Först av allt TACK för att ni delar med er av allt vad det innebär när olyckan är framme! Inte minst dom känslomässiga aspekterna för dom runt omkring. En sak som det bara kommit fram lite av är ju hur barnen kan ha tagit det hela. Jag vet av egen dyrköpt erfarenhet att händelser i barndomen kan sätta sig djupt. Min pappa begick självmord en novemberdag när jag var 10år. Brorsan och jag reagerade väldigt olika på det hela och jag tog det väldigt mycket inåt medans han blev mer utåtagerande. Tyvärr såg ingen i omgivningen riktigt oss när det hände heller, något vi båda brottades med långt upp i åren. Nu verkar det ju vara gott hopp att allt kommer att återgå mer eller mindre till det vanliga!
. Dessutom verkar ni båda vara väldigt kloka människor så ni har nog koll på dom också, men till övriga oavsett om ni står mitt i det, eller är med om andra i er närhet när tragiska och jobbiga saker händer - glöm inte dom små! Återigen ett varmt tack för att ni delar med er av era erfarenheter och lycka till!
Barnen ja...
Barnen är två töser på 8 och 11. De är inte min sambo pappa till men vi bor ju ihop. De har varit med på sjukhuset några gånger. Första gången var när han låg på NIVA, uppkopplad och naken med bara ett lakan över. Även om jag förvarnade om det så var de väldigt nervösa och tyckte det var jättejobbigt. Att se någon som nyss var full av liv och helt plötsligt ligger där helt utslagen med slangar och pipande skärmar som visar hjärta och andning är skrämmande för vem som helst.
Äldsta var jättenervös och satt mest tyst på en stol och försökte prata lite om skolan som hon ville berätta. Eftersom det är max 2 besökare per patient på intensiven så fick det andra barnet vänta själv i väntrummet (det där hemska anhörigrummet jag beskrev innan). Inte en helt önskvärd plats att lämna sitt barn på men har man inget val så har man inte. När minsta tösen fick komma in så ställer hon raka och sådana barnfrågor som är så sjukt sköna, just för de inte har några begränsningar utan bara kör. "Kan du inte gå?" "Har du fått en egen rullstol, ska du ha den jämnt nu?" "När kommer du hem?" "Kommer du hem till jul?". Tror jag grät inombords för ungen, 8 år, står där och ställer alla frågor som jag inte vågar. Hon inte bara frågar min sambo utan tar även själv kontakt med sköterskorna och ställer samma frågor.
En sköterska uppfattade att jag lämnat barnen en och en för besöket och går och hämtar och säger att det är okej. Det är kanske mest de där stora släkterna som sitter 10-12 personer per patient som de vill begränsa tänker jag.
Efter det där första besöket sa båda två att de inte vill åka mer och hälsa på honom. Vilket gjorde mig ledsen men vi pratade om det och när han "uppgraderas" till NIMA som är mindre intensivvård så följer de med igen. Den här gången kommer vi när det bara är en halvtimme kvar av besökstid nr 1 på dagen. Tyvärr får vi inte komma in för han har redan två besökare så vi får vänta. Barnen förstod inte alls det här och jag är jättestressad av att jag är där men inte FÅR komma in. När besökstiden är slut stormar jag mer eller mindre in, springer fram till sambon och pussar och säger att vi är här nu och sen går jag igen.
Tar barnen med mig och går till kaféet för att vänta på nästa besökstid. Barnen försöker krama mig men jag klarar det inte vilket de var jättejobbigt. Jag kan bara inte bli berörd kroppsligt när jag håller på att gå sönder förklarar jag. De tröstar och hjälper med fika.
De har gjort så hela tiden. Hjälper väldigt mycket. Hjälper med att hämta ved ute i den mörka vedboden trots att de är mörkrädda. De hjälper med att göra något att äta. Fixar frukost. Går och lägger sig själva då och då och jag behöver sällan be om något mer än en gång. De kramar mycket och vill gosa i sängen, gärna ligga sked allihop vilket helt enkelt är för trångt för mig så de har börjat komma på morgonen och krypa ner och gosa lite istället.
Sen har de varit med och hälsat på senare när han kom till neurokirurgiska och senare på spinalrehab. Nu är de okej med att hälsa på och nästa vecka ska de få följa med på hans sjukgymnastik. Det är tydligen bra säger psykologen.
Själv är jag ganska säker på att de mår sämst av att se mig så ledsen och påverkad av trötthet. Jag har haft dom själv på heltid de första tre veckorna. Har inga släktingar och så som kan hjälpa mig men några kompisar i klassen har ställt upp och barnen har gått med de kompisarna hem och till och med sovit över någon natt. Men annars har de varit med mig. Nu är de hos sin pappa på jullov. Jag hoppas de inte tänker att jag "kör iväg dom" för jag inte orkar. Men de vet om att jag behöver lite tid för att samla mig själv igen. Jag hoppas de förstår. Sen tycker jag det är bra att få lite mer tid hos deras pappa också, så jag är inte bara egoistisk. Vi pratar mycket om känslor i vår familj, även om riktiga, viktiga och ärlig kommunikation. Det är många andra familjer har jag märkt som inte gärna blandar in barnen i det som är jobbigt men jag har alltid hävdat att jag tror det skadar mer att hålla dom utanför.
Sjukhuset har också koll på barnen och ställer de rätta frågorna och förklarar på bra sätt vad som händer och så. De ska få prova åka liften ur hans säng också nästa gång med. Allt för att avdramatisera det hela.
Jag tror som sagt var det är mig de är mest oroliga för. När jag frågade om de tänker ta upp crosskörningen till våren igen så bokstavligen skrek de rakt ut att "Nej, Aldrig!" så jag säljer barncrossen. De har ändå nästan vuxit ur den och jag tänker inte tvinga dom. Mest är jag nu rädd för att de ska bli sjukt oroliga när jag börjar (om jag börjar) köra hoj igen. De kommer nog aldrig säga att jag inte ska köra. Vi har pratat mycket om varför jag kör hoj så de är medvetna om att "dör jag när jag kör hoj så dör jag när jag gör något jag älskar". Så de vet. Men oroliga kommer de nog vara. Det oroar mig. Jag är också inte säker på om jag kan utsätta dom för risken att det är jag som ligger där nästa gång. Sambon körde i lugna 50 km/h. De vet att jag kör fortare än så... När Simoncelli dog så drog de direkt en parallell att "kan han dö när han kör hoj, han som är proffs, så kan väl du dö mamma?". Mmm... Men prata prata prata... kanske reder vi ut det, just nu vet jag inte vart det landar. Jag bara hoppas jag inte sabbar dom för mycket för jag inte orkar vara den där starka som aldrig bryter ihop. Å andra sidan tycker jag också det är viktigt att våga vara ledsen inför barn och faktiskt visa att det är okej att gråta för att sen kunna gå ur det starkare.
