, kunne ju varit värre.Dock svider de psykiska hårdare, komma hem utan hoj, ca 80000:- fattigare((....för vem har råd helförsäkra dessa hojjar, tyvärr inte jag. Även om jag visste risker man gav sej in i. Nu väntar jag på domen från märkesverkstaden, blir kanske inget mer r1 för mej, dyrt å laga, å redan ansträngt mc konto efter köpet,blir kanske skroten. Älgskadeföreningen är för mej en liten tröst. Nån som varit med om liknade, eller har nåt bra tips? Swisha gärna över ett litet reperationsbidrag, de lilla lilla lilla från alla mina sporthojavänner i Sverige, kunne bidra så jag kanske kan få vara med i denna mc gemenskap lite längre)) ha de gott. Kör lugnt. Å framförallt ha jag lärt mej: aldrig en meter utan skinnställ å hjälm, de räddade mej.// perra
Last edited: